Louise Boije af Gennäs roman Högre än alla himlar är en skildring av en liten elitistisk grupps göranden och låtanden i Stockholms innerstad.
Minns ni vad ni gjorde på nyårsafton 1999? Det nya millenniet stod inför dörren och förväntningarna var skyhöga. Jag stod på ett snöregnigt torg i en svensk småstad, drack dålig skumpa, frös om fötterna och längtade hem. Min pappa hade laddat med värmeljus och extra filtar utifall strömmen skulle gå och världen skulle drabbas av det beryktade globala datorhaveriet. Nu uteblev den kraschen. Världen var i stort sätt sig lik på morgonen då vi skrev den 1 januari 2000.
Det är denna nyårskväll som inleder Louise Boije af Gennäs senaste roman, Högre än alla himlar, den första delen av en planerad trilogi. Platsen är en lyxig femrummare vid Norra Mälarstrand i Stockholms innerstad. Människorna är en sammansvetsad, tämligen homogen grupp av kompisar och släktingar i åldrarna 30 plus. Det är kyld champagne, hummer, fyrverkerier, glada miner och disco. Det är eftertraktat, bekvämt och fullkomligt enfaldigt.
Jag utgår från att Boije af Gennäs avsikt med sin mastodont till romanprojekt är att uppriktigt och så äkta som möjligt skildra sin samtid. Det behövs fler episka författare som har förmåga att skriva fram vår närhistoria för en bred publik. Problemet är bara att de på sistone ofta har fastnat i Stockholms innerstad och i sin medelklassångest och inte har förmågan att höja blicken för att se sig om i världen eller ens i sin närmiljö.
Boije af Gennäs höjer visserligen blicken för att ta in årtiondets omskakande händelser som exempelvis terrorattackerna 11 september, klimatfrågan och mordet på Anna Lindh. Hon gör det på ett effektivt sätt genom att låta huvudpersonerna i boken ha arbeten som för oss direkt till händelsernas centrum. Den snygge finanshajen är på plats i New York 11 september 2001, UD-tjänstemannen jobbar under Anna Lindh och handläggaren på Naturvårdsverket varnar oss för klimatkrisen samtidigt som han bokar en solsemester. Lägg därtill en arbetslös, excentrisk skådespelare, en krisande psykoterapeut och en bästsäljande författare som obegripligt nog gång efter annan beskrivs med adjektivet ”glittrande”. Det är hjärtligt, charmigt och sådär fruktansvärt ytligt som det bara kan vara i svenska samtidsromaner. Jag undrar ur vems perspektiv man talar när en etta på Södermalm framställs som höjden av arbetarklass och trasproletariat.
Boije af Gennäs vill säkerligen nå en bred läsekrets. Jag misstänker att det är anledningen till att hon klär sin berättelse med en överlastad prosa som skulle kunna vara bildtexter i något påkostat inrednings- och livsstilsmagasin: ”De satt nedsjunka i varsin fåtölj i Jalles vardagsrum, Liv i den stora blommiga från Svensk Tenn, Jalle i sin vanliga öronlappsfåtölj och Stefan i den slitna rosa med puffen framför”.
Karaktärerna blir aldrig tillräckligt oförutsägbara och komplexa för att det ska bränna till. De är liksom för samtida med alla de tidsmarkörer som är typiska för 00-talets livstilism. Jag kommer på mig själv med att himla med ögonen och mot slutet av romanen blir jag ömsom irriterad, ömsom skamsen över deras imbecilla självbelåtenhet och självupptagenhet.
Jag anar att en av Boije af Gennäs ambitioner med romanen är att skildra vänskapens många ansikten och framförallt en vänskap som växer sig starkare genom yttre och inre omvälvande händelser och kriser. Gott så, men det blir alldels för påklistrat, sockersött och klichéartat. När kompisgänget till slut samlas för gemensamt julfirande på den nyrenoverade Smålandsgården önskar jag att någon hittade ett lik i biblioteket.
Louise Boije af Gennäs:
Högre än alla himlar.
Albert Bonniers Förlag 2010.
Det är kyld champagne, hummer, fyrverkerier, glada miner och disco.
Ylva Larsdotter
