ohannes Anyuru är stundvis briljant i sitt skarpa bildspråk, men romandebuten Skulle jag dö under andra himlar blir slutligen väl mäktig, tycker Nils Svensson.
Skulle jag dö under andra himlar är Johannes Anyurus första roman efter tre diktsamlingar och pjäsen Förvaret (den senare författad tillsammans med Aleksander Motturi). Steget från poesi till prosa är i det här fallet inte särskilt långt. Det rasande, associativa bildspråket är bekant från tidigare, och här och var finns tydliga spår från Anyurus föregående böcker. Hans förra diktsamling, Städerna inuti Hall, var för övrigt en ganska omfattande historia på 358 sidor, bara 50 sidor kortare än den aktuella romanen.

Skulle jag dö under andra himlar kan beskrivas som en fragmentarisk utvecklingsroman där (åtminstone) fem olika tidsplan är närvarande samtidigt och glider ut och in i varandra. Det är tidens obevekliga flöde som är under observation här: en spaning efter den tid som flytt och de minnen som den lämnar kvar, på en gång flyktiga och påtagligt närvarande.

Handlingen kretsar kring den unge skulptören Francis, uppvuxen i småkriminella kretsar i Borlänge, bosatt i Göteborg och på besök i Madrid där han förälskar sig i Nina från Peru. Som sig bör i en utvecklingsroman spelar huvudpersonens kärleksrelationer en viktig roll. Objekten för Francis kärlek – Anisia (Borlänge), Veronica (Göteborg), Elvira (Stockholm) och Nina (Madrid) – flyter liksom tidsplanen samman i en idé om den älskade, om vad hon är och vad hon skulle kunna vara. Det är, precis som det säkert låter, ett ambitiöst och modigt projekt som Anyuru ger sig i kast med,  att försöka fånga Kärleken och Tiden, och det är kanske inte så konstigt att han inte riktigt lyckas.

Jag har sällan läst en så metafortyngd roman som Skulle jag dö under andra himlar. Att följa det överhettade, bildmättade språket – jag kommer att tänka på Anders Cleves Gatstenar – kräver en hel del av läsaren, och till slut blir det väl mäktigt. Anyuru kan vara briljant på att framkalla bilder med exakt skärpa. Så här till exempel, om en grekisk marmorskulptur: ”[T]yget faller över deras runda lår, över bysterna, som om de sakta lyftes upp ur vit målarfärg …” Men som delar av romanens helhet spretar bilderna avsevärt och leder ofta in i återvändsgränder snarare än öppnar upp mot nya rum.

Spretigheten är förmodligen ett medvetet grepp. Man kan, utan att vara elak, säga att romanen är full av skräp: plastrobotar, läskburkar, servetter i vinden, metallskrot, enstaka pusselbitar, mynt och gamla nycklar; av vilka Francis bygger sina skulpturer. Men också språkligt skräp: minnesrester, lösryckta citat, fakta, namn, boktitlar, tankar som inte tänks till slut. Så här till exempel: ”Han har lyckats köpa loss hundratals gamla lägenhetsnycklar från en låssmed ute på Hisingen, och när han snurrar dem framför sig så att de glimrar kan han se något i ljuset, något om staden, civilisationen – han kan se det väldigt klart.” Detta ”något” är symptomatiskt för texten, men även ord som ”nästan”, ”liksom” och bisatser som ”han vet inte” – vilka antyder något ofärdigt i själva tänkandet och språket.

Bacon central

Skulpturen som konstform spelar en framträdande roll i romanen, liksom bildkonstnären Francis Bacon. Den senares plastiska målningar av ut- och invända kroppar tycks ha fungerat som en förebild för romanens expressionistiska stil, där knådandet av den språkliga materian löser upp gränserna mellan inre och yttre, kropp och omgivning, subjekt och objekt. Men det är också romanens försök att gestalta Francis fragmentariska och febriga medvetande som inte riktigt övertygar. Jag kommer att tänka på Virginia Woolf, den kanske främsta gestaltaren av tidens flöde. En jämförelse med henne måste alltid vara orättvis men också upplysande. Jag tror att Woolfs medvetandeström framstår som en så precis kopia av vårt sätt att varsebli just därför att den inte är någon kopia, utan en medvetet litterär gestaltning. Även Anyuru är en litterärt driven författare men hans medvetandeström – eller snarare tankeflöde – ligger närmare den oförmedlade kopian med allt vad det för med sig av tankeskräp.

Jenny Diski poängterar i Den motvillige resenären skillnaden mellan tanke och text: ”Jag har för länge sedan slutat inbilla mig att jag faktiskt tänker på någonting. Jag läser och skriver: tänkandet, om jag kan kalla det så, är något som sker omärkligt däremellan – eller inte alls. Jag driver iväg. Jag dagdrömmer. Jag går igenom gamla händelser och samtal. Jag undrar lite vagt över saker som jag inte kan svara på. Men tänker? Aldrig. Inte minsta likhet med den innebörd ordet har för mig.” Diskis resonemang sätter fingret på mitt största problem med Anyurus text: att hans skildring av tänkandet paradoxalt nog ligger för nära tänkandet.

Mot slutet av Skulle jag dö under andra himlar finns en belysande scen där Francis återvänder till sin skulpterarverkstad för första gången på en lång tid. Han är tillbaka i Göteborg, har konverterat till Islam och börjar långsamt komma på fötter efter sitt kraschade förhållande. I verkstaden återfinner han den skulptur som han jobbat på under de senaste månaderna. Den framstår nu som en modell över det liv han levt, men fungerar också som en mise en abyme: ett verk i verket som reflekterar romanens helhet. ”Han vet inte vad han hade väntat sig. Petade med foten i härvorna, de bärgade resterna av vadå, dödsriket? Tunt, grått ljus föll genom de smala fönstren i taket, sneda spalter av damm. Det var bara skräp. Det var så ledset.”

Francis har fått distans till sin skulptur och sitt liv – romanen kan ta slut. Som läsare kan man önska att något av denna distans till materialet hade funnits tidigare. I själva verket uppstår en sådan distans mot mitten av romanen, när en förälskad Francis återvänder till Göteborg och ser tillbaka på sin tid i Madrid tillsammans med Nina. Då dras tempot ner en aning och vissa detaljer, som tystnader och tonfall i de oroliga telefonsamtalen mellan de förälskade, får flyta upp till ytan och dröja kvar ett tag. Då framstår inte allt, varje miljöbeskrivning, varje känsloyttring, som precis lika viktig. Orden får plötsligt olika valör och det uppstår en helt annan nerv.

Johannes Anyuru:
Skulle jag dö under andra himlar.
Norstedts 2010.

Nils Svensson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.