Ett piggsvin med vassa taggar och en litterär referensram bestående av kristen mytologi och klassiska romaner. Heidi Johansson tjusas av Alain Mabanckous Ett piggsvins memoarer.
Ett piggsvin – eller som djurets franska namn tillåter, ”ett berättande svin”, porc-épic – återger sin livshistoria för ett baobabträd, se där upptakten till Alain Mabanckous bok som nu föreligger i svensk översättning. Universum omskakas, omskapas och omberättas i ett oavbrutet flöde.
Mabanckou föddes år 1966 i Kongo Brazzaville, och studerade juridik i både Kongo och Frankrike. Redan i flyttlasset till Paris fanns dikter och berättelser han skrivit med i bagaget, men det var inte förrän ett decennium senare som han på allvar började satsa på sitt skönlitterära skrivande. Genombrottet Slut på kritan (Verre cassé) gavs ut på franska 2005 (svenska 2008), och premierades med bl.a. Prix des Cinq Continents de la Francophonie. Ett piggsvins memoarer (Mémoires de porc-épic) utkom på franska 2006 och belönades följande år med det prestigefyllda Prix Renaudot. Mabanckou är bosatt i Santa Monica i Kalifornien och innehar en professur i franskspråkig litteratur vid UCLA. För tillfället turnerar han på franska med nyutkomna boken Demain j’aurais vingt ans (ung. imorgon fyller jag tjugo år). För en skandinavisk publik har han precis varit aktuell med uppträdanden på Göteborgs bokmässa.
Kantänka är det inte så förvånande att Mabanckou velat knyta handlingen i Ett piggsvins memoarer till succén Slut på kritan för att fånga upp alla de läsare som då fick upp ögonen för honom. Handlingen är en helt annan, men stilen obestridligt densamma – meningar börjar med liten bokstav och slutar just aldrig. Punkter förekommer inte alls, utan tankar åtskiljs med kommatecken och radas på varandra i ett andfått, aldrig sinande flöde av meningar som sveper över sida efter sida. Mer bisarr känns bilagan i slutet, ”Brev från Envisa snigeln angående manuskriptet till Ett piggsvins memoarer” där vi får läsa Envisa snigelns – en av personerna i Slut på kritan – brev till förläggaren Seuil. Här synes verkligheten göra intrång på fiktionen på förunderliga sätt då Envisa snigeln antyder att förlaget Seuil mot författarens vilja kallat den tidigare boken ”Spruckna glaset” (Verre cassé) i stället för ”Slut på kritan”. Till råga på allt finns en not nere på sidan där det svenska förlaget önskar meddela att man respekterat författarens vilja och publicerat ”boken med rätt titel”.
Nåväl, den egentliga ramberättelsen kretsar kring piggsvinet Ngoumba som berättar om sitt innehållsrika liv. Handlingen befolkas av en rad olika existensformer som berättaren smidigt bollar med: fredliga och skadliga dubbelgångare (enligt en i många afrikanska länder vanlig myt har alla människor en dubbelgångare i ett djur), vålnader, svalor, palmråttor, människor, människors andra jag och piggsvin. När människorna omnämns går de oftast under namnet ”apornas kusiner”. Kategorier som människa och djur känns med ens instabila och opålitliga, och man kan aldrig vara riktigt säker på själ och skepnad.
Piggsvinet Ngoumba växte upp bland sina artfränder, men kom senare att bli en skadlig dubbelgångare till en man vid namn Kibandi. Kibandis far är timmerman precis som den ”mystiske kringvandraren Jesus” far var. Ett piggsvins memoarer genomsyras av referenser till kristendom, men också till andra religioner, till litterära klassiker, och utmynnar i piggsvinets (synda)bekännelse som även i boken tituleras ”bikt”.
Flera mord
Piggsvinets flytt in i människornas sfär ackompanjeras av varningar från artfränderna; ”trummans skinn kommer från kidet som sprungit för långt bort från sin mamma” – och ”fisken som kråmar sig i floden vet inte att den förr eller senare ska bjudas ut nedsaltad på torget”. Och visst innebär flytten många eftergifter även om den inte kostar just Ngoumba livet. I egenskap av skadlig dubbelgångare till herr Kibandi blir piggsvinet tvunget att utföra vissa hemliga uppdrag under nattetid som i regel slutar med att någon tas av daga med en av piggsvinets vassa taggar. De facto bevittnar man under de 219 sidorna fler mord än man riktigt hinner förstå.
I den här fabelns värld är talade och belästa piggsvin något vanligt, medan de kristna historierna framstår som mer än lovligt bisarra. Därmed återberättas och nytolkas både delar av de bibliska historierna, men också ett flertal klassiker, bl.a. Den gamle och havet, av den synnerligen belästa Ngoumba:
”/ … / Amédée pratade med de unga flickorna om sådant som stod i böckerna han hade, och flickorna såg på honom med större respekt och aktning eftersom att hos apornas kusiner är det så att när man har läst mycket har man rätt att vara mallig, att se på andra som ingenting värda, och de där människorna som har läst mycket de pratar hela tiden, de citerar framför allt sådant som står i de svårbegripligaste böckerna, de vill att andra ska veta att de har läst dem, Amédée berättade alltså för de stackars unga flickorna om en gammal mans olycka när han begett sig ut på öppna havet för att fiska och ensam måste kämpa med en stor fisk, den fisken var enligt min mening den skadliga dubbelgångaren till en fiskare som avundades den gamle och hans erfarenhet / … /”
En fabel som vill omskapa världen behöver också ett helt eget språk att frambesvärjas på. Förutom den egenartade formen, interpunktionen och terminologin vad olika nivåer av existensen beträffar har ett flertal etablerade uttryck ”fördjurligats”, såsom ”de visste att jag kunde gäcka dem i en tassvändning” – eller ”molnen är tunga som buken på en åsna”. Mabanckou själv beskriver sitt språkbruk och sina ordval som ett försök att översätta sitt eget språk till franska, att pressa in kongolesiska språk i fransk språkdräkt.
Egentligen är jag inte alls förtjust i tanken att bilagan längst bak i boken skulle utgöra ett slags facit – men låt gå, så här kan nog kontentan i boken sammanfattas, med Envisa snigelns ord;
”Innerst inne var han övertygad om att de böcker som dröjer kvar hos oss länge är de som
uppfinner världen igen, återuppsöker vår barndom, ställer frågor om vårt ursprung, skärskådar våra fixa
idéer och skakar om våra trosföreställningar.”
Alain Mabanckou: Ett piggsvins memoarer. Översatt av Karin Lidén. Weyler 2010.
Heidi Johansson