Jag väntade mig faktiskt att revolution skulle synas. Att det skulle gå att se på något sätt i stadsbilden att staden varit i uppror för ett år sedan. Ja, jag till och med hoppades på det. Ni vet hur det är.

Men politisk revolution är inte det samma som social revolution. Att göra uppror och ersätta en högerregering med sossar och vänstergröna är visserligen en bra idé, men det förändrar varken vardagen eller de grundläggande maktförhållandena i samhället.
Hus står precis där den tre år gamla guideboken säger att de skall stå. Butiker är öppna, varor finns till salu. Graffitin är inte politisk, men nog så vacker, kreativ och gör reklam för barer och klädaffärer.  Reykjavik -10 är inte Katalonien -37 eller Petrograd -19.
Den stora förändringen verkar vara att ölen är billigare än tidigare, i alla fall för oss turister. För de lokala har priset inte ändrats, men inkomsterna minskat. Alltså är ölen dyrare.
Att inget grundläggande förändrades i och med alltingsvalet 2009 inser Reykjaviks invånare själva. Valet gav sossar och grön-vänster en kombinerad majoritet, 34 av 68 platser. Och proteströrelsen mot banker och bankirer fick in fyra till. Vänsterns valseger var skrammel-, snöbolls- och till slut stenkastarrevoltens parlamentariska förkroppsligande, protestens politiska form.
Den kollaps som Island har genomgått, besvikelsen på ”vikingabankirerna” och det personliga lidandets intensitet bröt ändå i sin styrka ut genom politics as usual. Det räckte helt enkelt inte att ersätta en regering med en annan inom ett oförändrat politiskt fält.
Reykjavik känns, när jag vandrar genom stadens lilla historiska centrum, som en slum. På riktigt. Hur många städer i västvärlden har sina gamla traditionskvarter byggda i korrugerad plåt? Visst är plåten målad för att likna trä, men det hjälper inte: när man kollar in väggarna på nära håll försvinner illusionen, fasaderna rämnar och Reykjavik visar sitt sanna ansikte som provinshuvudstaden utan imperiellt centrum. Ett vitkalkat litet ex-fängelse där regeringen nuförtiden sitter räknas inte.
Så såg det säkert ut också efter alltingsvalet. Fasaderna är ny- och ommålade, den nya sosseledda regeringen skall föra med sig nya tag. Hela staden kippade efter andan, och märkte att ingenting egentligen förändrats. Visst skulle det ansökas om EU-medlemskap, tillsättas en utredningskommission för bankerna och så vidare, men det räckte inte till. Regeringen knakade i fogarna, besvikna islänningar såg ingen egentlig skillnad mellan det gamla och det nya. Nya överträdelser utöver det acceptabla verkade vara möjliga, däribland protester mot en regering som själv såg sig som slutpunkten i en proteströrelse.
Då steg det ironiska alternativet fram i Reykjaviks kommunalpolitik. Frustration kanaliserades i en proteströsternas höjdpunkt då ”Det Bästa Partiet” kom nära en enkel majoritet i stadsfullmäktige. I stället för en ny protestvåg fick Islands huvudstad en borgmästare som gav två löften inför valet: att korrumpera sig totalt samt att bryta alla sina vallöften. Som i sina texter svamlar om att ta sin politiska inspiration från Muminpappan, av alla människor. Som genom sin massiva valseger visat att det finns ett understöd för radikala protester, vilket gjort radikala protester onödiga.

Markus Drake

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.