Att vara ekolog bland ekonomer kräver tålamod. Det är snart fyrtio år sedan Romklubbens Tillväxtens gränser ifrågasatte vårt nuvarande ekonomiska systems långsiktiga hållbarhet. Sedan dess har… ja, vad har egentligen hänt?

– Det är en långsam process i ständig uppförsbacke, men den är inte hopplös. Ekologer och ekonomer har närmat sig varandra. Vi ser i dag Nobelprisvinnare som refererar till den typ av problem som vi har påtalat i decennier.

Det säger Peter Victor som är professor vid York-universitetet i Toronto, Kanada och som förra veckan besökte Helsingfors för att föreläsa under seminariet Tillväxt i brytningstid som ordnades av nätverket Degrowth Finland. Att döma av uppslutningen vid Gamla studenthuset är det inte bara nobelpristagare som är intresserade av tillväxtekonomins framtid, utan också den breda allmänheten.
Radikalt, men nödvändigt

Det kan tyckas provocerande att efter en global recession, som försatt miljontals människor i arbetslöshet, börja tala om nolltillväxt eller till och med negativ tillväxt. Samtidigt kan man säga att recessionen illustrerar hur beroende vårt nuvarande ekonomiska system är av tillväxt. Förväntningarna på årlig produktionsökning är djupt invävda i systemet, vilket gör att konsekvenserna blir omskakande om tillväxten avstannar, om så bara tillfälligt.

En omställning till ett nolltillväxtsamhälle är, enligt Peter Victor, ett radikalt men nödvändigt projekt som också kräver en revidering av den dominerande ekonomiska teorin.

– All ekonomiskt aktivitet använder naturresurser och energi, samtidigt som den skapar avfall. Man kan inte analysera ekonomin som ett system avskilt sin omgivning, speciellt nu när vi nått en punkt då vår produktion överbelastar jordens bärkraft.

Medan det satts stora akademiska förhoppningar till en ekonomisk tillväxt frånkopplad resursanvändning visar historieboken att det är svårt att åstadkomma ökad produktion utan att intaget av naturresurser och energi ökar i samma takt.

– Under den första halvan av 1900-talet fördubblades konsumtionen av naturresurser och energi. Sedan dess har konsumtionen ökat med sjuhundra procent.
Sysselsättningen viktig

Finns det något alternativ då? Javisst, på Peter Victors hårddisk. På datorn har han lyckats simulera en makroekonomisk utveckling där tillväxten gradvis trappas ner och samhället (i det här fallet Kanada) går mot nolltillväxt.  I modellen hålls både statsfinanserna och sysselsättningen i schack, samtidigt som utsläppen av växthusgaserna minskar.

Det ser enkelt ut när Peter Victor illustrerar med grafer, men förutsätter en hel del betydande samhällsförändringar. Till exempel måste arbetstiden förkortas.

– Frågan om sysselsättning är otroligt viktig. Om folk tvingas gå arbetslösa får vi enorma problem. Här finns två alternativ. Å ena sidan kan vi förkorta arbetsåret, å andra sidan kan vi styra arbetet mot mer lågproduktiva jobb.

• Vilken skulle vara den viktigaste politiska åtgärden för att göra ekonomin mera ekologiskt hållbar?

– Viktigast vore att sätta tydligare gränser för användning av naturresurser och energi. Vi är inte disciplinerade nog i vårt förhållande till naturen i dag.

• Hur stor är en ekologiskt hållbar ekonomi?

– Det beror på hur man räknar. Människans ekologiska fotspår överskred jordens ekosystems bärkraft år 1980, globalt sett. En stor del av det ekologiska fotspåret består av kolutsläpp. Om man räknar med att vi lyckas skära ner de här utsläppen med fyrtio procent skulle en hållbar ekonomi motsvara 1999 års storlek.
Institutioner som bromsklossar

En omställning till ett nolltillväxtsamhälle är mer än bara ett ekonomiskt projekt. Det handlar lika mycket om kultur. Vi skulle, enligt Peter Victor, bland annat tvingas omvärdera hur vi lever våra liv och hur vi definierar framgång och status.

– I dag bygger vi till stor del upp vår identitet genom vår konsumtion.

• Tror du att det är möjligt att förändra samhället då?

– Som individer är vi mycket anpassningsbara varelser. Det är våra institutioner – regeringar, universitet, religiösa samfund och så vidare – som är den stora utmaningen. Jag är inte övertygad om att vi kommer att klara av det. Och om vi inte gör det är framtiden dyster.

Men Peter Victor ser också glimtar av hopp. Intresset för frågor om tillväxtens gränser blir allt större. Det är, enligt honom, rentav ett problem att han inte hinner ägna sin forskning den tid han önskar på grund av alla seminarier och konferenser.

Peter Victor påpekar också att samhället, även om det kan kännas statiskt, faktiskt förändras väldigt snabbt. Ta bara idén om ekonomisk tillväxt. Som uttalad politisk målsättning är den inte mer än femtio år gammal. Det var först på 1960-talet som ekonomisk tillväxt blev en explicit målsättning för den ekonomiska politiken och då främst som ett medel för att uppnå full sysselsättning.

– Jag tolkar det här som den moderna versionen av framstegsidén, som ju inte heller den är mer än ett par hundra år gammal. Det här uppmuntrar mig att tro att vi faktiskt kan förändra samhället.
Peter Victors senaste bok heter Managing without growth. Slower by design, not disaster (2008).

Jens Finnäs