Torsten Petterssons andra kriminalroman Göm mig i ditt hjärta är ett spännande mysterium i en slarvigt konstruerad fiktiv finlandssvensk inramning.
En av de mest gripande böcker jag läst i år är John Ajvide Lindqvists nattsvarta, klibbiga vampyrdeckare Låt den rätte komma in. Speciellt gillade jag beskrivningen av förstadens unkna ensamhet, dess hänsynslösa sociala spel och de överraskande hjältekrafter som kan sitta under en ack så skröplig yta. Därför är det med iver som jag inleder läsningen av den i Sverige bosatta finlandssvensken Torsten Petterssons nya kriminalare Göm mig i ditt hjärta. Inramningen är snarlik, även om vi här rör oss i en litet större stad och det är kriminalmysteriet som står i centrum och inte den psykosociala beskrivningen.
I den uppdiktade finlandssvenska staden Forshälla försvinner en nioårig flicka under natten från sina alkoholiserade föräldrars lägenhet. Försvinnandet utreds av den erfarne utredningsräven Harald Lindmark, en figur stöpt i Martin Beck-formen, som snabbt hittar både en och annan misstänkt bland stadens myller av besynnerliga personer. Den ena osannolika teorin efter den andra rullas upp och ju längre romanen lider, desto mer invecklat blir det. Egentligen stör det inte att kasten blir tvära mellan misstänkta, nya bevis och teorier. Det håller läsaren på ständig helspänn och sätter på allvar igång geniknölarna då man sitter och försöker pussla ihop alla lösa bitar för sig själv, bara för att några sidor senare överrumplas av ett nytt bevis eller alibi.
Balansakt
Romanen går in med full steam både på det suspensmässiga och personmässiga planet. Den alkoholiserade förstadsmisärens alla odörer slår mot läsaren redan från första sidan då vi träffar Stina och Tony, föräldrar till den försvunna Petra Nilsson. Vi träffar den översexualiserade och obehagligt lismande restaurangägaren som tidigare misstänkts för våldtäkt och mord, föräldrarna till en tidigare försvunnen son, innebandytränaren vars fru har våldtagits och mördats och som dessutom misstänks för pedofili, Tony visar sig ha spelskulder till ortens rika gangsterkung och så vidare. Harald Lindmark har naturligtvis förlorat sin fru och satt sin egen forna kollega och vän i fängelse för dubbelmord och nu har han våndor för att han inte varit en tillräckligt bra far till sina vuxna barn.
Trots den sunkiga vardagsrealismen balanserar boken hela tiden på gränsen mellan trovärdigt och fantastiskt. Upplägget känns ibland lite för klichémässigt, karaktärerna är ofta dragna lite för långt till sin spets för att man helt ska köpa dem. Spåren blir ställvis ovanligt spretiga och persongalleriet bara växer och växer. Ändå är det här en mycket underhållande och spännande sidvändare och Pettersson lyckas mot slutet dra ihop de lösa ändorna till ett relativt trovärdigt slut. Det hindrar honom ändå inte från att svänga upp-och-ner på allt under de sista sidorna och till och med när mysteriet är löst drämmer han till med en riktig cliffhanger som gör att man undrar om det blir en bok till i serien.
Fel inramning
Historien i sig är en bra sådan, och trots att boken som helhet är både välskriven och spännande, finns det en sak som jag som finlandssvensk läsare retar mig på under hela läsprocessen, och det är inramningen. Boken utspelar sig i en fiktiv finlandssvensk stad, som är liten nog för att alla i princip ska känna alla, men stor nog för att ha en MacDonalds, flera detektivbyråer och en uppenbarligen ganska stor poliskår med eget laboratorium och allt. Denna stad ska ligga någonstans i närheten av Olkiluoto, vilket för en finlandssvensk ter sig ganska bisarrt. Att den heter något så rikssvenskt som Forshälla och omges av bland annat Lysbäcken och Stensta gör inte saken bättre. Förutom några finska efternamn finns det inga indikationer på att det bor några finskspråkiga i staden. Egentligen finns ingenting som indikerar att vi rör oss i Finland, utan allt ter sig väldigt svenskt, bland annat den multikulturella polisstyrkan. Det finlandssvenska inslaget har Pettersson försökt stärka med namn som Topeliusskolan, Gripenbergsparken och Nikolajbacken, men på nåt sätt gör det bara att kontrasten blir än mer uppenbar. Det som allra mest stör mig är att personerna i boken alldeles uppenbart talar rikssvenska. Det finns inga finlandismer, däremot en mängd uttryck som en finlandssvensk aldrig skulle ta i sin mun. Riktigt fel blir det till exempel då det börjar talas om moraknivar. En rikssvensk skulle knappast reagera på det här, men för mig förtar det en del av läsupplevelsen. Jag sitter flera gånger och hör rikssvenska i bakhuvet då jag läser, och kommer på mig själv med att irriterat påminna mig om att vi ju befinner oss i Finland, och hela tiden retar jag mig på att saker och ting inte stämmer. Det finns ingenting i historien som kräver att den är förlagd till Finland och eftersom det är tydligt att Pettersson bott för länge i Sverige för att riktigt ha koll på den finlandssvenska vardagen och språket, kan man ju fråga sig varför han inte förlagt boken till sitt nuvarande hemland, som han alldeles tydligt behärskar bättre.
Göm mig i ditt hjärta. Torsten Pettersson. Söderströms, 2010.
Janne Wass
