Endast den vanliga läsaren och de bildade borgarna verkade begripa böckernas storhet då de gavs ut. Jyrki Nummi skriver om proletärförfattaren som hamnade på tjugolappen.

Väinö Linna hör till den finländska arbetarlitteraturens adel, trots att han aldrig själv uttryckligen uppträdde som arbetarförfattare. I Linnas viktigaste verk, Okänd soldat (1954) och Här under Polstjärnan (Torpartrilogin med Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk; 1959–62) är personerna landsbygdsfolk: torpare, självständiga hantverkare, statare, dagsverkare och diverse pigor och drängar. I den finländska litteraturen kallas de, pöbeln på landsbygden, för ”folket”.

Linnas lojalitet till arbetarrörelsen och arbetarklassen är odisputabel, men det var egentligen bara i sina två första böcker, Päämäärä (icke översatt, 1947) och Mörk kärlek (1948), som han gjorde en dykning ner i städernas arbetarsamhällen.

År 1955 samlade Annamari Sarajas i en artikel i tidskriften Parnasso ihop ett antal författare som alla skrev om arbetarnas liv och leverne. Till dessa hörde Toivo Pekkanen, Lauri Viita, Olavi Siippainen och som en sista nykomling Väinö Linna.

Sarajas uppfattning om arbetarlitteratur är klar: en högklassig konstnärlig standard gör epitetet ”arbetarberättelse” överflödigt och verket blir en ”roman”. De ovan nämnda författarnas verk beskriver hon som den tidens största glädjeämnen inom romankonsten. Men genom att estetisera författarnas motiv och synvinklar leder Sarajas resonemang ändå till att hon neutraliserar och jämnar ut detaljer i romanerna. När verken upphöjs till konst, blir dessa detaljer undangömda, ofta medvetet.

I Finland kan man egentligen inte tala om en enhetlig arbetarkultur förrän den socialistiska läran spred sig i landet. Arbetarlitteraturen föddes också i och med 1900-talets arbetarrörelse och arbetarpress. I och med att tidningen Työmies grundades 1895 fick arbetarklassen ett språkrör och ett offentligt utrymme dit intelligentians kontroll inte sträckte sig.

Redan under 1890-talet publicerade tidningen artiklar som försökte bryta ned de klassiska tolkningarna av Runeberg, Kivi och Canth. Den kritiska attityden till våra litterära klassiker är också något som förenar Linna med arbetarlitteraturtraditionen. Bonden Paavo och Sven Dufva dög inte längre som identitetsmarkörer. I stället lyfte man fram Kullervo från Kalevala, speciellt i Kivis framfusiga gestalt. Temat genomsyrar Linnas produktion, man möter det både i Päämäärä och Torpartrilogin som uttalat motiv, och i övriga verk som referens.

Men Linna representerar också den finländska arbetarrörelsens högkulturella och bildningsmässiga mål, han ville delta i den stora traditionen. Det här är rörande uppenbart i fråga om byskräddaren Halme i Torpartrilogin. Halme, som börjar som en idealistisk fennoman men senare identifierar sig med arbetarrörelsen, personifierar tanken om att människan och individen utvecklas med hjälp av bildning och kultur. Halme ger inte upp sina ideal ens den morgonnatt i april år 1918 då han står framför ett avrättningskompani.

Kollektivet i huvudrollen

Linna är som skickligast då han beskriver människogrupper, må det sedan vara en soldatpluton, en bygemenskap eller arbetarbaracker. I det här avseendet innehåller hans litterära karriär också en intressant paradox. Som ung författare inledde Linna sin bana med en berättelse i en arbetarmiljö med starka personligheter som dominerar berättandet. I sina senare romaner frångår han arbetarmiljön och flyttar till landsbygden, där huvudpersonen egentligen är ett kollektiv, bysamhället.

I sin debutroman skildrar den unga författaren snyggt den tammerforsiska dialekten genom livet och människorna i Amuris arbetarkvarter. Protagonisten Valte Mäkinen är en statarson som flyttat från landet till staden i jakt på arbete, men som inte känner sig hemma i fabriken eller bland arbetargänget i Amuri. Den unga mannen, som intresserar sig för litteratur och filosofi, ser sig själv som en unik person. I sin ensamhet ruvar Valte på sina världsvåndor och planerar att skriva en roman, som han också får färdig och skickar till en förläggare. Valte tar klart avstånd från socialismen, hans världsbild domineras av den gamla arbetarrörelsens centrala värden – konst och litteratur, kultur och bildning.

Mörk kärlek är en uppföljare till Päämäärä. Miljön är fortsättningsvis Amuris arbetarkvarter och på slutet hamnar vi till och med i Valtes lägenhet. Boken är en psykologisk roman och ett passionsdrama. Marjatta som bor i Amuri med sin far blir barnligt förälskad i studenten Pauli Haantie. Den unga mannen studerar till ingenjör, finansierad av sin farbror, och lider av mindervärdeskomplex för sin fattigdom.

Paulis problem är ändå inte brist på pengar, utan en snedvriden självbild. I den samtida litteraturen skulle han ha kallats för ”neurasteniker”, i dag narcissist. Pauli är en komplex och obalanserad person med ett nyckfullt lynne. Han lider av sanslösa utbrott av svartsjuka, inbillar sig svek runtom sig och kräver ständigt uppmärksamhet och kärleksförklaringar.

Romanen slutar tragiskt efter att parets förhållande krisat på grund av Paulis irrationella anklagelser. Marjatta insjuknar och dör i lunginflammation och Pauli dräper i vredesmod Unto, som i hans inbillning rivaliserar om Marjattas hand, och till slut tar han sitt eget liv. I romanen, som gradvis utvecklas till en melodram, försöker Linna granska kärleksförhållanden över klass- och ståndsgränserna, men spänningarna mellan olika samhällsskikt lyckades han inte beskriva förrän i sina senare verk.

Torpare och soldater

I de stora romanerna Okänd soldat och Torpartrilogin är kopplingen till arbetarlitteratur på samma gång både djupare och mer avlägsen.

Med undantag för några bifigurer, som Asumaniemi, representerar de okända soldaterna inte den urbana arbetarklassen. Linnas ungdomar är i första hand arbetare från landsbygden.

Romanens inbyggda analys av gruppdynamik och ledarskap blev en viktig modell för arbetslivet i Finland efter kriget. Ett informellt och flexibelt ledarskap beaktar gruppens inre spänningar och leder i det moderna samhället till goda resultat. Linnas uppfattning om gruppdynamik blev en bred metafor för samhälleligt umgänge och erbjöd nya identitetssymboler.

I Torpartrilogin träder landsbygden fram som en mytisk finländsk miljö. I ”folkets” namn gör Linna en djupgående studie av de lägre samhällsklassernas ställning i Finland. Arbetarföreningen Riento, som leds av ideologen Halme, revoltledaren Akseli Koskela och fackföreningschefen Janne Kivivuori, är naturligtvis en avbild av den finländska arbetarrörelsen, av hur den föddes och drevs in i de tragiska skeendena år 1918, men också av dess betydelse för det moderna Finland födsel.

Torpartrilogin skildrar inte bara en enskild samhällsklass, utan dramatiserar klasstrukturens historiska utveckling genom vardagslivet på en liten ort. Romanerma förklarar hur det finländska folket utvecklades till ett medborgarsamhälle. Speciellt viktigt var historien om förlorarna efter 1918, vars terapeutiska betydelse inte kan underskattas.

Närhistoriens förklarare

Under sin aktiva författarkarriär fick Linna inget stöd från något politiskt håll, allra minst från representanter för arbetarrörelsen. Kommunisterna avskydde hans odogmatiska idéer och den småborgerliga finskspråkiga högern förfärade sig över förlöjligandet av hem, tro och fosterland. Socialdemokraterna missade helt den stora nationella berättelsen om folket i lilla Pentinkulma by, som författaren så gott som serverade på silverfat för den socialdemokratiska arbetarrörelsen.

Endast den vanliga läsaren och de bildade borgarna verkade begripa böckernas storhet då de gavs ut, att de på ett djupt plan rörde vid den stora brytning som det finländska folket genomlevde i och med att samhället moderniserades.

Det var först då man fick en bredare helhetsbild av Finland efter kriget som man började inse den verkliga vidden av Linnas litteratur. Hans stora romaner erbjöd en modern beskrivning och förklaring av det finländska samhällets närhistoria, en form av historisk inversion. Genom sin skildring av det förflutna skissade Linna upp en framtidsmodell för det finländska samhället, som inbegrep tanken om hur vi, finländare, bör leva tillsammans och acceptera att meningsskiljaktigheter och konflikter hör till den samhälleliga samvaron.

Linnas liv är ett gott exempel på hur det finländska samhället demokratiserades, vilket vi kan se i den sociala rörligheten. Den här generatorn för samhällelig dynamik gjorde det möjligt för en torparson att på egna meriter upphöjas till samhällseliten. Trots den fattiga bakgrunden och enbart folkskoleutbildning gav sig denna författare ut i världen för att skriva böcker som tryckts i rekordupplagor och fått betydande litterära pris. I dag finns det ett litterärt sällskap uppkallat efter Väinö Linna, liksom årligt återkommande kulturdagar i hans hemby Urdiala.

År 1970 gjorde president Kekkonen ett hembesök på Linnas 50-årsdag i Tammerfors och bjöd i sin tur författaren till Ekudden för att bada bastu och ”diskutera aktuella frågor”. På sin 60-årsdag utnämndes Linna till akademiker, hans ansikte trycktes på en sedel och han blev författare av den andra republiken samt den sista nationalförfattaren. Högre än så kan man inte stiga i Finland.

Översättning: Janne Wass

Jyrki Nummi