Den afrikanska litteraturen håller på att ömsa skinn. Den rymmer både tungviktare som Nuruddin Farah och Wole Soyinka och nyare namn som Chimamanda Ngozi Adichie och Alain Mabanckou. Mai Palmberg kartlägger viktiga författarskap. Hon är också redaktör för boken Kultur i Afrika.
Efter afrikatemat på bokmässan i Göteborg den sista veckändan i september borde saken vara klar: det finns inte bara en afrikansk litteratur, utan många. Aldrig tidigare har Norden gästats av så många afrikanska författare, bortåt fyrtio deltog och uppträdde.
Litteraturen i Afrika kan inte dras över en kam, det finns många berättelser, många tendenser och stilar. Vad annat kan man förvänta sig av 53 länder med mellan 1000 och 2000 språk och olika levnadsvillkor?
De flesta bor på landet, men allt fler bor i städerna, där en del traditionella seder består medan andra relationer, livsstilar och värderingar kommer till. I städerna finns både arbetslösa i kåkstäder, nyrika med stora bilar och en växande utbildad medelklass. Också på landet finns det många olika levnadssätt i olika landskap, från fiskarsamhällen längs kusten till kringvandrande boskapsskötare i Sahel.
Religionen betyder mer i de afrikanska länderna än i västvärlden. I många länder växer karismatiska rörelser. Traditionell afrikansk religion lever kvar, ibland som den enda religionen och ibland som en kompletterande religion, som man tyr sig till när den kristna guden inte hjälper. Över hälften av världens muslimer bor i Afrika.
Traditionellt finns männens värld och kvinnornas värld. Det gör kvinnorna både starka och dominerade av patriarkal makt. När kvinnor i allt högre grad också blir författare ifrågasätter de systemet, eller ironiserar över det, som zimbabwiska Petina Gappah gör.
Det är femtio år sedan självständighetsvågen började svepa över Afrika. Idag ser vi en generationsväxling. De äldre författarna, som Nuruddin Farah, Wole Soyinka, Ngugi wa Thiong’o, Nadine Gordimer och Chinua Achebe respekteras fortsättningsvis, men den nya generationen går sina egna vägar. De är inte nationalismens fanbärare utan går över gränser och trotsar tabun. Nigerianen Chris Abani och kongolesen Alain Mabanckou hör till mina favoriter.
Vad språket gäller stämmer det inte längre att alla afrikanska författare skriver enbart på europeiska språk. Den envetne förespråkaren av inhemska språk, Ngugi wa Thiong’o från Kenya skriver på kikuyu; i Zimbabwe skriver bland andra Charles Mungoshi på shona; och nigerianen Wole Soyinka har skrivit pjäser på yoruba. I franskspråkiga Senegal har några yngre författare börjat skriva på landets största språk, wolof. I Kap Verde skriver Germano Almeida och andra på krioulu, som i år äntligen fick status som nationalspråk vid sidan av portugisiskan.
Men fortfarande skriver mångapå de gamla koloniala språken. En del gör det med en beklagan, som den afrikanska litteraturens grand old dame, Ama Ata Aidoo i Ghana, som säger att skolgångens mentala förtryck fjärmade henne och hennes generation från hemspråket och dömde dem till engelskan. Andra, som Manuel Rui i Angola och Mia Couto i Moçambique, menar att portugisiskan de påtvingades visserligen är ett kolonialt arv men att de är tacksamma för det. De menar att språket inte har någon herre, utan att det är ett redskap som man kan ta över och omforma. Alain Mabanckou, som skriver på franska, påpekar att Frankrike bara är en liten del av den frankofona världen och att landet skall veta sin plats och inte förhäva sig.
Böcker via skolan
När Afrikas länder blev självständiga hade få fått någon utbildning och det invånarna läste var material producerat av kolonialmakten. Efter självständigheten byggdes skolutbildningen ut explosivt och ett urval afrikanska författare blev obligatorisk läsning för eleverna. På det sättet blev Chinua Achebes Allt går sönder (Things fall apart) allmängods för en hel generation, som fick lära sig att uppskatta afrikanska traditioner, men också att en del traditioner måste omprövas.
Sedan två, tre decennier tillbaka är många afrikanska länder försatta i ekonomisk kris. Gratis skolböcker och skolgång är nu ett minne blott. Det råder brist på böcker och när böcker väl finns är de dyra. Folk som har det dåligt vill heller inte satsa pengar på en bok. De afrikanska förlagen kämpar med stora svårigheter, men de kämpar på. Förlag som Sub-Saharan Publishers i Ghana, Fountain Publishers i Uganda, Weaver Press i Zimbabwe och Jacana i Sydafrika säljer kanske inte mycket, men de sprider böckerna. En bok i Afrika beräknas läsas av fyrtio personer. Hur många har du lånat dina böcker åt?
Folk är stolta över ”sina” författare, och författarna får ofta rollen som visa män och kvinnor, som förväntas ge råd om allt mellan himmel och jord. Många afrikanska författare bor utanför Afrika, även om de har hjärtat hemma och handlingen i deras böcker nästan alltid rör sig på den afrikanska jorden. Men Chimamanda Ngozi Adichie (En halv gul sol), Petina Gappah och Brian Chikwava skriver också med humor om afrikaners liv på andra kontinenter.
Diasporan viktig
Att ta med den afrikanska diasporan är ett svar på frågan ”Vad är/vem är afrikansk?” Utan diasporan skulle nobelpristagaren Soyinka inte vara afrikansk, han har länge bott i USA. Nestorn Achebe bor också där. Absurt vore att utesluta dem, det förstår alla. Men är nobelpristagaren J. M. Coetzee från Sydafrika en afrikan? Nu bor han utanför kontinenten, men även när han levde i hemstaden Kapstaden ifrågasatte man hans afrikanska börd, han var ju vit. Nobelpristagaren Gordimer likaså, men hon fick legitimitet i och med stödet till ANC:s befrielsekamp. Är nordafrikanska författare afrikanska? Maïssa Bey från Algeriet deltog i bokmässan och likaså Nawal el Saadawi. Bokmässan gav en gränslös tolkning, som är den enda som håller: Det handlar inte om hudfärg, religion eller annat medfött eller senare förvärvat. Afrikaner är alla som är födda i eller som under en längre tid bott i Afrika och som identifierar sig som afrikaner.
Den afrikanska litteraturen håller på att ömsa skinn. När självständighetens första författargeneration gav ut sina böcker fanns en berättelse om kolonialt förtryck och självständighetskampens upprättelse av den kränkta värdigheten. Om det fanns bara enda berättelse fanns det också en röst. Den rösten var, som det alltid har varit när man har formulerat en normativ berättelse, männens röst. Berättelsen utelämnade kvinnorna. På den punkten är dagens litteratur annorlunda än den första självständighetsperiodens litteratur. Som Yvonne Vera skriver i förordet till antologin Opening Spaces, som består av noveller skrivna av kvinnor: ”Kvinnornas författarskap kan bäst avslöja Afrikas minnesförluster.” Samtidigt varnar hon för att det inte finns bara en enda kvinnlighet: ”Afrika har en lika stor mångfald i sin kvinnlighet som i sina brustna illusioner.” Brustna illusioner är kanske den viktigaste faktorn bakom sprickorna i nationalismens fasad. Men lika viktigt är att den tidigare politiska korrektheten har släppt loss glädjen att berätta.
Det är bara för oss att ösa ur källan, förargas, roas och hitta våra favoritröster.
Mai Palmberg och Carita Backström (red.): KulTur i Afrika. Tranans bokförlag 2010.
African Books Collective i England säljer böcker från afrikanska förlag.
