Finns och finns inte

Existerar det en finlandssvensk arbetarlitteratur? Trygve Söderling skriver om Jarl Sjöblom, en författare som på 1960-talet försökte ge den finlandssvenska arbetaren en samtid.

Med arbetarlitteratur är det väl så att det finns mera arbetare än litteratur.

I och för sig inget oväntat. Snarare tvärtom. Vem hinner skriva böcker när livet fylls av annat jobb? Hur mycket av världslitteraturen över lag ser världen ur donar-perspektiv, alltså majoritetsperspektiv? I den mån böckerna alls tangerar samhälle, med andra ord klass – vilket förstås inte är något villkor för bra litteratur.

Det är tankeväckande att fransyskan Anna Sams En snabbköpskassörskas bekännelser blev en liten hit för några år sen, översattes till många språk. Här talar alltså ”den andra” – men varför är ett typiskt arbetaryrke egentligen så exotiskt att det t.o.m. blir ett slags lockbete i boktiteln? (Det svenska förlaget flirtar dessutom med bekännelsegenren, originaltiteln, Les tribulations d’une caissière (2008), talar om ”vedermödor”.)

Sams kassabok är ingen stor epik, snarare ett kåserande reportage inifrån ett ”osett” yrke, en lägre kast – så låg att vem helst bland kunderna anser sig ha rätt att ignorera eller förolämpa henne. Hon både finns och finns inte, på samma gång. Den identitet Sam klamrar sig fast vid, som sin ”egentliga”, verkliga, är i stället den arbetslösa akademikerns. Hon behöver, verkar det som, låtsas att hon bara spelar en roll för att stå ut.

Kanske hennes kluvenhet också gör henne känsligare för den nonchalans hon utsätts för. Men klassföraktet och ”osynligheten” beskrivs också av t.ex. den medelålders, icke-akademiska rikssvenskan Maja Ekelöf, vars Rapport från en skurhink blev en smärre sensation i ”rapportböckernas” tid år 1970. ”En städerska som ändå har tankar i huvudet!” – förstås är jag sarkastisk, men mycket av sensationsvärdet med Ekelöf låg just i denna litterära ”överraskning”.

***

Men nu skulle det handla om skönlitteratur. Är t.ex. Charles Bukowski en arbetarförfattare? Varför inte, Post Office kunde t.o.m. kallas klassmedveten white trash-skildring. Att det inte är facklig organisering som gäller i hans prosa – snarare brudar, bourbon och poesi – är sen en annan sak. För mig är det alltså i första hand perspektivet, och maktlösheten, som definierar ”arbetare” och ”arbetarlitteratur”. Inte t.ex. vad mänskorna säger.

Ändå är ju litteraturen först i andra hand intressant för sina motiv och miljöer, som t.ex. arbetar-, överklass-, kvinno-, invandrar-, HBTQA- … I första hand ska det ändå vara litteratur, alltså konst, inte enbart rapport. Bukowski är litteratur, men det är tveksamt om Anna Sam är det. På den punkten tappade 1970-talet ibland bort sig, såg ”innehållet” som det saliggörande. 1980-talets gliringar om ”politisk korrekthet” var befogade – även om det är lika illa om litteraturen enbart blir en fråga om vad som är estetiskt korrekt.

Finlandssvensk arbetarskildring? Siw Alander skrev bland annat romanen Bandet (1979), om kvinnor i fabrik. Sjömannen med mera Rainer Alanders böcker ser numera ut litet som lokal Bukowski, minus formsäkerhet. Också Tom Paxal rör sig i sjömännens och fattigkvarterens värld, självupplevt, senast har han samlat skrönor kring förbrytarlegender i Svart spegel (2009).

I en helt annan litterär klass skriver Robert Åsbacka, också han med brokig yrkesbakgrund i botten. Men efter Döbelns gränd (2000) har miljön i romanerna varit Sverige och åtminstone i den meningen inte ”finlandssvensk”. Detta trots att det är i Finland böckerna utkommer, översätts till finska och får priser!

Någon riktig motsvarighet till det fenomen som i Sverige kallats ”den nya arbetarlitteraturen” har vi inte sett här, alltså de senaste årens genombrott för framför allt Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007). Barndoms- och uppväxtskildringar ur småfolkets led råder det visserligen ingen brist på, inte heller hos oss, men ingen av dem har på samma sätt blivit ett fenomen.

Läget i finlandssvensk litteratur av idag är med andra ord i det avseendet tunnare än för 50, 60 år sen när Anna Bondestam följde upp Klyftan (1946) – om en ”röd” barndom i ett Jakobstad präglat av inbördeskriget – med de historiska romanerna Vägen till staden (1957) och Stadens bröd (1960). I sin litteraturhistoria från år 1984 kallar Thomas Warburton Bondestam för den ”hittills lödigaste skildraren av och talesmannen” för den finlandssvenska arbetarklassen. I viss mån blev hon väl också läst, men knappast en nationell ikon ens i den finlandssvenska sub-nationen. Också hennes samtida författarkollega Leo Ågren rörde sig på detta karga fält, men hittade inte riktigt sin form, flyttade till Sverige och spårade mer eller mindre ur.

***

Ändå skrev Bondestam och Ågren i en tid när arbetarförfattaren som gestalt eller fenomen var allt annat än marginell i de två större kulturer som den finlandssvenska litteraturen intersektionellt ingår i: den svenskspråkiga och den finländska. Dan Andersson, Moa Martinson, Jan Fridegård, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Elvi Sinervo, Lauri Viita, Väinö Linna, Stig Dagerman och många andra  – i listan ovan ingår bl.a. några nobelpristagare och nationalskalder – hade satt en internationellt sett ovanligt stark prägel på litteraturen, på bägge sidor om Bottenviken.

På bägge sidor om finlandssvenskarna, kan man tillägga. Den litterära arbetar-boomen kunde ingen missa, men att de här starka förebilderna inte lämnade mer avgörande spår i finlandssvensk kultur måste man nog förstå mot bakgrunden att Svenskfinland – i den mån en sån konstruktion nu alls finns – saknar stark arbetarrörelse och socialdemokrati. Med andra ord, saknar ett av de viktigaste dragen i det som ibland har kallats den ”svenska modellen”, ibland den ”nordiska modellen”, men som är ett allmäneuropeiskt fenomen. I politiskt avseende ligger Svenskfinland alltså inte i Norden, knappast ens i Västeuropa. Snarare – ja, var? I Polen? Vatikanen? USA?

Frånvaron av en arbetaroffentlighet i Svenskfinland har präglat oss och vårt tänkande till den grad att vi nästan inte märker hur bisarrt tomrummet är. 1960-talets politiska uppbrott inleddes på finlandssvenskt håll med att några helsingforsungdomar bildade en socialdemokratisk studentförening – på den tiden ett ytterst häftigt initiativ. ”Det var nästan det värsta man kunde göra”, minns Claes Andersson, grundare av den 1960-talsradikala kulturtidskriften FBT, förnöjt.

***

Jarl Sjöblom (1932–1982) är den arbetarförfattare som jag själv har studerat för min bok Drag på parnassen (2008). Man kan se Sjöblom, verksam under 1960-talet, som en mindre känd vandrare på samma väg som den 25 år äldre Anna Bondestam och den fyra år äldre Leo Ågren. Sjöblom gav totalt ut fyra romaner, den första, På tallriksflatan (1962) som 30-åring. Före det hade han, efter folkskolan, arbetat som bl.a. skogshuggare, gruv-, byggnads, metall-, mejeri- och bageriarbetare.

Många erfarenheter redan där, kan man tycka. Men om just arbetet, arbetsplatserna och livet kring dem skrev Sjöblom nästan inte alls i sina romaner. Tyvärr! Bara i hans andra bok Kärret (1964) spelar jobbet en mera central roll, och då är det fråga om ett nästan arkaiskt slitgöra: att ensam dika ut ett kärr för hand, med spade som enda verktyg. Arbetare, jo, men en (nästan) ensam arbetare.

Däremot är perspektivet på världen i alla hans böcker konsekvent underifrån. Både i Kärret och Vägen till Hangö (1968), den tredje boken, är jaget/berättaren en gammal tvärvigg – en hel del äldre än den verkliga författaren var då han skrev. Vägen till Hangö är en krigsinvalids och bitter ”kommunists” minnen och diskussioner med sin återfunna son, avlad under ett kort krigsäktenskap och ”pacifist”. I den sista boken, Fabeln om den hårlösa kon (1973), överraskar Sjöblom med en ny berättarroll: en ung ”småstadshoras” upplevelser och fantasier. Djärvt och ganska märkligt. Kanske ville Sjöblom här bryta sig ur förväntningarna om vad en arbetarförfattare skulle skriva om?

Fabeln är ändå, snarare än Henry Miller-realism, en ”funderingsbok” satt i en fiktiv tonårsnymfomans(?) mun. Redan i Kärret diskuteras kring moraliska problem, och som Warburton skriver år 1984 gör Sjöblom det ”valhänt men engagerat”. Man anar alltså en allvarlig strävan att föra in ett större perspektiv på också underklassens liv.

Men samtidigt gör Sjöblom det svårt för sig genom att romanpersonernas, grubblarnas (dikesgrävarens, krigsinvalidens, ”horans”) horisonter beskrivs som så pass snäva. Säkert medvetet – i t.ex. Kärret förs mera avancerade tankar in av en biperson – men i längden blir detta trevande ändå rätt grått och riskerar att hamna i vägen för själva storyn. Inte heller språket tänder gnistor, i synnerhet de två sista romanerna känns rätt grovt tillyxade – på ett begränsande sätt grovt.

Ett citat ur Vägen till Hangö, där berättaren reflekterar över sin ”kommunism”:

Ibland tror jag att Marita är lite bitter på mej för min övertygelses skull / … /. Men visst är jag också förbannad innerst inne när hon röstar med svenska folkpartiet för språkets skull. Denna den svenska arbetarklassens största dumhet, även om den håller på och försvinner, sopas undan av friskare fläktar …

Med ”den håller på och försvinner” syftar berättaren på ”dumheten” (inte ”den svenska arbetarklassen”, som man i hastigheten kan tro). De radikala 1960-talsfläktarna kan anas här, men vad de egentligen handlar om verkar inte speciellt klart för den gamla ”kommunisten” i boken. Det var det i och för sig knappast för så många andra heller år 1968, när boken kom ut.

***

Av Sjöbloms böcker tycker jag faktiskt bäst om debuten, På tallriksflatan, kanske för att miljön, en fattig kustby, känns både levd (Sjöblom själv var född i Västanfjärd, Åboland, son till en diversearbetare) och ovanlig i vår litteratur. Finlandssvensk proletärverklighet: pappan är ute i kriget, mammans känsla av förnedring när nödhjälpspaketen från Sverige delas ut i enlighet med byns hierarki (marthorna/eliten snor åt sig de bästa grejerna), och pojkens upptäckt av att mamman ligger med en tysk löjtnant för pengar. Sjöbloms främsta talang – förmågan att berätta en historia, gärna med hårda, drastiska penseldrag – kommer här fint fram, novellistiskt.

Trots att det alltså är På tallriksflatan jag gillar bäst är det Kärret jag har studerat. Det har att göra med att Kärret utspelar sig i sin egen tid, början av 1960-talet. Där många av Sjöbloms föregångare bland proletär- och arbetarförfattarna så att säga tagit på sig uppgiften att ge sin arbetarklass en historia, genom stora episka verk, och den vägen en identitet – tänk Moberg, Linna, Bondestam, Leo Ågren – kan man säga att Sjöblom i synnerhet i Kärret försökte ge (den finlandssvenska) arbetaren en samtid.

Inget litet projekt.

Intressant är också att samtiden för Kärrets berättare, dikesgrävaren Daniel, mest består av besvärliga nymodigheter. Balettprogram i det nya mediet, tv, och de två tonårsdöttrarnas nya underkläder i mirakelmaterialet nylon, hör till hans mindre problem – moraliskt tvivelaktiga, men samtidigt märkvärdigt upphetsande. Värre är att flickorna också smittats av den erotiska frihetsideologi som ligger i tiden, i synnerhet den yngre ”skämmer ut” föräldrarna när hon hittas i buskarna i coitus med en jämnårig kille. Våld (Daniel sparkar brutalt sönder pojken) och hemarrest följer, men flickan trotsar förbudet och försvinner på nytt på sin moped till staden med dess lockande och syndfulla filmaffischer. Det är inte lätt att vara gammaldags, värdekonservativ arbetare i dessa tider, verkar Sjöblom säga.

Daniels perspektiv i boken är begränsade när det gäller moderna idéer och rackerier, men mera förvånande är kanske att han är kroppsarbetare och saknar en politisk identitet. Eller är detta just bokens ”finlandssvenska realism”? Samtidigt som Sjöbloms författarkolleger i huvudstadens medelklass – Christer Kihlman, Claes Andersson, Johan Bargum … – i takt med tiden engagerar sig vänsterut och ”samhällsmedveten” dikt och prosa blir dagens lösen, verkar den (som det heter) självlärda arbetarförfattaren Sjöblom sakna politisk agenda, han verkar nästan oberörd eller ointresserad av den sortens problematik. Den sexuella revolutionen intresserar, inte den socialistiska. Ändå låg bägge, kan man säga, i tiden.

I Vägen till Hangö finns mer politisk-ideologisk diskussion – ”kommunisten” mot ”pacifisten”– men den hänger på ett litet konstigt sätt i luften, blir mest attityder som inte har mycket med romanpersonernas vardag att göra. Kanske det här, som sagt, är ett ”finlandssvenskt” drag? Fack, partier eller politisk press är det aldrig tal om. På sin höjd kan Daniel, själv berusad och störande, instinktivt irritera sig över den svensknationellt idealistiska talaren på en ”kulturell friluftsfest” à la ungdomsförening och SFP.

***

Ett avstånd till eller struntande i samtidens moderiktningar kan förstås ge alldeles intressant litteratur. Problemet verkar ändå vara att Sjöblom gärna skulle ta upp samtidens diskussioner – hans gruffiga och ohyvlade romanpersoner är ibland rentav bedövande ”diskuterande” – utan att varken de eller Sjöblom själv verkar ha riktigt kläm på idéer. Sjöbloms författarkollega Kihlman befinner sig, med sina 1960- och 1970-talsböcker, i samma moraliserande bransch, men lyckas bättre. Varför? En gissning kunde vara att Kihlman utnyttjar det han har till hands och det han vet på ett ”effektivare” sätt.

Förstås finns i Kihlmans bakgrund, till hans fördel, klass, kapital, utbildning, kontakter – alla faktorer som Sjöblom saknade. Men några av arbetarförfattarna lyckades ju ta sig fram trots allt, lyckades till och med vända sitt ”handikapp” till en fördel.

***

Någonting gåtfullt är det med Sjöbloms författarskap, med de litterära val han gjorde, det kommer jag inte ifrån. Där finns ett glapp som jag inte får grepp om, och som knappast enbart handlar om ”valhänthet” eller brist på begåvning. Den (mig veterligen) enda intervjun som gjordes med honom, av Sven Willner i Västra Nyland (3.11.1962), ger knappast en lösning på gåtan. Däremot nog en bakgrund, redan i rubriken: ”Debuterande författare var verkstadsarbetare på dagen – skrev på natten”. Sjöblom, en av sju syskon som alla flyttat från födelseorten Västanfjärd, är år 1962 ”sedan tre år tillbaka bosatt i Ekenäs. De första åren arbetade han på Metra (en metallindustri reds anm.) – och det var under den tiden romanen skrevs färdig – men sedan någon tid tillbaka på Jordbrukarnas mjölkcentral. Han trivs bättre där, arbetet är lättare och går för den skull bättre att förena med författarskap.”

Till intervjun hör ett foto av Sjöblom hemma hos sig, med skrivmaskin, radioapparat, fru och barn. Jag associerar till en del häftigt marknadsorienterade förläggares fantasier idag, om författare som vandrande varumärken, en sorts påstridiga reklamplakat för sitt och förlagets brand. Visst är ”arbetarförfattare” också ett slags brand, kanske till och med nåt man (som det så löjligt heter) ”brinner för”. A Working Class Hero Is Something To Be. Och man kan väl tänka sig att en Jarl Sjöblom av idag skulle släpas omkring på bokmässor och författarkvällar som ett intressant ”undantag”.

Men allt det där är bisaker. Viktigare är den där oroande känslan jag får, att Sjöblom bar på många flera berättelser och erfarenheter än de han ville, eller kunde, skriva ner.

Det finns något oförlöst i det som han trots allt skrev, inom de ramar som hans tid och klass gav.

Det hade gjort gott att få se också detta oskrivna, osedda, det som fanns och ändå inte fanns. Se det i arbetarlitteraturen, i den finlandssvenska offentligheten, ja – i litteraturen.

Trygve Söderling har skrivit boken Drag på parnassen om 1960-tal och bl.a. Jarl Sjöblom.
Boken finns också i elektronisk form på http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-4905-7