Del 1 i en serie om civilt motstånd

Platsen vi befinner oss på är huvudingången till Volkel-basen, Nederländerna. En för årstiden ovanligt varm sol lyser. Porten är prydd med vackra banderoller, och asfalten håller på att smyckas ut med pastellfärgade teckningar. Musik, te och semlor som det mobila köket Speer*) bjuder på och tal av olika människor. Till slut dyker basens kommendant upp på andra sidan stängslets tjocka galler och säger att han inte har någonting att säga oss.

När man frågar de holländska myndigheterna om det finns kärnvapen på Volkel-basen, svarar de varken buu eller bää. På förläggningen finns, det vet man, amerikanska specialstyrkor (752 MUNS-Squadron) utbildade att skydda kärnvapen. När dessa soldater hemförlovas, erhåller de ett speciellt hederstecken, som ges åt sådana som haft med kärnvapen att göra. Men utrikesminstern van Aartsen säger sig ingenting veta. Men när han i första kammaren (Eerste Kamer) fick frågan huruvida kärnvapnen på Volkel-basen är i beredskapstillstånd eller inte svarade han att de naturligtvis inte är det. (Kanske hade han aldrig hört talas om Schrödingers katt?) Det stora flertalet av befolkningen i Nederländerna tror att de sista amerikanska kärnvapnen avlägsnades landet på 80-talet. Men AMOK (Anti-Militaristisch Onderzoeks Kollektief eller Antimilitaristiska Forskningskollektivet) har under sina nattliga besök på basen hittat manualer som beskriver kärnvapenövningar i samverkan med Kleine Brogel-basen i Belgien. Och basen är försedd med lastningsanordningar avsedda ”för lastning av såväl konventionella- som kärnvapen”. Kommendanten: Jag har ingenting att säga.

Vi: det är Julie från Irland, Elena från Spanien och jag samt en grupp bestående av åldrande hippier och i övrigt misstänkt ålderstigna veteraner från 70- och 80-talet. (Nå, själv var jag faktiskt med i slaget om euromissilerna, Bremerhaven 1984, och således också veteran. Jag var den gången åtta år. Men vad i fredens namn ska man säga om sådana föräldrar som släpar en åttaåring och en sexåring på demonstrationer, inklämda mellan svartklädda Autonoma och tungt utrustad kravallpolis?) I vår grupp ingick också några trevliga punkare som på grund av sin skrämmande uppsyn av taktiska skäl hade utnämnts till ”poliskontaktpersoner”.

Efter kommendantens sorti fick den närvarande pressen det den ville, när ett par människor klättrade upp på vaktstugan på andra sidan stängslet och öppnade en banderoll, varefter poliserna släpade ner dem. Medan alla koncentrerade sig på det som hände på vaktstugans tak var följande grupp redan framme med tängerna och gjorde en öppning alldeles intill huvudingången. De fick upp ett hål och tre människor trängde sig in innan de blev arresterade.

I stället för att stångas i största allmänhet eller hänga i gallret försökte jag hålla ett öga på vad Julie och Elena gjorde. De försökte liksom jag tränga sig mot öppningen i gallret, men den omgärdades redan av stora poliser. Vi nöjde oss med att skaka den stora gallerporten och göra ”klättringsrörelser” vid staketet, varvid en stor hand genast grep oss i nacken och drog ner oss.

Jag hade redan före demonstrationen med intresse betraktat ett hörn av stängslet som låg cirka hundra meter bort från huvudingången. Jag började gå mot det hörnet, passerade den glatt röda Theaterstraat-bussen, som vi hade kommit med. Den långsamma gången övergick i lunk och plötsligt var jag alldeles ensam, på det ställe där det gick lättast att komma över.

Utan att tänka någonting alls drog jag av mig rocken, slängde upp den över taggtråden och grep tag i gallret. Stängslet var lite över två meter högt, och kröntes av tre rader taggtråd i 45 graders vinkel uppåt och utåt från staketet. Jag drog mig upp till taggtrådshöjd innan jag började fundera över mitt nästa steg. Turligt nog stack stolparna som höll taggtråden ut en bit, var stadiga och lätta att gripa tag i. Jag behövde inte använda mig av rocken mot taggtråden. Jag grep tag i en stolpe och lyfte mig upp över taggtråden.

Medan jag höll på med det såg jag en polis komma halvspringade emot mig. Det var som om världen skulle ha stelnat till, alla rörelser gick långsamt, jag lyfte mig långsammare än en snigel över krönet, men polisen rörde sig ännu långsammare, springande i slow motion. Jag visste att han inte skulle få tag i mig. Jag var på andra sidan.

(Forts. följer)

Markus Drake jobbar för närvarande på EYFA – European Youth For Action – i Amsterdam och är redaktör på organisationens tidskrift Green Pepper. EYFA är ett nätverk som bl.a. sysslar med att befrämja demokrati, fredlig samlevnad och ekologiskt tänkande, speciellt i Östeuropa.

*)Speer (och senare Rampenplan) som serverade te och semlor före demonstrationen är aktivistkök som lagar veganmat vid allt från små demonstrationer till stora massmanifestationer, där tusentals och åter tusentals människor, frusna efter arresteringar, vattenkanoner och blockader står i en hungrig kö för att få sig en middag. Också en icke-våldsam armé marscherar på sin mage … För att armén inte skall behöva marschera alltför långt finns Theaterstraat, aktivisternas eget bussbolag.
I Finland är fenomenet nytt, men sedan ett år tillbaka ordnar Meiän Keittiö (Vårt Kök) veganmiddagar till billigt pris en gång i veckan på Fredsstationen i Helsingfors, och servar också demonstrationer med sin soppkanon.