När välfärdssamhället skapades vid mitten av 1900-talet blev resan snabb från land till stad och från fattigdom till välstånd. Det finns gott om svenska klassresenärer, så många att de skulle kunna bilda en egen socialgrupp, psykiskt tudelade personer med ena foten i arbetarklassen och den andra i medelklassen.

De flesta föddes i en arbetarklass och har via akademiska studier, eller avancemang inom den offentliga sektorn, klivit in i medelklassen. Det var inte svenskens börd som skulle avgöra positionen i samhället, utan begåvning och ambition. Så tänkte i alla fall de sociala ingenjörer som skapade folkhemmet. Många klassresenärer brukar tacka studielånesystemet som Olof Palme genomförde tidigt 60-tal: utan detta hade studierna varit ogenomförbara om man kom från en familj som saknade kapital och buffertar.

År 1980 var vi världsbäst på jämlikhet.

Mycket har hänt sen dess. Trettio år senare ser vi en bumerangeffekt: Sverige är ett av de länder där gapet mellan samhällsklasserna ökar snabbast. Man börjar nymornat prata om klass inom politiken. Inom forskningen och skönlitteraturen har klass däremot varit ett ständigt gångbart motiv. Just nu är det på uppgång, en boom råder.

Men samtidigt är det allt svårare att göra en klassresa. Utbildningsexplotionen och den stegrade arbetslösheten har lett till att en universitetsexamen inte längre är en garanti för jobb. Du måste besitta en extraordinär begåvning och kämpaglöd för att förflytta dig uppåt i samhällshierarkin, särskilt om du inte har de rätta kontakterna inom det gebit du vill satsa på.  Men visst finns alltid undantagen som mot alla odds tar sig över hindren. Framgångsagor som lyfts fram när man vill omhulda myten om Sverige som ett samhälle där alla har samma möjligheter.

Det senaste decenniet har den litterära klassresan fått nya dimensioner genom en rad författare med rötter i andra länder. Självbiografiska skildringar som berättar om flykten från förföljelser i Iran eller Turkiet. Eller så handlar det om arbetskraftsinvandring från länder som Finland och Grekland på 70-talet. De reste från arbetarklass eller underklass i hemlandet och kom till svenska miljonprogramområden, där hemmet förvisso hade en betydligt högre standard än i hemlandet, men själva bostadsadressen betydde underläge i samhällshierarkin. Föräldrarna slet i fabriker och på städjobb. En del barn som hade ”fel klass och fel etnisk tillhörighet”, lyckas mot alla odds baxa sig in i en medelklass: journalisten Mustafa Can, skribenten och debattören Dilsa Demirbag-Sten och författaren Alexandra Pascalidou.

Nya svenskar

På 80- och 90-talet fanns ett stort sug efter ”förortsromanen” hos svenska läsare och kritiker, man sökte efter berättelsen om ”de nya svenskarna”. Samtidigt som man i samhällsdebatten förpassade klassperspektivet till giftskåpet började man använda prefixet invandrare i tid och otid. Därmed missade man komplexiteten i samhällsanalysen. Man var blind för att de här berättelserna i högre grad handlade om klass än om hårfärg. Man var blind för att begreppet ”invandrare” faktiskt rymde hela klasskalan. Vi har exempelvis sverigeiranska författare och filmare med akademikerbakgrund.

Den första litterära immigrantklassresan som fick stort genomslag var Alexandra Pascalidous Bortom mammas gata (2001). I prologen skriver hon: ”Jag ville egentligen inte skriva den här boken, i min värld skriver man inte böcker. Andra skriver gärna om oss.”

Pascalidou, som har rötter i Rumänien och Grekland, har i en intervju sagt att det var svårare att göra klassresan än att byta land. Den studiebegåvade Pascalidou tog sig från den utsatta förorten Rinkeby där mamman arbetade på dagis och pappan var fönsterputsare. Men tillvaron på innerstadsgymnasiet bland medelklassbarnen som sade ”oerhört” som förstärkningsord blev svårbegriplig. Pascalidous erfarenheter av förvirring inför svårtydbara koder knyter an till klassresetraditionen som berättats av de svenska arbetarförfattarna som Ivar Lo-Johansson, Ulf Lundell och Elsie Johansson.

Pascalidou bearbetar klassperspektivet i så gott som allt hon skriver. Reportageboken Taxi, där hon låter taxiförare i olika länder berätta sin historia, är en hisnande bok om klass. Till och med Min stora feta grekiska kokbok skildrar en klassresa, i mat: från barndomens enkla rätter via Rinkebys vitlöksdoftande trappuppgångar till strikta överklassmiddagar, där det anses vara förargelseväckande att äta från bordskavaljerens tallrik. Vilket däremot hörde till god sed i hennes grekiska bakgrund.

Pascalidous resa handlade om att ta sig förbi tre hinder som var för sig leder till underordning i samhället: etnicitet, klass och kön. Men den överprestation som förflyttningen kräver får sina konsekvenser, något som klassforskningen också visar. Etnologen Orvar Löfgren har påpekat att många av dem som ”gick in i väggen” och blev sjukskrivna på 90-talet just var klassresenärer som dukade under av prestationsångest: detta att ständigt bevisa att man duger.

Kurder

Kurderna är en annan hårdpresterande minoritet. Många sverigekurder är framgångsrika forskare, skribenter, författare, komiker. Kurderna i Turkiet har däremot haft ytterst begränsade möjligheter att uttrycka sig på sitt språk. I Sverige var det plötsligt fritt blås och kurderna har varit aktiva vad gäller bokutgivning. Flera av dem ges också ut på de största bokförlagen, Bonniers och Norstedts.

Stor uppmärksamhet fick journalisten Mustafa Cans Tätt intill dagarna – Berättelsen om min mor. Boken knyter på ett intressant vis an till den kvinnliga proletärtraditionen där författarna hyllat sina självuppoffrande mödrar genom att skriva in dem i litteraturhistorien: från Moa Martinson till Elsie Johansson.

Can skriver om sin svårt sjuka mor, som fött femton barn av vilka åtta överlevt, och han skapar en klassreseberättelse som handlar om fattiga mödrars uppoffranden för familjen och barnen. ”Ni är mitt liv. Jag lever genom er.” Sådant lämnar efter sig ett ok av skuld, tacksamhet och kärlek.

Mustafa Cans mor fann sig aldrig tillrätta i Sverige. Hon sade ”kukplatta” om kokplattan och drömde om att återvända till den kurdiska byn. Såsom mången urban svensk drömmer sig till den faluröda stugan vid en spegelblank insjö.

Dilsa Demirbag-Sten har också bidragit till den kurdisk/svenska klassreseskildringen med sina självbiografiska böcker: Stamtavlor och Fosterland. Den första uppehöll sig mest vid den kurdiska släkten i sydöstra Turkiet: om fattigdomen och kvinnornas underkuvade tillvaro. Fosterland skildrar immigranttillvaron i Uppsala, dit familjen kom 1976, då författaren var sex år.

Pappan, kommunisten och fåraherden, var städaren som sög åt sig kultur och kunskaper om ”det svenska”. Med knytnävarna uppfostrade han sin begåvade äldsta dotter till a-student. Modern skrämdes däremot av det nya och stannade mentalt kvar i byn. Likt Mustafa Cans mor passade hon underdånigt upp på familjen och värnade om de tre döttrarnas dygd.  Fjortonåriga Dilsa blev bortförlovad med en kurdisk man från hemtrakterna.

Dilsa Demirbag-Sten ger i sina böcker en nyckel till varför hon blivit en stridbar liberal islamkritiker, ständigt en nagel i ögat för vänstern. Författaren visar att det alltid finns de som bryter mot stereotyperna. Hjältinna i hennes liv är mormodern som uppmuntrade flickorna att gå sina egna vägar: bröllopsplanerna avblåstes. Mormodern var en tigrinna som röt åt konservativa förtryckare: ”Ni kan äta min rumpa.”

Romer

Jag vill avrunda med en klassreseberättelse som borde översättas till Europas alla språk och högläsas i EU. Hans Caldaras självbiografiska I betraktarens ögon från 2002 är högaktuell när förföljelsen av Europas romer intensifieras. Caldaras berättar om det svenska apartheidsystemet mot romer som drabbade honom under uppväxten. Hur han och andra romska barn förvägrades skolgång ända in på 60-talet, eftersom de bara hade tillåtelse att slå läger i tre veckor. Svenska föräldrarna vägrade låta sina barn undervisas tillsammans med romer.

Romerna blev flyktingar i sitt eget land, de fick inga jobb, kom inte in på restauranger, knappt in i matvarubutiker. Tyvärr gäller det i hög grad än i dag. Diskrimineringsombudsmannen får in många anmälningar från just romer.

Caldaras bok gör ont att läsa när han berättar om vinternätterna i tälten då spädbarnen frös ihjäl. Hur de blev så illa tvungna att bege sig till bondgårdar för att sno en höna.

Det handlade om överlevnad.

Den elegant skrivna självbiografin är unik i Sverige. Varför kommer det inte fler?  Romernas historia har många oskrivna blad, eftersom de av naturliga skäl har få akademiker och intellektuella. Det är ickeromer som har gett romerna röst, ”med stöd av myter och skrönor”, enligt Caldaras.

Romernas berättelse om Sverige kommer att punktera den svenska självgodheten rejält.

Jag kan inte vänta.