Idag är det i högsta grad inne att forska i lycka. Filosofer vänder ut och in på själva begreppet från Aristoteles framåt, ekonomer – jo, ekonomer spelar en alldeles särskilt stor roll i lyckoforskningen – frågar sig om lycka lönar sig och samhällsvetare diskuterar om kriterierna för lycka kan användas för att utveckla välfärden.
En intressant fråga för lyckoforskarna är vad arbete egentligen betyder för oss och resultaten är tankeväckande.
De som har ställt mer övergripande frågor om vad som påverkar välbefinnandet har i stort sett man- och kvinnogrant konstaterat att arbetslösa är långt olyckligare än den arbetande befolkningen och att människor i allmänhet försäkrar att arbetet är en väsentlig del av deras livsmening. Men samhällsvetaren Derek Bok konstaterar att om man i stället frågar efter vilka upplevelser under dagens lopp som ger välbefinnande så visar det sig att det nästan helt och hållet handlar om sådant som äger rum på fritiden: i första hand umgänge med familj och vänner. (Andra uppgifter som liknar arbete – att sköta barn och hushåll – värderas också lågt när det gäller välbefinnande.) Visst finns det många som försäkrar att deras jobb är uppslukande och tillfredsställande även om dagarna blir långa och ansträngande men uppenbarligen är det vanligare att från dag till dag uppleva en hel del leda eller plågsam stress. Det finns dessutom siffror som tyder på att olusten ökat med åren, åtminstone i USA. År 1955 var det 49 procent av USA:s befolkning som ansåg fritiden mer värdefull än arbetstiden, år 1991 var andelen 68 procent. Trenden har tydligen fortsatt för siffran för hur många amerikaner som generellt sett är nöjda med sitt jobb har sjunkit från 61 procent år 1987 till 47 procent år 2006.
Man kan ju fråga sig hur siffrorna ser ut för Finlands del. Man kan också fråga sig hur de ska förstås. Å ena sidan är det ingen nyhet att arbetslivet för många människor har blivit mera pressande, å andra sidan är det troligt att den statistiska förändringen delvis är en synvilla och har att göra med vad som varit acceptabelt att säga i olika tider: på femtiotalet förväntades medborgarna en gång för alla vara skötsamma och nöjda med att arbeta.
Men om man ska förstå begreppet lycka blir det också relevant att reflektera över att de komponenter som lyckoforskarna intresserar sig för och försöker komma åt att mäta, välbefinnande och tillfredsställelse, i själva verket är mycket olika. Låter inte ”välbefinnande” som något man i första hand upplever i ett varmt bubbelbad eller på en solig badstrand, någonting på en gång kravlöst och smått statiskt? Medan tillfredsställelse är något man snarast upplever när man ser tillbaka, när man lyckats möta utmaningar – utmaningar som åtminstone för en stund rubbat ens välbefinnande?
För egen del har jag svårt att tro på en lycka som är rent välbefinnande.
Merete Mazzarella
