senaste numret av Ny Tid diskuterades visionen om en ekonomisk ordning som inte bygger på tillväxt, där produktion och konsumtion hålls konstanta eller till och med minskar (”nerväxt”). Visionen motiveras akut av insikten att fortsatt tillväxt är ekologiskt ohållbar. Men det finns andra skäl, snarast existentiella, till att vara misstänksam mot tillväxtens avgud. Samtidigt är det tvivelaktiga just det som lockar oss i tillväxtsamhället – och som gör att visionen om nolltillväxt ter sig skrämmande och omöjlig.
I sig är det förstås inte svårt att tänka sig en ekonomi utan tillväxt. Det är tvärtom en mycket naturlig tanke. Livet behöver återväxt, inte evig tillväxt, och det är på inget sätt nödvändigt att ständigt konsumera mera. Om man har vad man behöver finns ingen orsak att vilja ha mer. Det betyder inte att livet i en ekonomi utan tillväxt måste vara statiskt, gå i oföränderliga cykler som i traditionella samhällen. Vi kan ha förändring och innovationer utan materiell eller ekonomisk tillväxt. Nya låtar kan spelas på gamla instrument, och när ett plagg tjänat ut behöver man inte skaffa ett nytt som är likadant.
En ekonomi utan tillväxt behöver inte heller vara en planekonomi. Marknader behöver inte växa för att fungera. Kapitalismen, som inte alls är det samma som marknadsekonomi, kräver däremot ständig tillväxt, för där styr profitmotivet. Kapitalisten vill få maximal avkastning på sitt kapital, och därför är företagen han placerar i tvungna att hela tiden växa, sälja mer, hitta nya sätt att göra pengar. ”Han”, säger jag, men numera är vi ju alla kapitalister genom våra andelar i de största placerarna, pensionsfonderna. I ett samhälle utan tillväxt finns inget utrymme för sådana som vi.
Det är kapitalistens krav på ökad profit som driver på den ekonomiska tillväxten. Vinsterna kan nämligen öka bara så länge ekonomin växer. Om den ekonomiska kakan inte växer kan en del aktörer förstås ändå roffa åt sig allt större bitar av den, men i längden fungerar det inte. Om vinsterna ökar minskar lönerna i samma proportion: snart finns det inga konsumenter som kan köpa företagens produkter, och då får kapitalisten ingen vinst. Utan ekonomisk tillväxt inga kapitalister, alltså. Den här enkla men radikala poängen tycks nerväxtförespråkare som Peter Victor (intervjuad i Ny Tid 39/2010) inte gärna lyfta fram.
Kanske de är rädda att få alltför starka krafter emot sig. I så fall gömmer de huvudet i sanden. Vill man stoppa tillväxten kommer man oundvikligen att få dem som lever gott på den emot sig. Stora samhällsförändringar kan aldrig drivas igenom utan maktkamp, hur förnuftiga eller nödvändiga de än är.
I ett samhälle utan tillväxt skulle de teknologiska innovationerna som effektiverar produktionen få en helt annan roll. Idag innebär de en möjlighet för kapitalisten att öka sin vinst, men för arbetaren ett hot om uppsägning. När maskinerna tar över blir folk arbetslösa och måste söka sig ett annat jobb. Kollektivt arbetar vi lika mycket som förr, samtidigt som den totala produktionen ökar, eftersom också maskinerna arbetar. I ett samhälle utan tillväxt ökar däremot inte produktionen med produktiviteten, utan maskinerna sköter helt enkelt en större del av det totala arbetet. Det här är socialt hållbart bara om det resterande arbetet fördelas jämnare, och alla jobbar mindre. Arbetsdagarna blir ständigt kortare, och fritiden ökar för alla. Då kan teknologin äntligen infria det löfte om befrielse från evigt slit som alltid knutits till den.
Men här tror jag att vi kommer till det som gör visionen om nolltillväxt skrämmande – inte bara för kapitalister, utan för oss som människor. Vi är rädda för mer fritid, särskilt om fritiden inte kan fyllas genom konsumtion. Och det är just den här kombinationen som ett samhälle utan tillväxt erbjuder. Nolltillväxt skulle inte bara förändra våra konsumtionsmönster, utan göra det omöjligt för oss att leva genom konsumtion på det sätt vi gör idag. Genom att konsumera skaffar vi förströelse och tröst (reklamens uppmaning ”Skäm bort dig själv!”), vi uttrycker våra känslor för varandra (t.ex. julklappar), upprättar sociala identiteter (t.ex. klädmode), manifesterar status och framställer vårt liv som avundsvärt (du är vad du har råd med). Det är sånt vi behöver det aldrig sinande produktflödet till. Om det sinade skulle vi vara tvungna att hitta andra sätt att uttrycka oss och vara tillsammans. Och det kan te sig skrämmande, särskilt om tiden för fritt umgänge bara ökar. Vad ska vi hitta på hela dagarna?
Konsumtionssamhällets lockelse ligger till stor del i nyhetens behag. Att de nya produkterna ständigt blir bättre, datorerna snabbare och tvättmedlet effektivare, är inte så viktigt (och ofta dessutom osant, förstås). Det viktiga är själva förändringen, vissheten om att det man har snart kommer att ersättas av något annat.
Nyhetens behag döljer ett djupare obehag för det välbekanta och bestående. Mobiltelefonen som tedde sig så fantastisk som ny är snart bara smutsig och långsam och motbjudande. Man väntar otåligt på nästa modell, så man äntligen slipper den gamla. Jag säger inte att man måste reagera så, men det hör till konsumismen som livshållning att man gör det. Telefonen blir motbjudande eftersom den påminner en om de falska, omöjliga förhoppningar man knutit till den. På något sätt skulle den nya telefonen förändra ens liv, ge det guldkant – och naturligtvis blev det inte så. Men innan insikten om detta blir alltför uppenbar lanseras den nya modellen, och självbedrägeriets hjul får en ny knuff framåt.
Men så tänker väl ingen, säger man kanske. Alla vet ju ändå att det sist och slutligen bara handlar om en telefon! Men om det är så, varifrån kommer då den enorma hypen kring produkter som Apples I-phone, och varför jobbar reklamen aldrig med sakargument utan med de mest fantastiska och fantasi-
eggande budskap? Och varifrån kommer den absoluta oviljan hos politiker och de flesta människor att ens överväga möjligheten av ett samhälle utan tillväxt?
Joel Backström
