På Sherlock Holmes tid kunde man föra ett till synes tomt papper över en eldslåga: som genom ett trollslag växte den hemliga texten fram och en mordgåta fick sin dramatiska upplösning. Osynligt bläck lämpade sig också väl i kärleksromaner och invecklade släktkrönikor, för att nu inte tala om böcker med spiontema.

Hade man tur och var i den rätta åldern kunde till och med julgubben sticka med en liten flaska i julklappssäcken. Nu talar jag om en tid när det fanns ett hål uppe till höger på pulpetlocket och en liten hylla inne i pulpeten. På hyllan ställde man bläckhornet och när man skulle skriva doppade man bläckpennan genom hålet rätt ner i bläckhornet. (Nej, inget horn som vikingarnas mjödhorn, bara en liten fyrkantig flaska!) I pulpetlockets övre kant fanns också en ränna för blyerts- eller kosmospennan och bläckpennan, som bestod av ett pennskaft i trä och lösa stålspetsar i olika tjocklek. En dag kom kulspetspennorna. Dem gladdes man inte åt på högre håll, det fanns lärare som förbjöd sina elever att använda dem i skolan. Välskrivning var ett viktigt ämne och där arbetade man med tunnare och tjockare linjer. När pennan fördes nerifrån uppåt skulle strecket vara tunnare, i motsatt riktning skulle man trycka på lite så att det blev ett tydligt tjockare streck. Dessutom började alla stora bokstäver med en extra knorr av något slag. Bläckpenna var det enda som dugde. Knorren fick man nog dit med kulspetspennan, men tjocka och tunna streck hade den aldrig hört talas om. Dessutom förstörde den handstilen, fick vi veta

Det rör sig på pennfronten, liksom på de flesta fronter. Häromdagen upptäckte jag att vi igen kommit så långt att vi är tillbaka där vi – eller jag – började: vid den osynliga skriften. Fast dekonstruerad  och på huvudet ställd. Synligt blir osynligt snabbare än du kan ana. Jag bläddrade lite tillbaka i ett vanligt rutigt häfte där jag gör några anteckningar varje dag. Snart la jag märke till ljusare partier i texten längst ner på sidan, och när jag kom till april hade orden  bleknat så att jag inte längre kunde gissa mig till vad där stått. Fem månader, och häftet kan återanvändas, som häfte. Smarthäfte. Smartpenna? Eller pennor, för jag har definitivt inte använt samma penna varje gång? Nog känner jag ju till att sådant man skrivit med kulspetspenna inte håller i evighet, och jag har varit med om det förr, men då har det handlat om en tidsrymd på flera år, inte ett par månader.

Skäl att kolla läget, alla ni som fortfarande gör handskrivna anteckningar? Sen har vi ju datorn, men den har sitt eget system att åstadkomma osynlig text och är därför ett annat kapitel.

Vivi-Ann Sjögren