Jag har jobbat med, i och för Nordiska Rådet i över tre år nu och börjar känna mig som en riktig veteran i sällskapet. Ett problem med NR är nämligen att folk (både parlamentariker och tjänstemän) kommer och går och kontinuiteten blir allvarligt lidande. Samtidigt tillför det förstås organisationen regelbundet nya friska krafter och nya ideér.

Då man skall förklara varför NR syns så dåligt är det populärt att skylla på EU. All kraft går åt till att pyssla med EU, det gäller både regeringar och parlament. Så sägs det och helt osant är det ju inte. Ändå är det alltför många som utgår ifrån att NR och EU är någotslags motsatspar, och att av dessa två EU redan har tagit hem vinsten. En av NR:s största stötestenar är hur man tänker lösa EU-problematiken. Det går inte att i längden låtsas som om Norden väldigt lite har med EU att göra, samtidigt som det inte heller är så att Norden inte behövs för att EU sköter allt. Denna balansgång har lamslagit NR på ett sätt som snarast borde åtgärdas.

Det som främst skiljer dagens NR från tiden i början av 90-talet, är dels partipolitiseringen, dels utskottsuppdelningen. Närmare 40 partier är uppdelade i fyra partigrupper: de konservativa, mitten, socialdemokraterna och vänstersocialisterna. Tanken är att det nordiska samarbetetet mera skall ha drag av normal politisk verksamhet, och att de nationella synvinklarna tonas ner. Det har lyckats delvis, men särskilt äldre parlamentariker har svårt att lära sig det nya. Den vänstersocialistiska gruppen är, enligt många, den mest homogena partigruppen och den som trivs bäst tillsammans också utanför mötena. Inte helt oväntat brukar det vara islänningar som hänger med när vänstersocialisterna stegar i väg till Vanha Maestro för att dansa tango.

Gruppen (som jag alltså är gruppsekreterare för) består i dag av 8 medlemmar från 7 partier i fem länder, samt Grönland. Alla känner kanske inte till att både på Grönland och Färöarna är vänstersocialisterna i ”regerings”ställning och procentuellt sett finns de största vänsterpartierna i Norden just där.

Den geografiska utskottsstrukturen i NR (Norden-, Europa-, Närområdesutskottet) ses i dag allmänt som misslyckad. Särskilt problematiskt är Europautskottet, eftersom nästan allt har en EU-dimension och alltför mycket tid går åt till att tvista om vem som skall behandla vad.

Men vad GÖR Nordiska Rådet? Här följer några plock från agendan de två senaste åren.

Då MAI-avtalet var aktuellt för ett år sedan gjorde vänstersocialisterna ett medlemsförslag, som långt överensstämde med de krav medborgarorganisationerna världen över hade. De andra partigrupperna förhöll sig kanske lite oväntat mycket positivt till förslaget och det behandlades snabbt och effektivt i en arbetsgrupp, gick ut på remiss till otaliga ministerier och organisationer i hela Norden, och betänkandet till de nordiska regeringarna godkändes enhälligt på sessionen i fjol. Där ordnades också en frågestund om MAI med några ministrar och där kunde man tydligt se att Ole Norrback hade en mycket mera kritiklös inställning till hela frågan än de flesta andra.

Själva MAI-avtalet gick ju under i samma veva, men det viktiga var att få fram vad de nordiska länderna bör sträva till nästa gång dylika stora internationella avtal är aktuella.

Vänstersocialisterna har också krävt att regeringarna fäster större uppmärksamhet vid arbetstidsförkortning och delning av arbete. Det kunde de andra partigrupperna absolut inte ens föreställa sig, men vi fick i alla fall igenom att regeringarna i sin årliga sysselsättningsredogörelse till Rådet tar med också ”flexibilitetsskapande åtgärder”. Det skall kontrolleras inom några dagar, då årets redogörelse utdelas. Den regering som inte har något att rapportera får skämmas och får skäll på den årliga sessionen. Så många andra vapen har en parlamentariker i NR inte, men så har det fungerat i snart 50 år och det fungerar bättre än man skulle tro.

Vänstersocialisterna brukar regelbundet kräva nya tag för att få Norden trakatatfäst som kärnvapenfri zon, men där har vi hittills kammat noll. I fjol krävde vi också en utvidgning av zonen till centraleuropa, som motvikt till NATO-utvidgningen, men det gick inte så bra och en konservativ ledamot ansåg att vi var i maskopi med Jeltsin. Som svar på det tog vår isländska representant fram sin telefonbok och sökte fram bokstaven J.

En stängning av Ignalina-kärnkraftverket är det senaste förslaget som har kommit upp till behandling. NR kan förstås inte stänga ett annat lands kraftverk, men kan bidra med pengar och kunskap för att ersättande energiformer så snabbt som möjligt tas i bruk. Orsaken till att förslaget undertecknats av bara några få (från mittengruppen) är att det utgår från en mera ”realistisk” tidtabell än den EU gjort, och kräver att kraftverket är helt stängt först år 2015 (EU kräver 2007). Själv tycker jag det är onödigt att gräla om årtalet, i stället ska Norden ställa all tänkbar kunskap till förfogande för att landets energiförsörjning så fort som möjligt ska kunna upprätthållas utan kärnkraft. Samtidigt måste vi ju medge att Finland riskerar att få mera kärnkraft för att de hopplösa svenskarna anser att naturgas är illa för miljön och vägrar upplåta sin mark för naturgasledningar. Norska staten äger aktier i bolaget som äger Barsebäck, och kräver där att kraftverket skall fortsätta, men agerar annars som edsvuren kärnkraftsmotståndare. Så vilka råd är det vi skall ge egentligen?

Av annat som hänt den senaste tiden kan särskilt nämnas arbetet med barn och unga i närområdena, uppbyggandet av nätverk för aktiva på jämställdhetsområdet i Baltikum och andra närområdena, förslaget att placera en ”attaché” i Bryssel till hjälp åt nordiska folkrörelser och satsningar på Barentssamarbetet.

Nordiska Rådet har ibland kallats Dansande Rådet, ibland Flygande Rådet eller Nordiska Råddet.

Kärt barn har många namn. Men den stora frågan som skall diskuteras då NR fyller 50 är vad organisationen tänker göra resten av livet, inte vad som blev gjort, även om det är mycket och det nordiska samarbetet är värt många guldklockor. Skall NR syssla med smått eller stort? Är det närområdessamarbetet som skall ta över mer och mer (i dag går 1/5 av budgeten till det)? Är det de mera traditionella nordiska varumärkena som skall försvaras ute i världen: mänskliga rättigheter, den nordiska välfär-den, jämställdheten, demokratin, freden, miljön? Eller ska NR koncentrera sig på interna saker: försvarandet av de små språken, kulturen, ursprungsbefolkningens rättigheter? Och när det nu äntligen är tillåtet att debattera säkerhetspolitik i nordiska sammanhang, vad skall den möjligheten användas till?

Hur som haver. Vänstersocialisterna vill att ett s.k. nordrockpass för ungdomar skall tas i bruk för att fira det 50-åriga samarbetet år 2002. Detta pass skulle göra det möjligt att den sommaren billigare ”rocka röven av moder jord” både i Roskilde, Hultsfred och Ruisrock. Men vad skall vi göra med alla 50-åringar som vill göra detsamma?