Tema: Arbetarlitteratur

av Fredrik Sonck

Begreppet arbetarlitteratur kan inte förstås separat från begreppet klass. Att arbetarlitteraturen ansetts förlegad, inaktuell och till och med utdöd har ett direkt samband med att begreppet klass förklarats förlegat, inaktuellt och utdött. Men då samhällsklasserna obönhörligt fortsätter att existera trots att deras existens förtigs, upphör arbetarlitteraturen de facto att finnas till om den tiger och förtigs.
Därav detta temanummer. Det är dags att tala arbetarlitteratur.
Naturligtvis finns det i arbetarlitteraturens fall ingen renodlad dikotomi mellan att finnas och inte finnas till. Men visst kan man säga att den finlandssvenska arbetarlitteraturen under långa perioder legat i koma eftersom så få böcker skrivits och så få diskussioner förts. På finskt håll är det inte så mycket bättre medan gräset kanske är rödare på andra sidan Östersjön. I alla fall fokuserar detta nummers svenska skribenter på arbetarlitteraturens historiska och nutida klassförankring och dess koppling till andra underordnade faktorer som kön och etnicitet, medan finländarna i högre grad koncentrerat sig på enskilda författarskap …
Men klass alltså. Den gemensamma nämnaren för all arbetarlitteratur är perspektivet underifrån – att orättvisorna är likartade nu som för femtio eller hundra år sedan. Däremot har både litteraturen och samhället förändrats. För ett par generationer sedan skrevs arbetarlitteraturen om, av och för ett mer renodlat industri- och landsbyggdsproletariat. I dag utkristalliseras nya underifrånperspektiv. Serviceanställda har ofta sämre löner och arbetsvillkor än industriarbetare. I verklig fattigdom lever i synnerhet snuttarbetare, ensamförsörjare, arbetslösa, sjukskrivna och missbrukare. Så länge fabriksarbetarens jobb inte utlokaliseras till Kina kan han hålla sig med villa Volvo och vovve. Samtidigt växer det fram en ny ekonomisk underklass som har ett hyggligt kulturellt kapital – akademiker och konstnärer utan fasta och säkra inkomster. I denna grupp finns naturligtvis en betydande litterär potential.
Det blir med andra ord allt viktigare att i likhet med Bourdieu göra klassdistinktioner som skiljer på kulturellt och ekonomiskt kapital. Frågan är: Vad missar arbetarlitteraturen om den skrivs av, för och om den del av underklassen som har ett hyggligt kulturellt kapital?
Det är i och för sig sant att arbetarförfattare också tidigare så gott som alltid varit klassresenärer: att skriva är att bygga på sitt kulturella kapital. Det är också sant att människor med lågt kulturellt och ekonomiskt kapital genom historien snarast haft ”advokater” – stigna ur de egna leden – som fört deras talan och skildrat deras liv. I dag ser vi en underklass som inte bara är mer mångfacetterad än tidigare utan också delad: den kulturellt fattiga delen av den ekonomiska underklassen tappar förtroende för sina advokater – ”akademikerproletariatet”.
Samtidigt har underhållningsindustrin exploaterat den kulturella underklassen genom att ensidigt reproducera det förenklade, det historielösa och det lättuggade.
Samtidigt har arbetarhjälten genomgått en marknadsmetamorfors och klassresan förvandlats till ett individuellt projekt; där förortens, fattigdomens och underordningens landskap i bästa fall tjänar som nödvändig fond för hjältesagor, inte som objekt.
Samtidigt börjar den främlingsfientliga högern skörda stora framgångar just bland underklassen med lågt kulturellt kapital.
Sett ur det perspektivet står arbetarlitteraturen inför en monumental utmaning.

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.