Med tanke på hur många mord och bedrägerier som har retts ut inom den svenska kriminallitteraturen, framstår Sverige snarast som Chicago på 1930-talet. Jonas Sjöstedt sätter ytterligare fyr under pannan med sin trilogi om brott inom EU-parlamentet. Sjöstedt har ett förflutet som metallarbetare, men har under de senaste åren mest sysslat med politik och författarskap. Bland annat har han under elva år arbetat som Vänsterpartiets ledamot i EU-parlamentet. Sin litterära bana inledde han under en sejour i New York.

Nyligen publicerades den tredje delen i Sjöstedts trilogi om korruption inom EU. Måhända inte det mest rafflande temat för skönlitteratur, men om man kryddar soppan med lite mord, konspirationer och internationella säkerhetsstyrkor, blir det både mustigt och medryckande. I centrum av historierna står den vänsterpartistiska EU-parlamentarikern Johannes Viksten, som man väl får anta att är löst baserad på författaren själv, hans assistent David Löf och ett galleri av mer eller mindre vänstersinnade kolleger. Alla böcker sparkas igång av mord på EU-parlamentariker, mord som Viksten, Löf och deras närmaste på egen hand börjar reda ut. Det visar sig att morden är kopplade till bredare politiska frågor. I den första boken, Sammanflöden, gäller det dumpning av giftiga ämnen i tredje världen, och i den andra, Sahara, är det ekonomiska stormaktsintressen i Marocko (inflätat i ett fiskeriavtal) som spökar. Den tredje boken cirkulerar mer kring en kvinnlig polis, men också kring Löf som på grund av familjeskäl börjar intressera sig för Spaniens fascister och ETA.

Pojkboksanda

Trilogins största förtjänst är Sjöstedts insidekunskap om EU-arbetet och de dagliga rutinerna. Det är fräscht att läsa deckarhistorier i en lite annorlunda miljö, och på samma gång få en liten inblick bakom den ofta så anonyma EU-fasaden. Sjöstedt beskriver det rutinbetonade och tråkiga arbetet med torr humor och ironi, ofta med en skarp blick för paradoxer och oegentligheter i politiken. Upplägget i böckerna är rätt lika: skamlösa kapitalister skyr inga medel för att få igenom sin agenda i politiken och samarbetar med högerkrafter inom EU-maskineriet. Som i historien om David och Goljat står på andra sidan en liten klick av rättfärdiga och modiga vänstersympatisörer som med risk för liv och lem tar sig an kampen mot en farlig motståndare. Det är de goda mot de onda i klassisk pojkboksanda. Det här tenderar också att göra karaktärerna en aning platta, de finns i första hand till för att föra historien vidare (även om den tredje boken går lite djupare in på personporträtten). Sjöstedt försöker visserligen mjuka upp bilden genom att också visa det dagliga familjelivet och fritiden utanför parlamentsarbetet, men dessvärre är det inte förrän i den tredje boken som det här blir riktigt naturligt. I de två tidigare blir det rätt schablonmässigt. Det beror till stor del på att replikerna mellan de olika personerna är som tagna rakt ur en deckarfilm, något som fungerar i de avsnitt där mysterierna är i fokus, men blir onaturligt då karaktärerna slår sig ned i tv-soffan. Det filmatiska språket och scenmässiga berättandet blir ändå en styrka som för historien vidare och skapar suspens i narrativen. Actionpartierna är välbeskrivna och filmmässiga, utan att Sjöstedt i onödan frossar i våldet.

Trots utgångspunkten får nog de politiska frågorna sitta i baksätet då Sjöstedt rullar fram lejda mördare, högerextremister, afrikanska spioner, hemliga dokument och korrupta säkerhetstjänster. Det är fart och fläng och deckare i ett synnerligen underhållande format. Huvudpersonerna är så naivt sympatiska att det heller aldrig blir speciellt hårdkokt eller cyniskt. I sann Jason Bourne-stil reser vi Europa runt med avstickare i tredje världen, med hemliga medhjälpare gömda bland befolkningen och illvilliga fiender hack i häl.

Underhållning

Ibland känns det lite magstarkt att garvade EU-politiker och deras unga assistenter blir actionhjältar och intrigerna har en tendens att bli väl fantasifulla. Framför allt om man läser alla tre böckerna på raken finner man det kanske lite lustigt att parlamentariker efter parlamentariker dör som flugor i mordmysterierna. Men om man som läsare ger avkall på verklighetskrav och realism, är Sjöstedts trilogi både underhållande och spännande. När man läst början av böckerna är det svårt att lägga dem ifrån sig innan man kommit till slutet. De olika delarna är i sig helt fristående och förutsätter inte att man har läst de tidigare, även om det är intressant att följa karaktärernas utveckling.

Den tredje boken, Spanska brev, är den som kanske minst sätter fokus på politik och det är också den mest karaktärsdrivna av historierna. Detta är på gott och ont, eftersom det i första hand är den konstaterande thrillerstilen som är Sjöstedts styrka. Spanska brev känns ibland lite trögflytande och kommer inte igång ordentligt förrän på slutrakan.

Om man inte hakar upp sig på det rätt orealistiska i att fem eller sex EU-parlamentariker blir mördade under böckernas gång och att politiker blir hemliga agenter, är ändå Sjöstedts böcker spännande och underhållande, och dessutom ställvis rätt informativa alster. Alternerande synvinklar och korta kapitel gör böckerna omväxlande och snabblästa och som harmlös underhållning fungerar trilogin alldeles utmärkt. Den som önskar djup politisk analys göre sig ändå inte besvär.

Janne Wass

Sammanflöden, 2009. Sahara, 2010. Spanska brev, 2010. Jonas Sjöstedt. Bokförlaget H:ström.