Tennispalatsets Peekaboo-utställning är ett titthål in i den sydafrikanska vardagen och konstscenen. Men tyvärr lämnar den också mycket utanför, skriver Charlotta Boucht.
Jag vet ingenting om sydafrikansk konst, väldigt lite om Sydafrika. Jag har sjungit om Sun City och sett Nelson Mandela på tv men vad vet jag om landet idag?
Tjugo konstnärer ryms med i utställningen Peekaboo – Det nya Sydafrika, av dem bara sju kvinnor. Jag försöker gissa vem som är svart och vem som är vit, jag vill att de fattiga svarta invånarna i townshipsen ska vara fotograferade av en svart – det skulle kännas mera rättvist men så är det inte. Också fotografierna på en grupp svarta kringresande underhållare i Nigeria är en vit mans bilder. Är det här mitt problem? Att jag lever kvar i bilden av ett Sydafrika med apartheid, trots att rasförtrycket officiellt avskaffades år 1994. Konsten här är mera mångfacetterad än den svartvita bild jag har men varför är över hälften av konstnärerna vita?
Jane Alexanders installation väcker både obehag och många frågor. Inne i en bur omgiven av taggtråd arbetar något slags djur i människokostymer, utanför dansar en elegant ballerina/arbetare. Men dansar hon frivilligt eller är hon upphängd? Vem är inlåst och varför? I ett hörn sitter en uppgiven människoapa.
Roger Ballens svartvita fotografier är gastkramande surrealistiska bilder av ett hus i Johannesburg, där hemlösa och kriminella bor. Bilderna är som ur barndomens värsta mardrömmar där människor antar onaturliga skepnader och ingenting är sant eller falskt. Tankarna går till 1920- och 1930-talets fotokonst, en fattigmans-Man Ray.
Michael Subotzky har fotograferat fattiga invånare i Beaufort West under en lång tid och han har också dokumenterat killarna i fängelset – fyrtio män ryms det i en cell. Männen poserar vänligt för fotografen trots det spartanska utrymmet. Offerlammet på nästa bild ser också rätt nöjt ut trots att det blivit av med sina inälvor.
Tvillingbröderna Hasan och Husain Essop fotograferar också, de manipulerar in sig själva digitalt i alla sina bilder och reflekterar på så sätt över sina roller som unga muslimer i ett alltmer västerländskt land.
Daniel Naudé hör till de få som inte är politisk eller ställningstagande i sitt uttryck, han har fotograferat vildhundar av rasen Africanis. Väldigt vackra bilder men jag tänker bara på hur han fått hundarna att stå stilla. Bland all konst med ett starkt budskap känns de här bilderna lite anonyma.
var är kvinnorna?
Efter många män och coola killar med hyeenor undrar jag vart kvinnorna och humorn tagit vägen. Men humorn finns med, Wim Botha har gjort sin egen spegelvända Pietá av majsgröt och hans döda Laokoon-skelett dansar. Anton Kannemeyers träffande satiriska Tintin-variationer lockar till skratt, med lätt ångest.
Nandipha Mntambo är skulptör men fotograferar också. Hennes Zeus i brons är underbart androgyn och fotografierna dova, mörka och hotfulla. (Jag skulle hellre ha sett hennes Penis Vagina-One Man Capsule-installation av kohud och kosvansar, som jag hittar på nätet, stoltsera mitt i machosalen. Det skulle ha lyft fram de kvinnnliga konstnärerna till samma nivå som de manliga – nu blir kvinnorna undanträngda i hörnen.) Mntambo fotograferar också sig själv med djurhudar, en symbol för hemgiften i hennes mors familj. Ett av fotografierna heter The Rape of Europa men estetiken är tvärtom en hyllning till det europeiska.
I utställningsinfot står det att det förekommer ”beklagligt” mycket våld mot unga kvinnor i Sydafrika och om detta våld berättar Penny Siopsis Skam-serie. Den naivistiska stilen gör övergreppen ännu verkligare, som om de var självporträtt av en liten flicka trots att konstnären är född 1953.
Dianne Victors porträtt berör mest, hon har fotograferat aidssjuka och målat porträtt med röken från ett stearinljus på papper. Effekten är skrämmande, porträtten är bildlika men ändå är de avporträtterade i ett slags upplösningstillstånd. Hennes verk Good doctor får håren att resa sig, jag tänker Mengele i Afrika …
Zanele Muholis svartvita fotografier på lesbiska kvinnor är intressanta om man tycker att det är en nyhet att det finns lesbiska också i Sydafrika. Som fotografier är de ganska alldagliga. Jag undrar varför just den här bildserien är vald, på hennes hemsidor finns mycket intressantare verk.
Efter den avslutande Nontsikelelo Velekos gatumodebilder frågar jag mig om konsten i Sydafrika faktiskt överlag är så här västerländsk/europeisk-influerad eller om kuratorerna valt att visa en för oss lättsmält variant av afrikansk konst. Peekaboo är en väldigt sevärd utställning, speciellt om man själv orkar ta reda på vad den inte innehåller.
Charlotta Boucht
Konstmuseet Tennispalatset: Peekaboo – Det nya Sydafrika. Till 16.11.2011.
