”Vi lagar mycket asiatisk mat sedan tidigare, men under varje resa snappar man upp nya smaker. De här kryddpastorna köpte vi i Peking förra veckan, säger Eric och korkar upp en flaska vitt vin, tillverkad på Semillondruvan. Enligt den sydafrikanske gårdsherre som sålde honom flaskan ska den passa utmärkt till stark asiatisk mat.”
Det måste ha varit någonting med bilden på omslaget till Dagens Nyheters bilaga för bostadsannonser häromveckan som fick mig att nyfiket bläddra fram till hemma hos-reportaget däri. Under rubriken ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” redogjordes – i en oförblommerad mix av lifestyle- och mäklarprosa – för ett besök i en nyrenoverad etagevåning hos ett välbärgat par i 30-årsåldern. ”Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll /…/ Den gigantiska köksfläkten suger effektivt upp aromerna de sex meterna upp till taknocken, för att sedan sprida väldoften över takåsarna.”
Och i samma ogenerade stil fortsatte det, som en träffsäker parodi på såväl feature-journalistik som på den rådande konsumtionsfetischismen. Osannolikt uppskruvat, fast det var alltså på riktigt. Den sortens artiklar är nu inte helt sällsynta, men den här verkade träffa en öm punkt hos många, så nära en allmän föreställning om den urbana drömtillvaron anno 2010 som framställningen av det unga parets liv landade.
Reaktionerna lät inte vänta på sig – redan samma dag blev den något av en Facebook-hit, där folk med skräckblandad förtjusning citerade sina favoritmeningar ur artikeln, och snart dök parodier upp från alla håll och kanter. Den trendkänsliga livsstilen hade plötsligt blottats i all sin löjlighet och därigenom, om inte punkterats, så åtminstone fått sig en törn. Artikeln i DN Bostad kom att bli en skrattspegel för en hel generation.
Bara ett par veckor dessförinnan hade riket skakats i grunden, när Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen. Prognoserna hade visserligen skvallrat om att det såg mörkt ut, men först vid fullbordat faktum sjönk insikten in: den stolta självbilden av Sverige som överlägset öppetsinnat och solidariskt rämnande praktiskt taget över en natt.
De första dagarna klamrade man sig visserligen gärna fast vid föreställningen att de som röstat på Sverigedemokraterna inte vetat vad de röstat på, eller att det varit ett uttryck för missnöje i största allmänhet. Som om svenskar – till skillnad från exempelvis danskar och finländare – på något sätt vore immuna mot att hysa ”riktig” främlingsfientlighet. Men snart nog lade sig eftertankens kranka blekhet över landet.
Om den svenska självbilden alltså har äventyrats denna höst, så har rapporter om genomslaget för en förändrad Sverigebild utomlands ytterligare utmanat den. Boven i dramat denna gång är det så kallade svenska deckarundret – de exempellösa internationella framgångar som svenska kriminalromaner haft under senare år.
Länge har framgångarna varit en källa till stolthet, förstås, men också till förundran: varför har omvärlden haft ett så extraordinärt intresse för dessa, ur ett svenskt perspektiv, ganska ordinära böcker? Misstanken att det har att göra med att de målar upp en bild av Sverige som ett land där lugnet och tryggheten blott är en fasad bakom vilken ondskan frodas verkar på senare tid ha bekräftats, exempelvis i samband med rapporteringen om polismannen Göran Lindberg som efter en karriär inriktad på att bekämpa våld mot kvinnor själv blev dömd för sexualbrott. Bland internationella medier var det inte många som försummade att, på fullt allvar, dra paralleller till Stieg Larssons Millennium-trilogi.
En mörk höst för det svenska självförtroendet, med andra ord. Men som det heter i ordspråket: ingen har kvävts av att svälja sin stolthet.
Ludvig Hertzberg
