Lars Gustafssons nya diktsamling Om begagnandet av elden är full av formuleringar som med lekfull, ja, retfull enkelhet öppnar upp mot de stora perspektiven.
Det slår mig efter ett tag, att jag närmar mig dikterna i Lars Gustafssons senaste bok med samma förväntan som jag lyssnar på en rolig historia: jag förväntar mig att bli överraskad, att en ”poäng” plötsligt ska ställa allt på ända, om än bara för ett ögonblick. Och förväntningen infrias också gång på gång.
Med denna jämförelse vill jag inte degradera dikterna på något sätt, tvärtom vill jag lyfta fram det säregna i Gustafssons poesi, det som utövar en särskild dragningskraft på mig som läsare. Är det inte förresten just dessa kvaliteter som man också kan finna i den mystiska diktningen? Jag kommer i alla fall att tänka på den sufiska dikten, med dess paradoxala vändningar och gäckande förhållande till läsaren.
Om begagnandet av elden är en nätt liten bok, inte minst i jämförelse med många av de kolosser till diktböcker som har kommit på senare tid. Men på de knappa nittio sidorna ryms hela fyrtionio dikter. Och ett helt universum. Mindre brukar ju Lars Gustafsson inte nöja sig med. Samlingens första dikt, ”Om de bebodda världarnas rikedom”, skulle kunna fungera som ett motto för det i dubbel bemärkelse ”fantastiska” i författarskapet. ”I några världar har man bekräftat / Riemanns förmodan om primtalen”, inleds dikten och fortsätter med ett antal antaganden om bekännande svampar, talande stenar och livslånga vintrar, innan dikten tar slut i en vändning värdig Borges:
I några världar har även denna dikt
redan skrivits och förkastats
Lars Gustafsson brukar beskrivas som en bildad poet och den senaste diktsamlingen är späckad med lärda randanmärkningar om matematik, astronomi, musik (katalogdikten ”Triviala kunskaper” ska kanske rentav ses som en slags självparodisk blinkning). Hans Söderström diskuterar i sin avhandling Bilden som byggsten (2003) just den kognitiva aspekten av Gustafssons poesi. Enligt Söderström handlar det om att se någonting existerande ur ett nytt perspektiv, och om denna procedur lyckas är det en prestation ”jämförbar med teknikhistoriens innovationer”. Eller för att citera Lars Gustafssons flitigaste kommentator, Lars Gustafsson själv: ”Poesin är ett spel med ombyggnad av kunskap som sitt mål.” Det är så klart ingen dålig utgångspunkt för en poetik och huruvida den har bäring får vara osagt. Men klart är att den fenomenologiska positionen i förhållande till Orden och Tingen även finns här. Det är förresten ur det här perspektivet som jag för ett ögonblick kan känna en viss tvekan inför dikterna; att de i för hög grad handlar om att formulera filosofiska problem snarare än att gestalta dem. Är inte tonfallet väl docerande ibland?
Det mesta som händer med tingen
Har inte alls med tingen att göra
Men invändningen ska närmast betraktas som pliktskyldig. Om begagnandet av elden är full av formuleringar som med lekfull, ja, retfull enkelhet öppnar upp mot de stora perspektiven, eller, för att återvända till den roliga historien och den mystiska dikten, är full av överraskande poänger. Det är med stor förtjusning som jag bläddrar fram och tillbaka bland dikterna, stryker för rader som jag tänker att jag måste citera för bekanta – som man tänker att man ska berätta en rolig historia. Som den här:
Här börjar nu resan till barndomen
Och mycket kan hända på vägen
Ännu en gång närmar sig den åldrande diktaren barndomen. Temat är inte originellt men det är gripande. Världen blir som ny i diktarens – och läsarens – barnsligt förtjusta blick. Tingen framträder på nytt, om än som sig själva:
Vänern
detta Mellansveriges bleka emaljöga
skulle då kunna tjäna som exempel.
Exempel på vad?
På sig själv, naturligtvis.
Han har en poäng där, Gustafsson.
Nils Svensson
Lars Gustafsson: Om begagnandet av elden. Atlantis 2010.
