”Belöningen för deltagandet i en rörelse för social rättvisa är inte utsikten till en framtida seger”, skrev Howard Zinn, som trots alla motgångar och knytnävsslag i nacken aldrig gav upp kampen för ett bättre Amerika.
Sedan snart ett år tillbaka bjuder det ickekommersiella Library of America varje vecka på en ny författare på nätet. I somras läste jag ett utdrag ur Howard Zinns självbiografi You Can’t Be Neutral On A Moving Train, publicerad 1994. Vid det laget hade Zinn avrest till okänd ort; han dog den 27 januari 2010 vid en ålder av 87 år En stor förlust för det andra Amerika.
Med det andra Amerika menar jag de kretsar som utan våldsmetoder försöker avlägsna citattecknen kring USA:s officiella status som liberal demokrati. Både inom medborgarrättsrörelsen på sextiotalet och inom den antikrigsrörelse som blossade upp under Vietnamkriget 1959–75 gjorde Howard Zinn betydande insatser, gång på gång till priset av sitt skinn. Under en lång rad år var han vid sidan om sitt författarskap professor i statsvetenskap vid Boston University. Före det arbetade han i sju år vid det helsvarta Spelman College i Atlanta, Georgia, om vilket utdraget på nätet handlade. Men sin långa karriär inledde Zinn redan under andra världskriget. I tre års tid var han dockarbetare ”bland öronbedövande buller och giftiga gaser”, sysselsatt med att bygga örlogsfartyg. I krigets slutskede avancerade han till bombfällare och deltog i en räd i Frankrike. Fortsättning skulle ha följt i Japan, om inte bomberna över Hiroshima och Nagasaki hunnit före.
Zinns med schvung och sting skrivna bok, först i år utgiven på svenska under titeln Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse, saknar kronologisk struktur. Rasproblemen i Sydstaterna och den furiösa kampen mot samhällets rödnackade avgrundsandar föregår krigsavsnitten. Först i slutet serverar Zinn korta glimtar från sin barndom och uppväxt. Redan som tonåring får författaren ett politiskt stålbad, då han – med egna ord lite som Chaplin i Moderna tider – halkar in i en röd demonstration vid Times Square i New York. En ”mycket storväxt karl” griper honom i axeln och slår honom medvetslös.
Under sin karriär blev Zinn häktad ett halvdussin gånger för så kallad antiamerikansk verksamhet, som att vägra avlägsna sig från en trottoar eller en gräsmatta. Också
hustrun Roz, några gånger omnämnd i förbifarten, får tillbringa en natt i fängelset, efter en antikrigsdemonstration av kvinnor utanför Pentagon.
Det påstås att människans grundnatur är oföränderlig. Howard Zinns etiska utveckling tyder dock på motsatsen. Under andra världskriget var han något av en superpatriot, som från sin upphöjda position i en B-17 såg på sina blivande offer som abstrakta siffror. Offren i fråga var några tusen tyska soldater, som i krigets slutskede stationerats i Royan, ett litet samhälle i närheten av Bordeaux. Tolvhundra flygande fästningar sändes ut på uppdraget att hälla såar med ”bensingelé” – ett tidigt bruk av napalm – över tyskarna och av bara farten över den franska civilbefolkningen. Omkring trehundrafemtio ortsbor överlevde ett inferno för dem lika fruktansvärt som eldstormen över Dresden eller atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Medan processen pågick kände Zinn ingenting, om inte ett rus. Ruelsen kom senare, tillsammans med pockande frågor. Innan bomberna föll över ovannämnda städer var såväl tyskarnas som japanernas kapitulation ett nära förestående faktum. Likafullt föll bomberna, urskillningslöst över militärer och civila. Varför? Motiven kan ha varit många. Ett centralt motiv tar Zinn upp i sin bok: ”… den starka rörelseriktningen hos en militärapparat som har byggts upp och bågnar av energi; obenägenheten att ’slösa bort’ ett projekt som man har satsat enorma mängder av tid och pengar och begåvning på; lusten att demonstrera ett nytt vapen; det kyliga blundandet för människoliv som utvecklas under ett krig och acceptansen av alla medel, hur fruktansvärda de än må vara, när man väl har gått i krig med en tro på den totala rättfärdigheten i sin sak.”
Ett väl utnyttjat liv
En allmän uppfattning, i efterhand ifrågasatt av Zinn, är att andra världskriget var ett gott krig. Enligt vad han skriver i sitt förord till en ny upplaga 2002, har inga försök att lösa problem med hjälp av bomber någonsin lyckats. Sedan Zinns krig har USA inte ens ur kortsiktig militärstrategisk synvinkel inhöstat några segrar. Koreakriget var ett misslyckande, Vietnamkriget ett dunderfiasko, Saddan Husseins död har inte precis skapat någon fred i Irak; och för varje halshugget talibanhuvud växer två nya fram i Afghanistan.
Ändå utgår det ena korståget efter det andra från Pentagon, trots alla protester. Långt mindre energiska är åtgärderna att sopa rent för egen dörr. Rasproblematiken har visserligen minskat – åtminstone på det officiella planet om ingalunda alltid i realiteten. I sin långa, fascinerande tillbakablick på de turbulenta åren då modiga afrikan-amerikanska kvinnor och män vid vita liberalers sida kämpade för självklara medborgerliga rättigheter, riktar Zinn gång på gång sin strålkastare mot en handlingsförlamad regering. Ett exempel. Inför demonstrationerna på Freedom Day år 1964 i Hattiesburg, Mississippi sändes ett telegram till justitieminister Robert Kennedy med begäran om federalt stöd. Något svar erhölls aldrig, med sorgligt resultat.
Med varm uppskattning skriver förutvarande professorn vid Spelman Collage om sina studentskors rakryggade motstånd – mot systemet, inkluderande den Onkel Tom som var collegets rektor, Albert Manley. Gång efter annan växlar perspektivet i boken från makro till mikro och tillbaka. Bakslagen är många, förlusterna legio; och vinsterna ofta mer symboliska än reella. Men trots alla knytnävsslag i nacken och inspärrningar i häkte är slutintrycket ljust av den kamp som nu för Howard Zinns del är avslutad: ”Belöningen för deltagandet i en rörelse för social rättvisa är inte utsikten till en framtida seger. Det är fröjden i att stå tillsammans med andra människor, ta risker tillsammans, njuta av små segrar och uthärda nedslående misslyckanden – tillsammans.”
Ett väl utnyttjat liv.
Nalle Valtiala
