Litteraturvetaren Tatjana Brandt efterlyser en bredare och djupare diskussion om litteratur i offentligheten. Om en vecka är hon med och arrangerar ett kritikersymposium i Helsingfors.
Något i skymundan för den stora allmänheten har en grupp vid namn Fria seminariet i litterär kritik (FSL) sedan 2003 arbetat för en livligare debatt kring litteratur och litteraturkritik. Gruppen är grundad av de svenska eldsjälarna Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson och litteraturvetaren Tatjana Brandt är tillsammans med poeten Peter Mickwitz ansvarig för arbetet i Finland.
– Vi har märkt att namnet ”seminarium” skrämmer bort folk som tror att det är någon form av akademisk utbildning, därför har vi i år kallat det för symposium, för att anspela på det grekiska ursprunget. Vi vill skapa sammankomster där det ska vara möjligt att samtala om litteratur, men vi vill inte förstärka bilden av att det skulle vara en samling av kritiker som sitter och eldar upp varandras ilska, säger Brandt.
FSL grundades ändå ursprungligen för inbördes träffar mellan kritiker och författare, men med åren har verksamheten blivit allt mer utåtriktad. Numer ordnas det årligen fyra seminarier som är öppna för allmänheten, ett i varje nordiskt land, utom Island. Utgångspunkten är att diskussionen leds av 20 framstående nordiska författare och kritiker. Årets finländska symposium ordnas 19 – 20 november i Helsingfors. Medverkande är bland annat Monika Fagerholm, Jyrki Kiiskinen, Markku Paasonen, Trygve Söderling, Nora Hämäläinen och Annina Rabe. Brandt poängterar att man också vill få läsare, och inte bara branchfolk med.
– Från och med nästa år ska symposierna ingå i treåriga projekt. Varje år avslutas med något så unikt som en kritikerfestival, vilket jag tror att aldrig har ordnats förut. Den första festivalen hålls år 2011 i Köpenhamn och den andra i Helsingfors året därpå.
Offentlighet behövs
Festivalen i Köpenhamn har som övergripande tema Musik/konst/litteraturkritik. Festivalen i Helsingfors kommer att fokusera på översättning av litteratur. Den tredje avslutande festivalen i projektet kommer att ordnas i Oslo år 2013. På den kommer man att öppna det nordiska för ett europeiskt perspektiv och enligt planerna ska man lyfta fram den demokratiska aspekten av litteraturkritik tillsammans med tidningar, tidskrifter och nätverk från hela Europa.
– Genom samtal utvecklas läsningen från att vara en privat upplevelse till att det föds en verklighet, som också behövs när man ska skriva. Det tvingar de inblandade att tänka sig in i en annan situation och texten får leva ut. Vi vill lyfta fram att det finns böcker som behöver bli lästa och ämnen som behöver bli diskuterade. Historiskt sett har författare alltid upprätthållit sådana rum där man kan få till stånd en diskussion om den samtida litteraturen.
Ett av problemen med kritikerfältet är enligt Brandt att kultur och nöje på så många ställen har buntats ihop till en klump, vilket har lett till att det förväntas att också kulturjournalistiken ska ha ett glättigt skimmer över sig.
– Det finns få platser där man kan skriva allvarligt och seriöst utan att bli förlöjligad. Det blir udda att ha allvarliga reflektioner om litteraturens koppling till livets betydelse, spinna vidare på olika frågor. Att man inte bara säger att en text var drabbande, utan också förklarar varför den var drabbande.
Enligt Brandt har många försökt motverka det här genom att skapa olika slutna fora för seriös diskussion.
– De här samtalen förs till exempel på olika bloggrupper och inom tidskriftsgrupper och så vidare. Men jag gillar inte riktigt de inåtriktade diskussionerna, man borde i stället ta upp dem i offentliga rum. Man får helt enkelt ta det på sig att bli lite konstig och skriva seriöst där man inte passar in.
Samhällsdebatt
Ett annat problem som dagens medievärld medfört är kravet på effektivitet och produktivitet.
– Äldre kritiker har berättat att de ännu på 60- och 70-talet kunde leva bra på att skriva en längre recension i månaden. Om jag i dag skriver en längre recension, skriver jag snabbt på en vecka, och för det får jag kanske 140 euro, så att tänka sig att leva på det är ju omöjligt.
Inom den finlandssvenska teaterbranschen har man från skådespelarhåll efterlyst kritiker som utvecklar teatern i samarbete med aktörerna. Tatjana Brandt säger att hon förstår att man vill ha acceptans av en utomstående röst, men varnar ändå för riskerna med att göra kritikerna till ”en i gänget”. Det här är ändå en verklighet som det litterära fältet dagligen dras med, eftersom många kritiker också är aktiva författare.
– Men det har sina fördelar att man blir lite försiktig i sina omdömen och jag tror att det kan vara hälsosamt att tvingas skriva sin kritik så att man också kan säga den ansikte mot ansikte. Det är annars så lätt att gömma sig bakom kritikerrollen och avfyra ohyggliga haranger.
Själva den litterära scenen mår för tillfället ganska bra både i Svenskfinland och i hela Norden, menar Brandt, så på det sättet behöver man inte heller kritikernas hjälp för att påverka själva den litterära produktionen. Däremot, säger hon, behövs kritikernas hjälp för att föra fram den seriösa diskussionen i offentligheten.
– Problemet är att kritiken ofta blir utanför samhällsdiskussionen, just eftersom det är så lätt att förlöjliga kritiker som skriver allvarligt. Men man aldrig lär känna en människa så bra som då man läser en bok tillsammans i och med de tankar, känslor och associationer en bok väcker. En bok finns alltid kvar och man kan återvända till den. Det finns få saker som kan stå på sig med en sådan integritet som en bok. Om den litterära kritiken försvinner ur den offentliga debatten, faller en viktig sektor bort.
text&foto Janne Wass
FSL:s Helsingforssymposium ordnas 19-20.11. Mera information: www.kritikerseminariet.nu
