Foto: Amanda MannströmEtiskt tillverkade kläder har blivit en lyxvara. När jag synar lapparna i mina kläder visar det sig att nästan allting är tillverkat utanför EU, inte bara de billigaste plaggen köpta hos budgetkedjorna, utan också dyrare märkesplagg. Inom textilindustrin råder en kapplöpning mot bottnen; vem kan producera billigast och snabbast?

– Vi gick genom en stor port, sedan var vi inne på fabriksområdet. Det var enormt, som en stad omgiven av murar. Vi promenerade längs en tjugo meter bred väg som kantades av fabriker. Här sys mina kläder, tänkte jag. Vilken absurd tanke! Det kryllade av folk och de rörde sig som en flod längs med vägen. De måste ha varit hundratusentals. Största delen var kvinnor, de bar sari och något som liknade en burka. Arbetarna var så magra att jag omöjligt kunde uppskatta deras ålder.

Konstnären JP Koljonen besökte fabriksområdet Factory Bay Area i Bangladesh för att fotografera textilarbetare till sitt konstprojekt Made in Bangladesh som visades på Galleria Huuto tidigare i år. Han klädde arbetarna i västerländska märkeskläder, som de själva sytt, och bad dem posera som vi är vana att se fotomodeller; kråmande framför kameran.

– Jag träffade textilarbetarna i deras hem och på fabriksområdet. In i fabrikerna fick jag inte gå. Jag försökte med mutor men det var omöjligt, vakterna vägrade att släppa in mig.

För Koljonen berättade textilarbetarna om sin vardag. Många hade flyttat från landsbygden för att få jobb och tagit hela släkten med sig. De bodde trångt, i skjul på bakgårdar i de allra fattigaste delarna av staden Chittagong. Fem på morgonen åkte de med buss till fabriksområdet och återvände på kvällen.

– I deras liv fanns inget annat än arbete. De jobbade hela dagen och sov när de hann. De hade inga framtidsplaner eller drömmar. De bara jobbade och sov. De hade ingen aning om vad kläderna de syr används till. Kanske de inte brydde sig?

Koljonen fick idén till projektet när han studerade folk på nattklubbar i Helsingfors. Alla bar samma kläder, köpta för fem euro från någon trendig kedja. Plagg avsedda att användas en gång och sedan ersättas av ett nytt lika billigt. Kvantitet framför kvalitet, och allting tillverkat för svältlöner och under brutala förhållanden någonstans i Asien.

– De har inget socialt skydd. En buss fullpackad med arbetare på väg till fabriksområdet krockade och många dog. Deras familjer har inget att leva på längre.

Etiska produkter
– En lyxvara

Made in Bangladesh, made in Taiwan, made in Pakistan … Jag tittar på lapparna i mina kläder medan Koljonen fortsätter. Han berättar att fabrikerna bland annat syr upp vita t-skjortor som sedan skickas vidare till en annan fabrik där trycket får avgöra priset på den färdiga produkten.

Svältlönerna förknippas ofta med budgetkedjorna, men faktum är att även dyrare märken utnyttjar billig arbetskraft. Frågan är var man ska handla rättvisa kläder då till och med Marimekko i en rapport medger att de ”inte kan garantera att alla steg i produktionskedjan uppfyller bolagets krav”. Mer än en tiondel av deras produkter tillverkas utanför EU. Onödigt att japanerna reser ända hit för att skaffa dessa för Finland symboliska plagg.

Problemet är att det helt enkelt inte lönar sig att sy upp kläder i Finland, och inte i något annat västerländskt land heller för den delen. Antingen stiger priset på varorna drastiskt eller så går hela verksamheten under. Nyligen lades Jousipaita, som sedan 1930-talet tillverkat skjortor i Lahtis, ner. Nu finns det inte längre en enda fabrikant som syr herrskjortor i Finland. ”Made in Finland” har blivit lyx.

Systrarna Antonia och Helena Stackelberg driver klädbutiken Nomad i Helsingfors centrum. De säljer stil och kvalitet snarare än trendplagg. Tyvärr är det en bråkdel av konsumenterna som är villiga (eller har råd) att betala för etiskt och ekologiskt tillverkade kläder. Prisskillnaderna är hisnande, för att vara med i systrarnas kamp mot massproduktion och förorening ska man vara rik. Deras succéprodukt, en fashionabel väska vars tyg vävs av indianer i Colombia, kostar mer än 300 euro (och det är knappast indianerna som håvar in storkovan).

– Våra produkter är unika, och jag tror att konsumenterna är beredda att betala lite mera för det, säger Antonia Stackelberg.

En annan produkt som Stackelberg är mycket stolt över är alpacatröjorna längst in i butiken. Priset är 69 euro, ganska mycket för en tröja som köpt direkt av tillverkaren i Anderna skulle kosta en tia. Av priset går tjugo procent till ett barnhem i Peru.

fackföreningar

Lotta Staffans är koordinator för projektet Rena kläder i Finland. Hon säger att finska plagg förstås både vore ekologiskt och etiskt riktigt, men att det inte finns många som syr upp kläder i Finland längre.

– Det är inte lönsamt. Det handlar inte längre om vem som gör arbetet bäst, utan vem som gör det billigast och snabbast.

Hon säger att man ska vara kritisk mot de multinationella företagens försök att putsa sina fasader, till exempel genom att gå med i organisationer vars uppgift är att granska företaget ur en etisk och ekologisk synvinkel. Gina Tricot uppger på sin hemsida att de hör till organisationen BSCI (Business Social Comliance Initiative) och att deras kläder således är etiskt tillverkade. De menar att deras genialiska logistiska lösningar möjliggör de låga priserna. Logistiken måste fungera utomordentligt, då en klänning kostar under tio euro hos dem.

– Det finns organisationer som BSCI vars uppgift är att regelbundet granska förhållandena på textilfabrikerna. Problemet är att kontrollanterna varnar fabrikerna om besöken på förhand och ser mellan fingrarna om de upptäcker brister. Att en kedja stoltserar med att tillhöra BSCI garanterar inte att det finns till exempel fackföreningar, säger Staffans.

Hon anser att en av de viktigaste sakerna i sammanhanget är att ta arbetstagarnas röster i beaktande. Rätten att organisera sig fackligt leder bevisligen till bättre förhållanden. Regeringen i Bangladesh meddelade nyligen att minimilönen för textilarbetare höjs. Höjningen från 1662 taka i månaden (motsvarande 19 euro) till 3000 taka, innebär att minimiinkomsterna nästan fördubblas. Enligt FN kan man numera tala om en levnadslön istället för en svältlön. Höjningen är inte så stor som fackföreningarna hade hoppats på (de krävde hisnande 56 euro i månaden), men är ändå ett gott tecken. Risken är att de stora kunderna nu flyttar produktionen till billigare länder. Som sagt, det handlar om vem som gör jobbet billigast.

Alla har inte råd att köpa etiska väskor för hundratals euro, och så länge de billiga paltorna går åt kommer situationen för textilarbetarna knappast att förändras. Lotta Staffans uppmanar konsumenterna att ifrågasätta plaggs ursprung, och kräva svar av expediten.

– Ursäkta, var är den här skjortan tillverkad? Det står inte på lappen.

– Jag vet inte.

Hon ser ut att tänka ”spelar det någon roll?”.

text&foto Amanda Mannström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.