De flesta oroar sig för att bli gamla. Därför är det något av en överraskning att frågan om åldrandet som livsproblem inte upptar någon synlig plats inom filosofin, skriver Bernt Österman som här söker svar på frågan hur det är möjligt att leva som en åldrande människa.
För några år sedan då jag efter ett operabesök satt på en av stans pubar med en vän, kom en kvinna som tydligen suttit och tittat på mig en tid fram till vårt bord och undrade om hon störde. Förundrad över min grånade uppenbarelse måste hon helt enkelt få veta hur gammal jag var. Jag bad henne försöka gissa om jag var äldre eller yngre än min vän, som kanske har några rynkor kring ögonen, men inga gråa hår (facit: han är en vecka äldre). Kvinnan undrade om hon sårat mig och började tala om att hon just upptäckt gråa hårstrån hos sig själv och nu befann sig i en ”allvarlig medelålderskris”. ”45”, sa jag, mest för att bli av med henne – och tillade: ”de bara kommer”. ”Och du låter dem bara vara”, konstaterade hon uppgivet och begav sig ut i Helsingforsnatten.
En knapp vecka tidgare hade jag hållit ett föredrag om åldrandets filosofi för en grupp seniorer på Esbo Arbis. Det grämde mig att incidenten med kvinnan som oroade sig för åldrandet kom först efteråt, en bättre anekdot får man ju leta efter. Men jag fick också anledning att fundera på mitt föredrag. Väl medveten om att åhörarna var betydligt äldre än jag och måste veta saker som jag ännu bara hade en blek aning om, hade jag betonat att jag betraktade åldrandet från mitt eget medelåldersperspektiv. På något sätt hade jag ändå fått det att se ut som om jag fruktade åldrandet utöver det normala, eftersom en av seniorerna under pausen talade om för mig att man faktiskt kunde ha det riktigt trevligt som gammal – ”du ser det bara från ditt håll”, menade han glatt. Jag tror jag tänkte att det kanske faktiskt var som han sa, att ålderdomen bara kommer emot en som en normal livsperiod. För föredraget var det kanske lite snopet, men på det personliga planet kändes det nog som en lättnad.
Men så kom alltså mötet med damen på puben, som förde mig tillbaka till grubblandet över åldrandets innebörd och frågan om hur det är möjligt att leva som en åldrande människa. Kanske det var just det hon ville diskutera med mig, utan att inse hur välförberedd jag i själva verket var.
De flesta oroar sig för att bli gamla. Därför är det något av en överraskning att frågan om åldrandet som livsproblem inte upptar någon synlig plats inom filosofin. Betydligt mera har sagts om döden än om åldrandet, möjligen menar man att det rör sig om ett och samma problem. Ingen kan heller förneka att åldrandet leder till döden, oron för den egna döden är också en del av åldrandets verklighet. Mitt möte med damen på puben visar ändå ganska tydligt att det finns problem med åldrandet som inte har så mycket med döden att göra. För knappast var det väl grånandet som ett tecken på en begynnande försvagning av de biologiska processerna som oroade kvinnan mest, i just den situationen?
Att dödens problem och åldrandets problem går att separera, betyder förstås också att den tröst filosofer ibland har ansett sig kunna erbjuda i förhållande till döden kanske inte alls är till någon nytta för den som oroar sig för åldrandet. Eller vad skall man till exempel säga om Epikuros välkända analys ”Där jag är, är inte döden, och där döden är, är inte jag”, som försöker visa att döden inte är någonting att vara rädd för, eftersom vi inte kan uppleva den. Där ålderdomen är, är jag ju dessvärre också – förutsatt att jag kommer så långt förstås (med mina höga kolesterolvärden).
Åldrandets osynlighet inom filosofin går också igen i en rad klassiska framställningar av livets grundläggande absurditet. När Albert Camus i Myten om Sisyfos försöker återföra livets mening på revolten mot det absurda, är det intressant att han aldrig nämner just åldrandet, utan vimsar på om döden och ”människans ontologiska främlingskap inför den materiella världens täthet” – vad det nu sen kan vara.
Eller se hur Samuel Beckett låter rollfiguren Pozzo beskriva människolivet i den moderna klassikern I väntan på Godot: ”Kvinnan föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen.”
Det är enkelt och förföriskt, men visst måste det väl vara uppenbart för alla att Pozzo har fullkomligt fel? Eller kan någon finna en mening i att beskriva barnets liv som ett fall mot en vidöppen grav? Inte heller som en sammanfattning av livets absurda sida fungerar beskrivningen särskilt bra. Det absurda med människolivet består nämligen ingalunda bara i att människan en försvinnande liten stund skådar ljuset i sitt accelererande fall från ett mörker till ett annat, jag är inte ens säker på att precis den tanken besvärar genomsnittsmänniskan mest. Det som saknas i beskrivningen är just livets obarmhärtiga sätt att spalta sig i olika perioder, där den mest eftertraktade ungdomen kommer först och den minst önskade ålderdomen sist. Om man nödvändigtvis måste beskriva livets absurditet med naturmetaforer ligger nog tanken om tillväxt, blomstring och vissnande betydligt närmare än den mekaniska fallrörelsen (handlar det ens om en metafor?). Pozzos beskrivning av livets absurditet uteslutet inte heller att livet i sig är hur ljuvt som helst, det är bara det att det är så kort och förgängligt. Föreställningen om en grundläggande orättvisa mellan livets olika faser finns med endast som en antydan om att det går fortare undan mot slutet – en tanke som också Thomas Mann var inne på då han jämförde livet med sanden som ser ut att rinna snabbare då timglaset börjar bli tomt i Döden i Venedig.
Ändå behöver man förstås inte okritiskt acceptera tanken om det tragiska i att bli äldre.
Ett barn som växer upplever inte nödvändigtvis att det får det sämre. Inte heller efter att livet nått sin biologiska kulmen är det alltid klart att det ligger någonting negativt i att bli äldre. Tvärtom tycks det ju bara vara under vissa situationer vi registrerar äldreblivandet som ett verkligt åldrande. ”Nu börjar hon bli gammal” säger vi, och skakar menande på huvudet.
Det finns alltså en skillnad mellan att bara bli äldre och att åldras, det första är neutralt, det senare negativt. Men hur ser denna skillnad ut?
Mitt föredrag om åldrandets filosofi handlade mest om Merlene Ottey. Sommaren 2006 hade hon förbluffat idrottsvärlden genom att som 46-åring ta en plats i semifinalen på damernas 100 meter i EM i Göteborg, i en annan tävling gjorde hon den för sin ålder otroliga tiden 11.34. Att Ottey, som härstammar från Jamaika, överhuvudtaget kunde ställa upp i EM har att göra med att hon numera representerar Slovenien – att det finns ett samband med att hon inte längre platsar i Jamaikas lysande representationslag är förstås uppenbart. Till OS i Peking kom hon ändå aldrig, men 2010 dök hon, som pigg 50-åring, åter upp i Sloveniens stafettlag på 4×100 meter i EM i Barcelona. Det finns fortfarande ingen uppgift om att hon skulle ha tankar på att avsluta sin karriär.
För mig är Merlene Ottey intressant också för att vi är nästan lika gamla (hon är så gott som på dagen ett år äldre än jag). Det fanns dessutom en tid då våra liv löpte parallellt. I tonåren var jag nämligen också sprinterlöpare, och vann till och med ett SFI-mästerskap på 100 meter för B-pojkar 1977. Jag föreställer mig gärna att vi båda just det året löpte ungefär lika snabbt, hon som en vacker och lovande 17-årig jamaikanska, jag som en inte på långt när lika begåvad (eller vacker) finlandssvensk 16-åring (jag sprang 11,6, någon statistik över hennes tidiga år har jag inte kunnat hitta). Rätt snart skulle idrotten ändå bli en av alla karriärer jag har givit upp, medan hon fortsatte mot toppen – som hon alltså mirakulöst nog fortfarande befinner sig i närheten av. Hon tog sin första olympiska medalj i Moskva 1980, samma år som jag själv tog studenten.
Merlene Ottey är, för att uttrycka det på idrottsjournalisternas vis, evigt ung. Men det är inte den poängen jag gör när jag håller föredrag om åldrandets filosofi. Jag ser henne tvärtom som ett praktexemplar av en åldrande människa, vilket kan te sig som nog så paradoxalt då det handlar om en person som inte ens fyllt 50 och dessutom fortfarande springer snabbare än de flesta. Mitt intryck av just henne som gammal, sammanhänger förstås med den nedåtgående trend hennes resultat redan länge uppvisat, ett tynande som är oupplösligt förbundet med att hon blir äldre.
Ändå är det inte den kroppsliga försvagningen som sådan som gör att hon ter sig gammal, utan uttryckligen hur den syns i de resultat hon envisas med att låta mäta genom att delta i tävlingar – i vilka hon samtidigt så iögonenfallande skiljer sig från sina ibland 25 år yngre medtävlare som hela tiden blir bättre. Merlene Ottey utgör en lysande illustration av hur åldrandet hänger ihop med det man själv väljer att göra med sitt liv.
Ottey är förstås toppidrottare, men även i vanliga människors liv finns många situationer som har likheter med hennes. Det tydligaste exemplet är förstås hur de degenerativa förändringarna som hör i hop med åldrandet börjar inverka på utövandet av en given motionsform. Själv har jag, förutom av gråa hår, också redan drabbats av bland annat arthrosis insipiens genu, som innebär vissa svårigheter med att springa (man kan bara ana sig till hur Merlene har det med sina knän). Men givetvis begränsar sig äldreblivandets subtila angrepp inte bara till det idrottsliga, det kan också till exempel handla om hur försämringar i hörseln inverkar på musiklyssnandet.
Man kan ändå vända på steken och fråga hur man kunde hindra de åldersrelaterade försämringarna från att komma till uttryck som ett veritabelt åldrande? Strategin Merlene Ottey tycks följa är helt enkelt att ignorera svårigheterna, så länge det någonsin går. En annan möjlighet är att försöka vänja sig vid ett liv utan den aktivitet man blivit van vid – man skalar helt enkelt ned sitt liv och försöker vänja sig vid att man inte längre kan. Den tredje är att man försöker anpassa sig till situationen på ett mera aktivt sätt genom att göra justeringar i livsföringen som inte upplevs som egentliga förluster.
Ett typexempel på den sistnämnda strategin är de omläggningar jag själv gjort i mina motionsvanor. I stället för att sammanbitet linka vidare på vägarna eller lägga mig på sofflocket för gott, har jag försökt vidga min arsenal av möjliga motionsformer. I min lägenhet står nu både en motionscykel och en roddmaskin, på vintern skidar jag. (Med en rekonstruktion av Markuspassionen i öronen är ingenting av det här så tråkigt som det låter.) Det subtila med strategin är att man samtidig kan föra in den ungdomliga känslan av att bli bättre på ett område.
”Man kan föryngras genom att justera sina aktiviteter. Det är viktigt att hela tiden ha känslan av att utvecklas”, var visdomen jag försökte truga på mina seniorer.
Men vi började med ett helt annorlunda problem än Merlene Otteys. Varför är det så svårt att bli grå? Mellan gråa hår och fysisk förmåga finns åtminstone ingen direkt koppling. Som Jonathan Edwards visat kan man mycket väl vara världens bästa trestegshoppare långt efter att håret tydligt börjat skifta i grått. Däremot kan man tala om en indirekt koppling mellan gråa hår och andra aspekter av åldrandet, som består i att de gråa håren är den kanske allra tydligaste markören för att en människa börjar bli äldre. Det kan alltså vara svårt att påminnas om sina gråa hår utan att samtidigt tänka på allt det andra som hör åldrandet till (”det har redan börjat”).
Men nu cirklar jag förstås bara kring det problem som jag tror var den påflugna damens egentliga. Platsen för hennes fråga om mina gråa hår var en pub, och hon var ensam då hon gick vid halv tolv tiden. Det är alltså lätt att föreställa sig att hon suttit och funderat på sin egen attraktionskraft. I alla händelser började jag fundera på min egen avtagande charm efter vårt samtal.
Även här är sambandet mellan åldrandet och livsföringen tydligt. För även om vi antar att det finns ett direkt samband mellan gråa hår och fysisk charm, så är frågan hur den här typen av yttre förändringar slår ut för en given individ förstås beroende av hans, eller hennes, livsföring. För en kvinnokarl kan ett grånande yttre innebära ett påtagligt åldrande, medan andra kan uppleva det som en obetydlig fingervisning om att man blivit lite äldre. Många befinner sig någonstans mittemellan och söker kanske efter en strategi för att anpassa sig.
Jag försöker föreställa mig att jag förklarat just detta för kvinnan jag mötte – ”Låt de gråa håren vara, och försök i stället komma ifrån det här med att sitta på krogen”. Men vad skulle jag då ha föreslagit att hon borde göra i stället?
Att jag själv upplever ett visst obehag inför frågan om hur ett grånande yttre ter sig i kvinnors ögon är redan uppenbart. Jag skulle definitivt ha föredragit att kvinnan talat om för mig hur stilig jag var, i stället för att fråga hur jag alls kunde leva med mitt yttre. Och det är förstås i min benägenhet att formulera mig just så här som jag skönjer min egen oro inför ålderns patina. För visst flirtar ju också jag med föreställningen om att det finns något sådant som ”de grå tinningarnas charm”. Det har hänt att manliga skolkamrater som återsett mig efter 20 år tyckt att jag blivit stilig. Det har också förekommit att kvinnliga barberare bedyrat att det inte är någonting att oroa sig för då jag fört saken på tal, men de får ju å andra sidan betalt. Och jo, jag har haft relationer till betydligt yngre kvinnor som menat att det är trevligt då det är någonting speciellt med en man (det är förstås möjligt att de hade varit minst lika nöjda med en massmördare). Ändå har jag ofta misstänkt att det är kvinnor som är betydligt äldre än jag som bäst kommer överens med mitt yttre. Jag föreställer mig att de känner sig unga i sällskap av en man som är ovanligt spänstig för sin skenbara ålder (om ni förstås vad jag menar).
Men tillbaka till frågan om anpassning. Hur kan man försona sig med sin vikande attraktionsförmåga? Svaret ligger så nära till hands att många kanske undrat varför jag överhuvudtaget har behövt denna omväg. För det måste ju framstå som rätt uppenbart att den sviktande attraktionsförmågan i synnerhet slår ut mot dem som inte lever i ett fast förhållande och alltså, för att uttrycka det krasst, fortgående befinner sig på marknaden.
”Du borde stadga dig”, borde jag kanske ha sagt till kvinnan på puben. Ändå misstänker jag att just den typ av fast relation man mest kunde behöva i hennes situation borde ha ingåtts långt tidigare än i en mogen medelålder. ”Människor som vi borde ha stadgat oss”, kunde jag kanske ha sagt.
Det slutgiltiga svaret i min fiktiva förlängning av samtalet med kvinnan på puben för in mig på frågan om olika sätt på vilka tiden rinner ifrån oss. Att livet är för kort för att man skall hinna med allt det man vill göra, bekymrar mig knappast. Jag samlar inte särskilt på upplevelser. Mitt kretsande kring mötet med kvinnan på puben utmynnar ändå i ett annat sätt på vilket det kan vara för sent, som är betydligt allvarligare. Det handlar om hur våra tidigare handlingar bestämmer vår framtida situation, så vi fångas i ett nätverk av livsvillkor vi inte längre kan göra någonting åt. Justeringarna jag behöver för att möta den sviktande attraktionsförmågans fasor tillhör kanske just det jag inte mera kan påverka. Om det är en väsentlig del av en lycklig ålderdom att en människa har barnbarn, har jag, som ännu är barnlös, redan försuttit chansen. Vill jag ha en ekonomiskt tryggad ålderdom borde jag antagligen redan ha lagt om mitt oregelbundna arbetsliv. I föreställningen om hur man tidigt förstört det för sig själv ligger någonting av det mest ångestfyllda med att bli gammal, åtminstone så länge vi struntar i det här med att dö.
Bernt Österman
Illustration: Emma Hanquist
