Sven-Erik Klinkmann har med sin nya bok åstadkommit en grundbult inom populärmusikforskningen i vårt land, anser recensenten.
Sven-Erik Klinkmanns bok om nya sound i en gränsstad är ett mastodontverk på över 500 sidor. Boken är mångfacetterad. Till en del kan Från Wantons till Wild Force – Nya sound i en gränsstad upplevas som en ”pojkbok”, för den torde tilltala de flesta manliga läsare som har ”pojksinnet” i behåll. Under en viss period under uppväxttiden brukar pojkar antingen lyssna till musik tillsammans eller utöva musik tillsammans. Den kan också uppfattas som en ”musikhistorisk” bok då den omspänner populärmusikens ( pop/rock/dansband) utveckling i Vasa med omnejd under tiden 1960–1990. Naturligtvis har denna utveckling inte skett i ett tomrum utan tagit influenser från övriga Finland, Sverige och världen. Alla som följt med populärmusik under dessa årtionden torde känna igen sig i musikreferenserna. Eftersom Klinkmann är vetenskapsman och folkloristiker är bokens uppbyggnad, materialinsamling och textframställning också påverkad av ett vetenskapligt arbetssätt (med 618 fotnoter). I bokens inledning skriver författaren att hans ambition är att fokusera på frågor om gränskultur, gränserfarenheter och finlandssvenska tvåspråkighets- och minoritetspositioner på det lokala musikplanet.
Bokens tio första kapitel beskriver och analyserar centrala aktörer inom populärmusikutveckligen i Vasa under ovannämnda decennier. Populärmusiken kom till Vasa via radiovågor (central aktör Hans Åström) och via personligheter/påverkare/fixare som ”Stoko” Wahlbeck, ”Benco” Holm och ”Hasse” Frantz spreds vetskapen om det nya soundet. Grupper som Wantons med bl.a. Krister Kulju och Slippers med bl.a. ”Nalle” Schauman bildades och blev åtminstone ”local heroes”.
Finlands första diskotek Maximilians slog upp sina dörrar i Vasa 1968 (när öppnades diskoteket Urdsgjallar på TF i Otnäs?). Fascinerande är berättelsen om gruppen The Royal Babes från förorten Västervik som egentligen aldrig hade en ”riktig” keikka. Här känner säkert många läsare igen sig! Försök till och framgångar för Vasamusiker på den nationella och internationella marknaden (som Roy Rabb, Reijo Hirvelä, Ben Antell och Wild Force) penetreras. Lanseringen av ”seko”rocken (Viktor Hurmio och Fetknopparna) ges stort utrymme.. Gitarristernas gitarrist Janne Stolpe presenteras. Dansbandskulturens guldålder ( med bl.a. Barbarela och Reflexbandet) genomgås och det ges en fyllig beskrivning av Vasas Mr Pop Hipp Hovi (fullständigt tvåspråkig programchef på Radio Vaasa, medlem i Allan and the Astronauts där ”Ile” Niemi sjunger, m.m.). Dessa kapitel kan läsas som en äventyrsbok. Med Klinkmanns sätt att fördjupa sig också i små detaljer tillfredställs även den kräsnaste musikfinsmakares behov.
Språkens betydelse
Mer svårtillgänglig blir texten i bokens tre sista kapitel: ”En nation, tre språk”, ”Två språk, tre kulturer” och ”Början till en minnesgeografi”. Eller vad sägs om meningar som: ”Paris kommer i ett sådant perspektiv att fungera som en ikonisk plats eller ett slags symbollexikon, där olika metaforiska, metonymiska eller synekdokiska tecken kan frammana staden och dess magi”. I dessa kapitel tar vetenskapsmannen Klinkmann över och i analysen försöker han beskriva vad dels den svenskspråkiga, dels den finskspråkiga och dels den tvåspråkiga kulturen, bland musikfolket i gränsstaden, haft för betydelse för förmedlingen av populärmusik till området och vidare till övriga delar av Finland. I kapitlet ”En nation, tre språk”, redogör han också översiktligt för popmusikens utveckling i Helsingfors och övriga delar av landet under speciellt 60- och 70-talet. Härmed visar han att han inte är lika enögd som merparten av de finländska popmusikanalytiker som kommer från Södern och inte har en aning om musiklivet utanför Ringväg tre.
Klinkmann belyser i boken mångsidigt populärmusikens utveckling i Vasaregionen, speciellt inom svensk- och tvåspråkiga musikkretsar. I bokens avslutande mera analytiska kapitel framgår att även engelskan haft betydelse för utvecklingen. De lokala musikerna har oftast gått i skola i antingen Vasa svenska lyceum, Vasa svenska samskola eller Vaasan lyseo. Det skulle ha varit intressant att få veta något om skolornas språkundervisning (svenska i den finska skolan och finska i de svenska skolorna) under de i boken aktuella decennierna.
Klinkmann har delvis samlat in sitt material till boken medelst etnografisk metod, d.v.s. mycket av stoffet bygger på intervjuade personers minnesbilder. Här kan finnas en viss bräcklighet. Personernas minnesbilder kan ha förändrats med åren och man kommer ihåg ”fel”. Den svenska akademiledamoten Torgny Lindgren har nyligen utkommit med sina memoarer Minnen (se recensionen på sidan 10, red.anmärkn.). Där påstår Lindgren att han saknar minnen och bygger boken på inbillningar och hallucinationer! Klinkmann har dock haft möjlighet att jämföra olika personers ”minnesbilder” med varandra, plus att han som tidigare journalist med lätthet kunnat kontrollera många uppgifter i tidningsarkiv.
Klinkmanns bok är rikt illustrerad med ett femtitotal foton. Ett tiotal av dem är signerade yrkesfotografen Gunnar Bäckman – till exempel de bilder han tagit av Wantons på ruinerna i Gamla Vasa och av ”Benco” Holm i Hallis gränd, borde införlivas i Finlands ”Hall of fame”, avdelningen rockfoton.
Radio Nord & Suosikki
Även om man som jag inte är född i Vasa och har levt där när pop/rockmusiken kom till Finland, har man stort utbyte av boken om man, som undertecknad, lyssnade på musik från Radio Luxemburg, Radio Caroline och Radio Nord på sextiotalet. Och växte upp i en annan ”gränsstad”, Lovisa, samt blev påverkad av popmusik från USA, England och Sverige men också av finsk populärmusik. Och ifall man läste Fick- och Bildjournalen men också Suosikki. Jag ”kan” alltså bokens musikaliska referensram. Det som förvånar är att inget av Vasabanden på 60- och 70-talet (enligt boken) framförde genuin soulmusik a la Wilson Picketts ”Land of thousand dances”, Arthur Conleys ”Sweet soul music”, Sam & Daves ”Hold on, I’m comin”, King Curtis ” Memphis Soul Stew” och Percy Sledges ”When a man loves a woman”. Det fanns ju enligt Klinkmann många fina blåsare i Vasa.
Om man som jag dessutom har en viss vana i att läsa vetenskaplig litteratur och är utrustad med tålamod vid läsningen, kan man som slutkläm konstatera att denna bok av Klinkmann utgör en grundbult inom populärmusikforskningen och populariseringen av densamma i vårt land. Man får bara hoppas att Klinkmann fortsätter sitt mödosamma forskande och ger ut en andra volym som skulle behandla populärmusikens utveckling under perioden 1990–2010.
Lars-Johan Lindqvist
