Henrik Jansson har skrivit en stark roman om mänskor i välfärdssamhällets marginaler.
För en tid sedan diskuterade några intellektuella i en tv-studio frågan om varför författarna i Finland inte längre skriver om tabun. De närvarande, bland dem Kaari Utrio, menade att det inte längre finns några tabun att skriva om. Alla tabun är redan utredda och sönderslagna. Det finns inga kvar att skriva om. Litteraturen blir i så fall en smula boring.
Det här snacket att det inte längre skulle finnas några tabun att skriva om är naturligtvis nonsens. Inget samhälle har accepterat alla företeelser som varit tabun, och det kommer knappast heller någonsin att ske. Vem skulle till exempel våga skriva den stora kärlekssagan om två homosexuella män, eller en modern skandinavisk Lolita? Det är så gott som otänkbart. För att inte tala om den stora finska romanen om en invandrares liv i rasismens Finland? Författarna vågar inte i allmänhet, inte generellt, skriva om tabun. Monika Fagerholm är ett av de stora undantagen, men hennes postmoderna sätt att skriva om fullständigt tabubelagda ämnen får inte samhället att reagera med frånstötningsmekanismer. Det är intressant.
Men det finns alltid fler undantag. Några stora sensationella tabuöverskridningar ska läsaren visserligen inte vänta sig i Henrik Janssons nya roman Brev från bar Aurora, men nog en generell tabuöverskridning på både ett sublimt och ett socialrealistiskt plan. Där till exempel Kjell Westö på ett storartat sätt borrar sig in i historiska likväl som nutidsmässiga spänningsplan och där samtidsfenomen speglas på ett igenkännbart sätt, så rör sig Henrik Jansson mer ute i marginalerna, och identifierar sig mer med dem som verkligen är – utanför. Resultatet är inte sämre, bara annorlunda och kanske mer psykopatologiskt, om man får säga så.
Det skedde i den förra, utmärkta romanen Protokoll från subversiva möten, i en ganska klart både politisk och existentiell kontext, och det sker mer konkret, också mer fabelaktigt, i den nya romanen. Som i första hand handlar om den glidning mellan alienation och anpassning som många människor upplever i det hårda, nyliberala samhällets gråzoner, där det inte finns varken pengar, lyx, narcissism eller övertro på teknologi eller nya ideal – utan endast ett slags överlevnadsstrategi i fattigdomens, alkoholismens och den mentala identitetens smärtsamma landskap.
Försoning och
oförsonlighet
Sam Sunde är en medelålders författare och universitetsassistent, som är sjukskriven och har haft svåra problem med sitt supande. Den stora, kanske avgörande, händelsen i hans liv är det som förälskelsen i den amazonaktiga men likväl superfeminina Mescalin, för med sig. Mescalin blir gravid, men föredrar att göra en deal med Sam. En deal som går ut på att Sam lämnar henne och dottern ifred. Först många år senare, i romanens nutid då Sams pappa, den karismatiske och undanglidande prästen Max, håller på att dö, får Sam på nytt kontakt med Mescalin, och får tvärtemot överenskommelsen även kontakt med sin dotter.
Jämsides med det här upplever Sam inifrån och även från sidan välfärdssamhällets bristningar och blir till exempel utsatt för brutalt polisvåld då han deltar i en demonstration för bilfria gator i Åbo, där romanen på ett mycket naturligt och fint sätt i huvudsak utspelar sig. En episodmässig sexuell och vänskaplig relation med en kvinna som är ännu angstigare än Sam själv utspelar sig samtidigt.
Sam har mycket på sin tallrik: sin egen depression och sitt sökande efter en roll i ett samhälle som präglas av de starkas överlevnad, att hjälpa den döende pappan att dö, att bli bekant med sin tolvåriga dotter Pinja-Maria, och hitta tillbaka till den nära relationen med systern Lona. I den sistnämnda relationen kommer Jansson väldigt nära de mest ultimativa tabuna även om läsaren endast försiktigt leds fram till slutradernas chockerande slutsatser. Det är skrivet på ett skickligt sätt, liksom det mesta i boken. En av de starkaste scenerna är den där den humane Sam släpper lös sin mörka sida och klår upp dotterns mobbare i en park.
Mest handlar Janssons roman, som är både lättläst, sublim och flytande, om auktoriteter och identiteter. Var går gränsen mellan tro och moral, mellan kärlek och hat, våld och glömska, försoning och oförsonlighet? Där är några av de frågor som läsaren konfronteras med. Pappan, som på ett sätt varit ett slags humbugpräst, förändras (liksom i till exempel Ingmar Bergmans filmer) från att ha varit styrkan och coolheten själv, till sist till en mycket svag liten man i sin stora kroppshydda – dock inte överväldigad av svaghet, utan snarare en man som behåller en viss värdighet in i döden på det sjabbiga och otrevliga åldringshemmet. Sam delar inte pappans tro, men har honom innerst som någon slags förebild trots att föräldrarnas äktenskap varit präglat av otrohet och alkoholism.
Att hitta sig själv i ett samhälle som förändrats och kantrat åt många håll är svårt för vem som helst av oss. Det visar Henrik Jansson tydligt i denna starka roman.
Kaj Hedman
Henrik Jansson: Brev från bar Aurora. Scriptum, 2010.
