Jag blev nyligen erbjuden att skriva förordet till en bok av den nyzeeländska terapeuten Brian Broom som skall utkomma inom kort i finsk översättning. Läsningen fick mitt hjärta att klappa snabbare i en bejakelsens och igenkännandets glädje. Det som Broom, läkare, psykoterapeut och professor vid det tekniska universitetet i Auckland och därtill specialist på allergiska och immunologiska sjukdomar, beskriver är inte mindre än en omvälvande och djupt human syn på våra sjukdomar, de kroppsliga likaväl som de psykiska. Jag tror att den här boken kan bli inledningen till en omvärdering av vår syn på vad sjukdomen är, vad den betyder för den sjuke och vilka ”berättelser” och betydelser som ligger bakom sjukdomarnas olika kroppsliga uttryck.
I vår västerländska kultur gör vi en klar åtskillnad mellan kropp och själ, soma och psyke. Den här dikotomin har haft, och har, vittgående och grundläggande följder för vår mänskosyn och vår uppfattning om vad sjudomarna är. Hela vår hälso- och vårdorganisation gestaltar denna dikotomi: mänskan ses som summan av sina organ och organsystem, som en slags köttmaskin. Enligt det synsättet innebär hälsa att kroppens olika delar fungerar normalt, medan sjukdom innebär att någon eller några delar är i olag, fått något fel. Våra sjukhus har skilda avdelningar för olika organ; avdelningar för hjärta och blodkärl, för lungor, njurar, lever, hud, nervsystem, hjärna, inresekretoriska körtlar, kvinnans fortplantningsorgan o.s.v. Och avskilt från detta har vi byggt anstalter för dem som vi anser lida av psykiska eller mentala sjukdomar och störningar. Denna absurda situation har uppstått ur vår uppspjälkning av mänskan i kropp och själ. Det har också inneburit en ytlig och mekanisk syn på vad en mänska är, vad livet och levandet innebär och betyder. Resultatet har också blivit vårdformer och behandlingsmetoder som ofta bortsett från mänskans upplevelseverklighet, hennes psykiska liv.
Broom menar, och visar genom talrika kliniska exempel, att varje sjukdom gömmer en berättelse, en upplevelsevärld som innehåller nyckeln till sjukdomens, det kroppsliga symtomets, djupare förståelse.
Den västerländska medicinen har förvisso nått häpnadsväckande och imponerande reslutat när det gällt att förstå och manipulera mänskans organ och organfunktioner. Den skickliga kirurgen byter ut ett slitet hjärta eller lungor som inte längre klarar av att uppta syre och utsöndra koldioxid. Sjuka njurar eller grumliga hornhinnor ersätts med nya, hela. Utvecklade laboratorie- och undersökningsmetoder som utnyttjar ny datateknologi har öppnat nya vägar för diagnostiken och vården. Vi har också utforskat och erkänt de så kallade psykosomatiska sjukdomarna och lärt oss förstå stressens och utnötningens betydelse vid olika sjukdomstillstånd. Men så länge den falska och begränsande uppspjälkningen i soma och psyke består, förmår vi inte heller radikalt fördjupa vår uppfattning om vad sjukdomen är, vad den betyder för den sjuke och vad den med sina symptom berättar för oss.
Jag är dock övertygad om, att vi nu befinner oss på tröskeln till en helhetssyn på våra sjukdomar och att vi lär oss förstå psykets och det mentalas viktiga roll vid förståelsen av vad kroppen genom sina sjukdomar uttrycker och formulerar. Min mentor och handledare Martti Siirala, grundaren av Therapeia-fonden, ansåg att det finns tre typer av sinnessjukdomar: schizofreni, manisk-depressiv sjukdom (numera bipolär sjukdom) samt cancer. Cancern såg han som en psykotisk störning på cellnivå, där cancercellerna aggressivt och dödligt delar sig och förstör all vävnad i sin närhet.
Brian Brooms idéer har inte uppstått ur ett tomrum. Tanken att mänskan är en helhet och en enhet omfattas i många kulturer, till exempel den kinesiska och bland många naturfolk. Många psykoanalytiskt orienterade läkare och forskare betonar att mänskan skall ses som en helhet, att psyke och soma är en enhet. Allt som händer och har hänt oss förändrar oss och inverkar på vår kropps funktioner och jämvikt. Vår kropp är inget föremål, den låter sig inte förtingligas och den kan inte manipuleras som ett föremål kan manipuleras. Kroppen lever sitt eget liv och utvecklar sina egna sätt att uttrycka sig; den hittar sitt eget ”språk” för att uttrycka spänningstillstånd och ångest genom att svettas, utsöndra tårar, genom att darra eller få kramper, genom att känna smärta eller utveckla svullnader eller eksem.
Kroppen berättar om all den inre smärta, spänning och ångest som inte hittat något språkligt uttryck. Psykosomatikern Joyce McDougall använder uttycket ”den psykosomatiska mänskligheten” – kroppen ”talar” cancer, astma, reuma, blodtryck, hudutslag. Det vi inte förmår uttrycka med ord minns vi och uttrycker vi med vår kropp, våra vävnader och organ.
Kroppen är klok, kroppen är också poet, säger psykoanalytikern Wilhelm Kütemeyer. Vi reagerar på traumatiska händelser, besvikelser, motgångar och svek med kroppsliga uttryck, symptom, tillfälliga eller kroniska stresstillstånd, särskilt när traumat eller konflikterna är så djupa och smärtsamma att vi inte förmår gestalta eller beskriva dem verbalt, för oss själva eller för andra.
Brooms kungstanke är, att varje sjukdom innefattar sin egen betydelse, sin egen berättelse och sitt eget budskap. Ett av hans centrala begrepp är den ”somatiska metaforen”, ett begrepp som åskådliggör förbindelsen mellan det kroppsliga symptomet (”sjukdomen”) och den historia eller berättelse som finns där bakom. I boken finns talrika terapifall och konkreta exempel på hur den somatiska metaforen uppstått, och också hur symptomet kan lindras eller försvinna när patienten förstår sambandet mellan den bakomliggande historien – det psykiska traumat – och sin sjukdom.
Brooms tankar och praxis utgör inget hot eller avfärdande av allt som görs inom vår traditionella hälso- och sjukvård. Hans insikter kan bli ett viktigt tillägg till förståelsen och vården av sådana sjukdomar, där den psykiska, mentala delen ännu ofta negligeras eller helt enkelt inte förstås eller uppmärksammas tillräckligt.
Claes Andersson
