En resa i motsatsernas Helsingfors

av Mirka Larjomaa

Jag var 16 år gammal när jag för första gången åkte metro ensam. Jag skulle hälsa på en kompis som bodde i Nordsjö. Det pirrade i magen då jag stod på stationen och hörde tåget närma sig. Min mamma skulle inte gilla att jag åkt metro på egen hand. Det kunde vara farligt, hade hon lärt mig.

Jag började dela in min hemstad redan som barn. Södra och västra Helsingfors var tryggast, där bodde de förmögna. Norrut fanns barnfamiljerna. De centrala delarna av staden med sina singlar och studerande var också okej, men inte om kvällarna. Och allt som hette öst skulle man undvika. Där bodde invandrarna och de arbetslösa.

Så tänkte jag då jag steg på metron för sex år sedan. Men mycket har ändrats sedan dess. Nu bor jag i öst, och åker metro varje dag. Nu vet jag att sanningen om stadsdelarna inte är så svartvit.

Statistiskt sett finns det ändå stora skillnader mellan Helsingfors trettiofyra distrikt. Men hur påtagliga är olikheterna egentligen? Behandlar folk varandra annorlunda i öst än i väst? Skiljer sig stämningen? Syns medelinkomsten i gatubilden, märker man sysselsättningsgraden på människorna som åker kollektivt?

För att få svar på mina frågor reste jag från mitt hem i Kvarnbäcken till Munksnäs, där jag ville bo som barn.

Förort med dåligt rykte

Kvarnbäcken (Myllypuro eller ”Myllikä” på finska) är en 1960-talsförort. I början av 50-talet var området ännu obebyggt, men vid slutet av 60-talet hade 12 000 människor bosatt sig i de nya höghus- och småhusområdena som omringades av natur. Med tiden har befolkningen krympt till 9 500.

Numera är Kvarnbäcken en av Helsingfors mest ökända förorter. Området är en del av det östra stordistriktet, där det bor minst högskoleutbildade och där arbetslöshetsgraden är störst. Var tionde Kvarnbäcksbo är arbetslös. En genomsnittsinvånare i Kvarnbäcken är i 45–50-årsåldern, röstar på SDP och tjänar lite på 19 000 euro per år. Alltså nästan 7 000 euro mindre än Helsingforsborna i allmänhet.

Det är i Kvarnbäcken jag bor, i en betongkoloss, ett hus byggt av enorma legobitar, där varje bostad har samma form. Och det är här jag börjar min resa.

Samtalet med Sakari

På vägen ner för trapporna från min lägenhet slår det mig: jag vill veta vad en invånare i Kvarnbäcken själv tycker om sin stadsdel. Jag stannar på första våningen och ringer på en dörrklocka. Arvisto står det på dörrskylten.

En man i åttioårsåldern öppnar dörren. Det kammade håret är vitt, den tjocka ylletröjan blå. Ansiktet är främmande trots att vi bor så nära varann.  Han presenterar sig som Sakari och berättar att han bott i Kvarnbäcken i nästan ett halvt sekel. Och under den tiden har stället inte förändrats ett dugg.

– Kvarnbäcken är och har alltid varit ett trevligt område med mycket natur.

I sin ungdom bodde Sakari i Vallgård och Berghäll. Jag frågar om det var annorlunda än att bo här. Svaret kommer snabbt:

– Inte alls. Att bo i ett höghus är likadant i hela stan. Man hälsar artigt på varandra när man ses, ibland kanske man stannar för att tala en stund, och så fortsätter man med det man höll på med.

Efter att ha funderat en stund tillägger han:

– Alltså … Nog finns det en skillnad i att bo här och att bo bredvid USA:s ambassad i Brunnsparken. Men jag tror sist och slutligen inte att det är mer trivsamt där. Det är bara dyrare.

Jag är nyfiken på hur Sakaris lägenhet ser ut, och frågar honom om jag får stiga in en stund. Det får jag inte. Lägenheten är i dåligt skick, säger han.

Jag tar farväl och riktar stegen mot metrostationen.

Framtidsbygge

På den ljusa metrostationen sitter äldre människor med shoppingvagnar och kastar ilskna blickar mot tonårstjejer. Vad högljudda dagens ungdomar är, ser de ut att tänka. Unga killar med invandrarbakgrund skämtar och skrattar på ryska, kurdiska och en rad andra språk jag inte förstår. Sportiga typer i alla åldrar skyndar förbi. De har bråttom till någon av idrottshallarna i närheten.

Kvarnbäckens metrostation togs i bruk 1986 och är i dag förortens själ. Här är man aldrig ensam.

Precis intill stationen finns Kvarnbäckens köpcentrum. Eller snarare: fanns och kommer att finnas. De gamla 60-talsbyggnaderna jämnades med marken i fjol. Köpcentret var främst känt för sina ölstugor och de etanolparfymerade individer som gästade dem. Det nya, fräschare och mer familjevänliga butikscentret ska vara klart 2012.

Metrotåget anländer och jag sätter mig längst fram, mitt emot en blondin i 50-årsåldern. Hon har röda läppar och silverringar på alla fingrar och doftar starkt av parfym. Kvinnan ser ut att vilja säga något, det märks på det sneda leendet. Efter en stund kan hon inte längre hålla sig. Hon lutar sig framåt och viskar ivrigt:

– Kolla där, det är Volvo-Markkanen!

Hon vickar huvudet mot gubben som sitter på andra sidan mittgången. Den gamla mannen bär skrynkliga kläder. Han ser inte ut att ha en aning om var han befinner sig, men tycks egentligen inte störas av det. Han ler glatt.

– Ja, du kanske är för ung för att veta vem det är, säger kvinnan. Han var riktigt känd på 80-talet. Efterlyst och allt. Smeknamnet fick han för att han rånade banker och flydde med stulna Volvobilar!

Kvinnans iver smittar av sig. Volvo-Markkanen, så spännande! tänker jag då jag stiger av vid Östra centrum, trots att jag aldrig hört talas om honom tidigare.

Från kaos till lugn

– Moi, hälsar en främmande ung man med brytning. What’s up?

Hans vita tänder blänker då han ler och han blinkar då jag går förbi. Jag ansluter mig till den huttrande hop som står och väntar på buss 58. Fyra killar i yngre tonåren traskar förbi. De talar om sina veckoslutsplaner, skriker i munnen på varandra.

– Den fredag då jag inte är ute och super, då har världen gått under, hojtar en så att alla i närheten hör vad han säger.

Pojkarna brister i skratt.

Bussen öppnar sina dörrar och välkomnar den nedkylda folkmassan. Det är stort ståhej när den lämnar Östra centrum. Två unga flickor sitter långt bak, men deras fnittriga ”Siis ei voi olla!” och ”No joo joo!” ekar i hela bussen. Kvinnan bredvid mig sitter med plånboken i handen(!) och räknar pengar. Fem, sex, sju femtiolappar spanar jag, och en del tjugor också. Mannen bakom mig pratar i telefon. Han höjer rösten med jämna mellanrum, försöker överrösta sorlet. Stackare, tänker jag. Det är så gott som omöjligt att prata mer gällt än tonårstjejer.

Under resans lopp blir det lugnare i bussen. När vi når Mejlans är det fullständigt tyst.

Befolkningsstatistiken ger en möjlig förklaring. Det är ofta de unga som för ljud och i det östra stordistriktet, där bussen startar, bor nästan hälften fler barn i skolålder än i det västra, dit den är på väg. De flesta ungdomar kliver av buss 58 redan på Brändö eller i Sörnäs och då blir samtalen genast mer dämpade.

Också språket i bussen varierar. Ännu på Österleden pratar en man med handsfree högljutt på något afrikanskt språk, men efter Böle station säger ingen ett ord på något annat språk än finska.

Också det här har statistiken ett svar på. Skillnaden i mängden invandrarinvånare i Kvarnbäcken och Munksnäs är enorm. I Kvarnbäcken är nästan 11 procent av befolkningen utlänningar, och därtill har närmare 16 procent invandrarbakgrund. I Munksnäs är motsvarande siffror 4 och 6,5.

Munksnäs historia

Munksnäs bosattes på 1600-talet, då området var en del av Munksnäs gård. Då bodde största delen av befolkningen i villor. Höghusbyggandet började vid Munksnäs allé på 1930-talet, och funkishusen står kvar än i dag. ”Muncca” blev en del av Helsingfors 1946.

Munksnäs är på många sätt raka motsatsen till Kvarnbäcken. Arbetslöshetsgraden är bland de lägsta i stan, 3,8 procent. Årsinkomsten på i medeltal 37 500 euro är nästan dubbelt så hög som i Kvarnbäcken. Den statistiskt sett typiska Munksnäsbon är en kvinna i 25–30-årsåldern, som bor ensam och röstar på Samlingspartiet.

Jag hoppar av bussen på allén, som ligger i centrum av Munksnäs. Stället är livligt. Vuxna uträttar ärenden i butiker och banker. Skolbarn springer förbi med studsande ryggsäckar. Unga par går hand i hand. Rätt ofta går dialogen på svenska.

Den enda språkliga minoriteten som är vanligare här än i öst är finlandssvenskarna. Var tionde Munksnäsbo är svenskspråkig, i Kvarnbäcken är hälften färre det. Jag inser plötsligt att jag aldrig hört någon tala svenska på metrostationen nära mitt hem.

Drömhuset

Som liten var mitt drömhus en villa i Munksnästrakten. Ett vackert trähus omringat av grönska. Jag förväntar mig se många småhus när jag traskar vid Munksnäs strand, men de är svåra att finna. Senare inser jag att jag passerat många villor – men trott att de är flerfamiljshus på grund av deras storlek.

Många vägar i Munksnäs kantas av bilar. Men överraskande få av dem är lyxiga. På en gata finns en gammal Volkswagen och tre Volvobilar. En rostig Nissan och två Peugeots. Och en Mercedes Benz.

En kvinna i fyrtioårsåldern går förbi mig. Jag ber henne stanna, presenterar mig själv och frågar:

– Var bor du? Får jag komma och se på din lägenhet?

I Päivis vardagsrum

Päivi Alho-Tousignants hem är ljust, rent och vackert inrett. Varje möbel och prydnad ser ut att ha valts noga. Vardagsrumsväggarna pryds av tavlor. Ljuset strömmar in från stora fönster.

Päivi Alho-Tousignant blickar ut över hemkvarteren i Munksnäs.

– Hurudana människor bor det i Munksnäs, undrar jag och sätter mig vid det långa matbordet.

– Kälkborgare, säger Päivi med ett leende. Sådan där övre medelklass.

Jag frågar henne varför hon vill bo just här.

– Jag har alltid bott ganska nära Munksnäs. Jag gick i skola här och jag brukade beundra byggnaderna. Hur kan man bo i sådana där hus, tänkte jag. Man måste ju vara svinrik!

Päivis utrop stämmer även i dag. Det är dyrt att köpa bostad i Munksnäs. Låt oss anta att man är på jakt efter en hundra kvadratmeter stor lägenhet i gott skick i ett 1960-talshöghus. I Munksnäs är priset kring 4 000 euro per kvadratmeter. I till exempel Kvarnbäcken kostar en motsvarande lägenhet hälften mindre – ungefär 2 200 euro per kvadratmeter.

– Jag minns inte vad jag betalade för den här lägenheten, fortsätter Päivi. Men nu skulle man nog vara tvungen att lägga ut en halv miljon euro för en motsvarande. Och de ”små” villorna i området har ingen vanlig människa råd med.

De höga priserna beror på stor efterfrågan. Enligt Päivi vill många flytta hit, men det finns få lägenheter till salu. Hon säger att många är ganska stolta över att bo i Munksnäs, i ett lugnt och fridfullt område med vänlig stämning.

– Munksnäs är som en liten by. Folk umgås med varandra och alla känner alla.

öst och väst

Jag var 16 år gammal när jag för första gången åkte metro ensam – trots att jag bott i Helsingfors hela mitt liv. Det kändes spännande och lite farligt, som något en snäll tjej inte borde göra.

Med tiden har jag insett att östra Helsingfors inte är ett särskilt farligt område. I Ulrikasborg har en främmande man en gång antastat mig, mitt i centrum har min telefon nästan blivit stulen ur handen på mig och i Tölö har flera berusade personer muckat gräl med mig. Aldrig har något liknande hänt i Kvarnbäcken.

Trots det måste jag erkänna att jag än i dag instinktivt delar Helsingfors i distrikt. När jag rör mig på vissa områden förväntar jag mig att människor ska klä sig och uppföra sig på ett visst sätt. Och jag är knappast ensam om det.

Resan genom Helsingfors har bekräftat en del fördomar. Det stämmer till exempel att Munksnäspappan ofta talar i den nyaste tekniska mojängen, medan hans motsvarighet i öst bär på en urgammal mobil. Då buss 58 färdas mot väst byts samtalsämnena långsamt från festande och att betala hyran till studier och politik. I Munksnäs bär många märkeskläder, i Kvarnbäcken värms flera huvud av sponsormössor med Snickerstext.

Men inget är precis som det ser ut att vara, lika lite i den här saken som i livet i allmänhet. Det bor rika människor i öst och fattiga i väst och många Munksnäsbor dricker öl på smutsiga krogar medan Kvarnbäcksbor jobbar hårt.

Det finns också likheter mellan Munksnäs och Kvarnbäcken. Bostadsområdena omringas av grönska. Trafikförbindelserna till centrum är bra. Människorna är hjälpsamma och pratsamma och de talar om sina hemtrakter med samma värme. Men en ton som berättar att de inte skulle vilja bo någon annanstans.

text&foto Mirka Larjomaa

skribenten är studerande vid Soc&kom.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.