I bland är det särskilt trist att få rätt i efterhand. Som motståndare till europrojektet och hämningslös finanskapitalism kan jag nu bara beklämd konstatera att mina värsta farhågor besannas. Instängda i eurons tryckkokare kokas sociala rättigheter och välfärdsstater till mos av spekulation och finanskris. Priset för euroexperimentet och den spekulativa finanskapitalismens härjningar är mycket högt. Det betalas av arbetslösa irländare, med nedlagda sjukhus och skolor i den fasta växelkursens Lettland och av försämrade villkor för grekiska pensionärer.
För några år sedan såg det annorlunda ut. Då lånade amerikanska och europeiska banker ut till höger och vänster. Priser och vinster steg genom taket. Fastighetsbubblorna blåstes upp. Nya fantasifulla finansiella produkter marknadsfördes. Sedan kom smällen. När botten gick ur marknaden fick skattebetalarna komma med räddningen. Enligt principen om privata vinster men offentliga förluster är det daghemsbarnen, pensionärerna och de arbetslösa som får rädda bankerna och deras direktörer. För de banker som orsakade krisen måste räddas, annars hotar kaos. För de lön- och låntagare som köpte för dyra hus och sedan blev arbetslösa återstår däremot bara konkursen och den personliga tragedin.
Vad har då euron med detta att göra? Jo, en hel del. Europrojektet bygger på tanken att kapitalet ska få röra sig fritt. Med en gemensam valuta ska länder med helt olika förutsättningar bedriva samma ekonomiska politik. I högkonjunkturen kunde Spanien och Irland inte kyla ner sin överhettade ekonomi med höjd ränta. Så blåstes istället bubblan upp tills den sprack och fallhöjden ner i krisen blev mycket högre. Grekland kunde ett tag åka med på förtroendet för tysk ekonomi, men grunden för uppgången fanns aldrig riktigt. Priserna steg men inte produktiviteten. Tysk industri är så mycket starkare än sydeuropeisk, det kan lätt avläsas i handelsstatistiken. Idag skulle Grekland behöva en annan växelkurs än Tyskland. Men det går förstås inte med en gemensam valuta. Så även om euron inte är krisens huvudorsak så har den förvärrat ekonomiska obalanser i både uppgång och nedgång. Nu är den ett hinder för att komma ur krisen. Dessutom gör det att krisen för några euroländer snabbt blir hela euroområdets huvudvärk. Vad händer den dag ett land inte kan betala längre? Vad händer om jättarna Spanien och Italien på allvar dras ner i den akuta krisen? Euroområdet står inför ett existentiellt hot.
Jo, jag hör motargumenten. De har inte skött sig. De har för stora skulder. Det är delvis sant. Men inte heller sant för alla. Grekland hade ett uselt skattesystem och för stor statsskuld, men det gällde inte Spanien. Helt klart är att med euron som tvångströja så återstår bara en väg ur krisen, stålbadets. Kanske är Irlands exempel det plågsammaste. Nu tvingas Irland lösa ut bankerna samtidigt som många av irländarna själva går i konkurs och får lämna sina hem. Budgetunderskottet lär sluta på hisnande 32 procent i år. Samtidigt vill EU skärpa sanktionerna i form av miljardböter mot länder som Irland om dessa inte massakrerar det om återstår av välfärdsstat tillräckligt snabbt. Man kan förstå om vreden kokar på den gröna ön.
Nu spekulerar kapitalet mot de mest utsatta ländernas lånebehov. Räntorna pressas upp till orimliga nivåer i den valuta-
union som sades skydda oss mot spekulanterna. Banker i EU får låna från ECB till en procents ränta – dagen efter kan de låna ut samma pengar dyrt. Ska bankerna gå fria, ska de inte vara med och dela på notan när betalningar ställs in och skulder ska skrivas av? Eller ska skattebetalare i Rovaniemi, Lyon och Ljubljana ta hela smällen i en ny gigantisk EU-mekanism för att hantera krisen? För mig är svaret enkelt, det är inte acceptabelt att bankerna och spekulanterna som orsakade krisen ska kunna dra sig ur den efter att först ha räddats av skattebetalarna och sedan gjort nya vinster på krisen.
För EU finns bara en väg. Hårdare neddragningar, hårdare straff mot länder med underskott och centralstyrd makt över finanspolitiken i medlemsländerna. Bryssels makt ökar, stålbadet är den enda vägen. Risken är att recessionen blir djupare och att välfärden kastas årtionden tillbaka i utvecklingen. Men inte ens till det priset är det säkert att operationen lyckas, patienten kan förblöda under ingreppet.
Måste euron räddas till varje pris? Nej, jag förstår inte varför. Om en gemensam valuta blir ett hinder för en ekonomisk återhämtning i flera länder, så bör euroområdet krympa. Det är dags att svälja EU-prestigen och fundera över hur en ordnad reträtt kan se ut.
Hur ser då vänsterns svar ut på denna finanskapitalismens och europrojektets kris? Jag har antytt två delar av svaret. Bankerna måste vara med och betala. Euroområdet kanske måste krympa. Men det räcker inte. Det spekulativa finanskapitalet måste tyglas. En del görs redan, faktiskt delvis inom EU:s ram. Kapitaltäckningskraven höjs för bankerna och bankavgifter införs. Länder förbjuder många av de mest extrema formerna för finansiell spekulation. Tobinskatt och avgifter på finansiella aktiviteter diskuteras på allvar inom EU. Allt detta är nog bra och nödvändigt. Till det behövs ett socialt EU som skyddar löntagarnas rättigheter istället för att angripa dem.
Men vänstern måste gå längre. Skattesystemet måste ställas om till att missgynna spekulation och miljöförstöring men gynna produktiva investeringar och arbete. Det offentligas andel av konsumtionen måste hållas uppe och vi måste investera i klimatomställning och utbildning för framtiden. Bankerna ska hållas i strama tyglar. Statligt ägande som används klokt kan vara ett verktyg för stabilitet och långsiktighet. Pensionsbesparingar, som det nu spekuleras med som med annat kapital, ska användas för hållbara investeringar. Vänstern vågar planerna, tänka långsiktigt och ser offentlig sektor och offentligt ägande som tillgångar och styrmedel. Det är vår styrka. Där marknaden har misslyckats i grunden måste politiken och planeringen ta vid.
Det finns en lärdom till. Sverige och Finland har starka statsfinanser. Det är en avgörande styrka i denna kris. När Vänsterpartiet tog budgetansvar tillsammans med socialdemokrater och de gröna mellan 1998 och 2006 minskades statsskulden från i runda tal 70 till 40 procent. Det var inte alltid så populärt då, men idag kan vi se att det var rätt. Även om jag önskar att vi kunde, så kan vi inte idag ställa oss utanför den globala kapitalismens realiteter. Inte heller vänstern kan satsa pengar som vi inte har. Vad skiljer oss då från de andra? Har vi godtagit den enda vägens ekonomiska politik? Nej. Vi vill att staten ska ha högre intäkter och skatterna ska betalas av dem som har råd. Det ger ett samhälle med större jämlikhet och mer resurser till offentliga satsningar. Vi vill se en ekonomisk politik som anpassas till konjunkturen. Tillsammans med den politik som jag skissade ovan så erbjuder det något helt annat än högerns stålbad.
Jonas Sjöstedt
Illustration: Christian Aarnio
