Trots att över trettio skribenter medverkar i antologin Kvinnornas Helsingfors ger den ett helgjutet intryck av nyfiket och klarsynt socialt patos. Reformvilja och livsglädje går hand i hand, skriver Nora Hämäläinen.

Efter att ha bott i Helsingfors så gott som hela mitt liv kan man tycka att jag har sett det som är värt att se, det mesta alltför många gånger, och att resten inte spelar någon roll, eller är oåtkomligt för mig: andra människors liv, privata rum. När jag läser Kvinnornas Helsingfors – En kulturhistorisk guide (red. Anna Biström, Rita Paqvalen och Hedvig Rask) inser jag ändå det som jag egentligen vet: att en liten stad av den här storleken är stor nog för att vara outtömlig på innehåll, platser, möjligheter, historia.

De övervägande korta texterna i boken är indelade i fem associativt sammansatta avsnitt med överrubriker som ”Makt, plats” och ”Gatan, scenen” som var och en inrymmer texter om varierande teman utan särskild kronologi. Det finns inget tvång att läsa från pärm till pärm. Man kan göra nedslag där det känns angeläget, eller använda sig av det interna referenssystem som hjälper läsaren att hitta överlappande teman och återkommande personer i bokens olika texter. Med Fredrika Biströms formgivning, tematiska kartor över staden, Heidi Lunabbas stencilbilder av framstående Helsingforsdamer, och ett träffande och mångsidigt bildmaterial är boken en given conversation piece och en aptitlig gåva till såväl gamla och nya Helsingforsare som besökare.

Men vad handlar den då om? Både det ena och det andra, kan man säga. Historia och platser, men också om kvinnors liv i dagens Helsingfors; och politik och etik och estetik.

Ett viktigt spår är kvinnans olika arbeten. Här finns en 1700-talsdam som driver ett handelshus, de första kvinnorna på universiteten och de första kvinnliga akademikerna, de första kvinnliga riksdagsledamöterna. Rita Paqvaléns rundvandring i de kvinnliga arkitekternas Helsingfors ger en ny synvinkel på bekanta byggnader. Många av de första kvinnliga arkitekterna, skriver hon, var engagerade i byggen med funktioner inom det sociala eller utbildning: Ebenezerstiftelsens hus i Sörnäs, ritat av Wivi Lönn, Lisa Hagmans skola (i dag Vetenskapernas hus i Kronohagen) ritad av Elsa Arokallio, Ensi-Koti i Vallgård ritat av Elna Kiljander, Barnets borg i Tölö där Elsi Borg var en av tre arkitekter.

Men de kvinnliga pionjärerna och storkvinnorna överskuggar i den här boken inte den vanliga, obemärkta, anonyma eller marginaliserade kvinnas verksamheter. ”För hundra år sedan erövrade borgarkvinnorna, arbetarklassens kvinnor, de självständiga kvinnorna och de prostituerade kvinnorna stadens gator”, skriver Annamari Vänskä – en sanning med modifikation eftersom kvinnans rörlighet i staden länge var begränsad.

Den helsingforsiska kvinnans historia är på många sätt en moderniseringens, demokratiseringens och urbaniseringens historia och i många av texterna syns kvinnors förhandling om en plats i det moderna samhället, för sig själva men också för andra kvinnor, var de än befinner sig i de ekonomiska och sociala hierarkierna.

Behov och behag

På 1920-talet öppnas en möjlighet för kvinnor av bättre familj att försörja sig på de allt fler kontoren i staden. Eva E. Johansson följer genom Ingrid Qvarnströms och Anna Bondestams romaner hur kontorsflickorna handskas med sin nyvunna självständighet och dess risker, sin fortsatta underordning och det faktum att lönen inte räcker till för den borgerliga levnadsstandard som utgör förväntningsramen i kontorsmiljön. Kirsi Saarikangas text om de nya förorter som byggdes på 1960- och 70-talen beskriver kvinnornas och barnens samhälle kring sandlådorna, mellan de moderna höghusen som enligt tidens ideal byggdes i naturen. Här får skribenten in en känga både mot dem som inte betraktar mödrarnas arbete som arbete, och den borgerliga, ofta manliga diskurs som ända från början har nedvärderat de här barnvänliga och funktionella miljöerna och deras invånare. Anna Hiidensalo skriver den helsingforsiska prostitutionens historia från bordellerna som var en viktig del av den de borgerliga männens nöjesliv på 1800-talet, till dagens problematik kring trafficking. Också 1800-talets flickskolor och deras oftast kvinnliga föreståndare får sitt eget kapitel. Ingeborg Rask är noga med att betona att flickskolan, trots att den senare kom att nedvärderas i samskolornas och lyceernas tid, lade grunden till flickors utbildning och har influerat läroplanen i senare tiders grundskola.

En annan viktig synvinkel handlar om kvinnornas behov, som i många fall visar sig vara det samma som familjernas behov. Henrika Tandefelt skriver om förlossningssjukhusen förr och nu, Maria Lival-Juusela om stödpunkten Salli för bostadslösa kvinnor, och den ensamstående mammans situation dyker upp i olika texter.

Men när kvinnorna röjer sig plats i den moderna staden handlar det förstås inte bara om att få basbehoven tillgodosedda. Bildkonsten är aktivt närvarande i boken; till exempel skriver Magdalena Åberg om de gatugallerier som hon kurerat längs Museigatan, Eriksgatan och Flemingsgatan. Stadens koloniträdgårdar beskrivs som lustfyllda oaser mellan stad och land, där kvinnor sedan 1920-talet tillfredsställt sin hunger efter skönhet och lugn. Här skymtar också konstnärinnan Venny Soldan-Brofeldt,Juhani Ahos änka”, rökande cigarretter i sin ”paviljong” Gumtäkt.

Det här blir något av en uppräkning och ändå lyckas jag nämna bara en bråkdel av allt som är värt att nämna. Och allt det här chosefritt intressanta sker mot en stundtals synliggjord fond av bekanta och ändå obekanta platser, ohjälpligt förlorade, men ändå här. Havet som öppnade sig nedanför Villa Hagasund som sedan länge blickar ut över centralstationens bangård, fähusen på Kronohagens innergårdar, Kampen som en öde plats där någon övar prickskytte.

Förhandlingen om den moderna kvinnans plats i samhället är inte bara något som beskrivs, utan också något som fortsätter i bokens texter, både genom hur de beskriver det skedda och hur de beskriver receptionen av det skedda. Det här processandet är både medvetet och självmedvetet, utan att texterna för den skull blir tunga eller akademiska. En ganska lätt, läsarvänlig stil med fokus på människonära detaljer är regeln.

Är det då meningsfullt att belysa en stads kulturhistoria (och samtid) ur ett könsperspektiv? Det enkla svaret här är: absolut. Fokus på kvinnor ger ett kritiskt underifrånperspektiv där maktens strukturer ifrågasätts samtidigt som man ofta håller sig nära det vardagliga, nödvändiga och människonära.  Eller ska man snarare tänka på det här som kvinnohistoria ur ett stadsperspektiv? Också på det sättet fungerar boken.

Boken innehåller texter av både finska och svenskspråkiga skribenter och har kommit ut parallellt på båda språken. Trots att över trettio skribenter och en arbetsgrupp på fjorton personer har bidragit till boken, ger den ett helgjutet intryck av varmt men nyfiket och klarsynt socialt patos, där reformvilja och livsglädje går hand i hand.

Det här är populariserande humaniora när den är som bäst: man tänker inte på att det är ”humaniora”, man tänker inte på att det är ”populariserande”. Det är bara roligt och intressant med en väl övervägd, konstruktivt samhällskritisk udd.

Nora Hämäläinen

Anna Biström, Rita Paqvalén, Hedvig Rask red., Kvinnornas Helsingfors. En kulturhistorisk guide. Schildts 2010.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.