Charles Bukowski gav under sin livstid ut över 40 böcker. Efter hans död fortsätter de att komma ut i nyupplagor och nyöversättningar runtom i världen. I Min oskuld och Pearl Harbour beskriver Bukowski en våldsam uppväxt med en sadistisk far.
Charles Bukowskis (1920-1994) alter ego Henry Chinaski (Hank) drar sin berättelse i rättfram och medryckande subjektiv stil om uppväxten i Los Angeles under depressionsåren då sådana som bankrånaren John Dillinger kunde framstå som folkhjältar. Berättelsen slutar dagen då Pearl Harbor anfölls av japanerna. Det är en brutal historia om slagsmål, en sadistisk far som ger prygel två-tre gånger i veckan, arbetslöshet, långtråkighet, hopplöshet och suporgier, men här finns också humoristiska och burleska inslag.
Trots att Henry är en pojke som helst håller sig för sig själv, får han småningom rykte om sig att vara en tuffing med en väloljad trut. Problemet är att han inte vet vad han skall göra med sitt liv. Han ser ingen mening med den vanliga formeln jobb + familj + hus. Ibland verkar det som han helst skulle vilja bo i en grotta på någon öde ö helt ensam och fri. Föräldrarnas exempel skrämmer honom. När fadern blir arbetslös kör han varje morgon iväg med sin gamla T-Ford för att grannarna skall tro att han går till jobbet. Föräldrarna hämtar sitt matstöd från kvarteren längre bort för att inte bli igenkända. Med sadistisk förnöjsamhet tvingar pappan varje vecka sin son att ansa gräsmattan med en sax. Syns det ett uppstickande strå får han prygel igen.
Skolan, och senare college, lär ingenting om livet, bortsett från modersmålslärarinnan miss Gredis lår, som förhäxar gossarna under lektionerna där hon sitter framför klassen på en pulpet i kort kjol och silkesstrumpor. ”Vilka ben, vilka lår, vi var mycket nära magins rike”. Till plågorna hör också en svår acne med blödande bölder som drabbar den unge Henry. Bilder av den vuxne Bukowski visar en man med koppärrigt ansikte, ofta med en flaska i handen/munnen.
Ambitionerna var alltså inte överdrivet högställda. Ett rutinjobb där man någotsånär kunde undvika människor samt tjäna en hacka till sprit – och som gav tid över för skrivande. Ett Bukowskicitat: ”I don’t hate people, I just feel better when they aren’t around.” Den supande poeten är ju något av en kliché men för den unge Chinaski var alkoholen en av de få njutningarna som erbjöds. Flickorna i sina slätstrukna klänningar lockade men tuffingen låtsades inte bry sig alltför mycket, kanske av rädsla för att hans bölder skulle väcka avsky vid intimare kontakt.
ordens värld
En annan ny värld som öppnade sig för honom var litteraturen. Från biblioteket lånade han böcker av Ivan Turgenjev, Thomas Wolfe, D H Lawrence, Ernest Hemingway, … hos vilka han upptäckte ordens magi med vilken man kunde ”leva utan smärta, med hopp, vad som än hände en”. Arkadijs ”nihilistiska” patos i Fäder och söner (1862), eller Turgenjevs romanfigur Rudin (1855) som typifierar ”den överflödiga människan”, kanske appellerar till en revolterande ungdom som vill ha frihet, men som inte vet vad man skall göra med den, annat än sparka fotboll, supa och slåss. Kanske med tanke på att evolutionen så att säga har förberett oss för ett liv som samlare och jägare, så är det inte är så konstigt att det moderna samhället upplevs som ett förkvävande maskineri och rutinjobben som slaveri. I skolan luftar Chinaski fascistiska idéer som en protest mot patriotismen och för att utmana lärarna. Bukoswki/Chinaski är född i Tyskland så han reagerade också mot att tyskar ofta blev framställda som monster.
Ett blodrött spår i boken är slagsmålen. Stora pojkar bankar skiten ur de mindre och ingen knystar. Talande är historien om en av de mindre gossarna som dagligen får stryk på hemvägen och trampas ned i gräset. När han kommer hem får han sedan stryk av mamman på grund av de nedsmutsade byxorna… Också om Chinaski utvecklas till en tuffing så bär han på en känsla för rättvisa. Med avsmak beskriver han en scen där folk i grannskapet förväntansfullt bussar en hund på en kattunge för att få se hunden riva ihjäl den, men anklagar också sig själv för att inte våga ingripa.
Även idrotterna som fotboll urartar ofta till kotkrossande. Men i sörjan av spruckna läppar, näsblod, och blåmärken finns kanske också ett element av en sorts förbrödningsritual, som t.ex. Chuk Palahniuk tar fasta på i Fight Club (1996). Detta förutsätter att kontrahenterna är någorlunda jämnstarka, i annat fall är det bara frågan om sadism och förödmjukelse. ”Huliganism” kan alltså ses som uttryck för människans socialitet, och våldet som ett sätt att rasera de påklistrade rollerna och som ett alternativ till psykoterapi.
Det egendomliga med den svenska versionen av boken är dess titel. På andra språk har den bland annat fått heta: Panino al prosciutto; Das Schlimmste kommt noch oder Fast eine Jugend; Souvenirs d’un pas grand-chose; La senda del perdedor; Siinä sivussa. Ham on rye blir bokstavligen skinksmörgås, kanske inte en så säljande boktitel men som idiom betyder det antagligen något i stil med ”saken är biff” eller ”som väntat”. Kanske är det också en medveten assocation till J. D. Sailingers The catcher in the rye (1951).
Frank Borg
Charles Bukowski: Min oskuld och Pearl Harbor. Dedikerad till ”alla fäder”. Översättning: Einar Heckscher. Originaltitel: Ham on rye (1982). Lindelöws Bokförlag 2010. Pocket.
