Jag säger inte ”villkorslöst ja” till metropolen. Men en kommunsammanslagning i huvudstadsregionen kan öppna nya dörrar för svenskan, skriver Marcus Rantala.

Nils Torvalds har tydligen missat poängen med mitt resonemang i metropolfrågan och det svenska (Ny Tid nr 48/2010). Jag försöker ånyo.

Eftersom metropolfrågan kommer att debatteras i valrörelsen och linjedragningarna fastslås i regeringsprogrammet är det viktigt att denna fråga diskuteras just nu, uttryckligen med svenska förtecken.

Jag är ingen metropolfanatiker och har aldrig sagt att vi skall svälja allt med hull och hår. Men jag har sagt att vi skall smida medan järnet är varmt – när det överhuvudtaget är smidbart. Vi skall ha visioner, åsikter, krav och synpunkter på vår framtid. Det är bra och direkt önskvärt att vi är med och formar den. För stora saker kommer att ske – kanske till och med snabbt.

Regeringens metropolredogörelse talar om två olika vägar. Antingen skapas ett metropolfullmäktige för 14 kommuner som övertar mark- och trafikplaneringen samt bostadsproduktionen i metropolen eller så eftersträvas en sammanslagning av Helsingfors, Esbo, Grankulla och Vanda. Det är ganska stora saker som föreslås och då tycker jag det är rimligt att fråga sig om detta också öppnar nya möjligheter för det svenska. Mitt perspektiv har inte varit i historien, inte ens i nutiden, utan i framtiden. Jag har utgått från den svenskspråkiga befolkningens rätt till service på sitt eget språk också i framtiden.

Man kan naturligtvis säga nej till allt, med den sannolika risken att bli akterseglad av utvecklingen, eller så försöker man hitta nya, proaktiva sätt att se på framtiden.

Om alla mina konkreta förslag skulle genomföras – en svenskspråkig förvaltning för social- och hälsovården, en svensk upphandlingsnämnd, en svensk biträdande stadsdirektör och svenska läkarteam – så skulle den svenska servicen i metropolen minsann garanteras. Också i praktiken – vilket är det enda som räknas. De 65 000 svenskspråkiga skulle bli en intressant målgrupp när vi bland annat talar om skräddarsydda social- och hälsotjänster som till exempel tredje sektorn erbjuder. Jag kan inte riktigt tycka att det är att säga “villkorslöst ja till metropolen” som Torvalds skriver.

Också jag är orolig över det svenskspråkiga inflytandet och över SFP:s position i metropolen. Utvecklingen ser vi redan nu, speciellt i Helsingfors och Vanda. Om vi skall överleva den inflyttning som alla städer planerar redan nu – vi talar om hundratusentals nya invånare fram till 2050 – så måste vi ha särlösningar. Inflyttningen fortsätter oberoende av metropollösningen. Det finns ingen ”off-knapp”. Tyvärr.

Att man i huvudstadsregionen inte ens lyckas ena sig kring ett så logiskt projekt som ett gemensamt svenskt Arbis är problematiskt. Här styr kortsiktiga kommunala intressen. Det visar också att det nog skulle finnas behov av en starkare svensk koordinering i metropolen. Trots att Torvalds beskyller mig för en oöverlagd ”metropolifiering” på alla andra områden så vill han tydligen ändå ha en sammanslagning av arbisarna. Det är i sig bra men jag förstår inte logiken när han skjuter ner alla de andra förstärkningarna av det svenska som jag föreslår.

Demokratin och närdemokratin i en metropol är viktig och kräver en längre mässa. Båda lösningarna, en sammanslagning eller ett regionfullmäktige, har sina fördelar och sina risker. Båda lösningarna kräver också mycket av demokratin och helt nya sätt att greppa den. Kan man skapa områdesfullmäktigen i en metropolstad? Kan man utveckla medborgarinitiativet? Hur demokratiskt är ett regionfullmäktige – blir avståndet mellan invånare och beslutsfattare för stort? Blir det direktval till ett regionfullmäktige, intresserar det väljare? Och hur är det med förhållandet mellan primärkommunerna och regionfullmäktige – vem representerar man? Frågorna är många och inte okomplicerade, oberoende vad lösningen blir.

Marcus Rantala

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.