”Jag har närt en kommunist vid min barm”, utbrister Tage Danielssons fiktiva varuhusägare Tyko Jonsson när han får reda på det oerhörda: Den fjortonåriga sonen Karl-Bertils Robin Hood-drömmar har gått överstyr och nu har pojkspolingen – som extraknäcker som postsorterare – gett en hel hög julklappar, som adresserats till diverse direktörer och bankirer, till de fattiga. Tyko Jonsson hör till dom människor ”som tror att alla som frivilligt ger bort nånting är kommunister”. I animerad form är denna berättelse en julaftonsklassiker på rikssvensk TV.
Julen blottar sociala och ekonomiska klyftor i vårt samhälle, eftersom den till sin karaktär är en fest då man sätter sprätt på årets ackumulerade överflöd. Om man har nåt. För många familjer i välfärdens Finland är julen en manifestation av den egna fattigdomen. En fattigdom som dessutom blir allt mer skambelagd i och med att den fattige mer eller mindre direkt beskrivs som lat, onyttig, oduglig och bidragssnyltande.
Som avslutning på 2011 ger Ny Tid ut detta temanummer om välfärd och socialpolitik. Anledningen är bland annat välfärdsstatens gradvisa tillbakagång och de tankemönster som bidrar till att möjliggöra denna tillbakagång. Till exempel synen på fattigdom.
De strategier som används för att trivialisera ett av vår tids allvarligaste problem granskas av Claes Andersson på sidorna 10 och 11. På sidan 3 berättar professor Helena Blomberg-Kroll om hur tävlingsstaten sakta men säkert ersätter välfärdsstaten trots att både folket och politikerna säger sig älska den senare. Även om den stora medelklassen hittills klarat sig bra utan en stark välfärdsstat hamnar olika ”marginalgrupper” allt längre ut i kylan. Detta skifte drabbar ingalunda bara Finland. På sidorna 6 och 7 vittnar Maria Wallin (chefredaktör för tidskriften SocialPolitik) och Stefan deVylder (nationalekonom) om ett svenskt folkhem som inte är sig likt. Peter Lodenius granskar (sidan 5) ett par av de välfärdsskrifter som getts ut i Finland under året.
Vid sidan av dessa allmänna och tämligen dystopiska betraktelser uppmärksammar Ny Tid också några konkreta välfärdsproblem. På sidan 8 granskar Janne Wass hur indrivningsföretag profiterar på fattigas svårigheter att betala för sjukvård, medan debattören Kajsa Ekis Ekman går loss på fenomenen prostitution och surrogatmödraskap på sidan 12. Skådespelaren Dick Idman berättar å sin sida på sidan 16 om hur han tar upp ett stort, finländskt problem med en ung teaterpublik: Ensamheten bland gamla leder i vårt land till flera självmord varje vecka.
Läs också Li Anderssons och Kaisu Suopankis debattartikel (sidan 9) om den finländska statens sätt att ta flyktingar i förvar och Mirka Larjomaas bussresereportage om olika sociala skikt i Helsingfors (sidorna 14–15).
Sammanfattningsvis står välfärdsstaten inför enorma utmaningar, varav en del ligger utanför våra direkta demokratiska påverkningsmöjligheter. Det är lätt bli pessimistisk, men förhoppningsvis kan julen och Karl-Bertil Jonsson påminna den allmänna välfärdens försvarare om deras moraliska övertag:
Att rika frossar i välstånd medan fattiga kämpar för sin existens och att stater kan ge fan i sina svagaste medborgare är i juridisk mening inte orätt. Ändå är den rimliga utgångspunkten att staten existerar för folkets – människornas – skull och att den rike har ett ansvar för den fattige. Det handlar inte om kommunism, som Tyko Jonsson tror.
Fredrik Sonck
