Populisterna blir allt populärare på många håll i Europa, också hos oss. Det fnyser vi alla åt, inte bara de av oss som tillhör den riktiga ekonomiska och politiska eliten, den som populisterna framför allt vill komma åt, utan också de som tack vare sin utbildning tillhör något som kunde kallas en kulturell elit. Det blir mest på en ryggmärgsreflexnivå, det är inte så många som vill medge att populisterna skulle ha något budskap värt att notera.

Holländaren René Cuperus väckte därför många nya tankar med sitt inlägg vid Sorsastiftelsens forskningsdagar för en tid sedan. Stiftelsen är SDP:s tankesmedja och seminariet ordnades i samband med en motsvarande europeisk organisation. Cuperus visade att populisternas framgångar beror på grundläggande problem i samhällsutvecklingen som man inte kan strunta i.

Enligt Cuperus handlar det om följderna av globaliseringen, som gjort livet bättre för en del mänskor, men besvärligare för andra. Det kan hända att den bidragit till att höja levnadsstandarden mätt i BNP, men detta har huvudsakligen gynnat de redan tidigare välsituerade. Cuperus är ändå framför allt oroad över de växande kulturella klyftorna mellan ”eliten” och ”folket”.

– Förtroendet mellan befolkningsskikten och den sociala sammanhållningen har hamnat i en kris. När den gamla delningen mellan höger och vänster tonas ned växer populismen. Det uppstår en polarisering mellan bättre utbildade ”framtidsoptimister” och sämre utbildade ”framtidspessimister”. Man kan t.o.m. tala om ett kulturkrig mellan dem som har en akademisk utbildning och dem som inte har det. Följden blir en populistisk revolt mot globaliseringen.

Kulturkriget underblåses av den nyliberala betoningen av motsatsförhållandet mellan vinnare och förlorare. Dagens unga är enligt opinionsundersökningar mer inriktade på egen framgång och på materiella fördelar än tidigare generationer, anser Cuperus. Det leder till en kris i den offentliga moralen.

Exemplet
Nederländerna

Cuperus tog som konkret exempel Nederländerna och hans eget socialdemokratiska partis, Arbetarpartiets (PvdA), situation. Det försöker vara ett paraplyparti för hela vänstern, men på den kanten verkar också:

• D66, ett vänsterliberalt reformparti, som enbart vänder sig till akademiskt utbildade

• Socialistiska partiet (SP), ett vänsterpopulistiskt parti med starka band till fackföreningsrörelsen

• Gröna partiet, som enbart vänder sig till akademiskt utbildade

• Djurrättspartiet, för akademiskt utbildade.

Om den gamla vänsterns röster konkurrerar också det högerpopulistiska Frihetspartiet, som leds av Geert Wilders och representerar en egendomlig blandning av islamofobi och välfärdsstatschauvinism som vädjar till arbetarklassen.

Per Wirtén från den svenska Arenagruppen skrev i somras i en rapport om populismen i Nederländerna att SP har sina rötter i den maoistiska vänstern, men nu beskrivs som ”ett typiskt socialdemokratiskt parti från 1960- och 1970-talen, med både de goda och dåliga sidorna i behåll”. Partiet bidrog starkt till Nederländernas nej till Lissabonfördraget. Kritiker hävdar att det flirtat med främlingsfientliga attityder och betecknar det som ett parti för en vit arbetarklass. Om PvdA skriver han att partiet genom att reformera välfärdssystemen med ”flexicurity” som ledstjärna ”kapitulerade för den nyliberala ekonomiska politiken” och sedan dess framstår som ett klart liberalt parti.

Enligt Cuperus har PvdA följt samma väg som Labour i Storbritannien. De båda partierna har inte bara gett upp sina garantier för ”socioekonomisk säkerhet”, de talar också, i högre grad än högern, för ”kulturell osäkerhet”. Med det menar Cuperus de svårigheter som mänskor med lägre utbildning eller mindre internationell erfarenhet upplever när de möter mänskor från andra kulturer.

Av dehär båda aspekterna kan den senare bli viktigare och leda till att många lägger också skulden för sin ekonomiskt prekära situation på invandrarna. Då kan de dras till högerpopulisterna i Frihetspartiet (PVV) i stället för till vänsterpopulisterna i SP. Det är också främlingsfientlighet som blivit populismens främsta varumärke.

De populistiska partiernas frammarsch har väckt oro på många håll i Europa. Oftast har de placerats långt högerut, bl.a. på grund av sin konservativa symbolik. Genom att Nederländerna, åtminstone enligt Cuperus’ syn på saken, har populister både på höger- och på vänsterkanten har han inspirerats till en noggrannare analys av populismen än det vanliga avfärdandet.

Den nya skiljelinjen löper enligt Cuperus mellan förlorarna och vinnarna i globaliseringsprocessen. Förlorarna representeras av PVV och SP, som lovat sina väljare en återgång till gårdagens värld. För PVV betyder detta en värld utan moskéer och muslimer, för SP en värld där marknaden inte styr enväldigt, där staten står för hälsovården och där de arbetslösa inte aggressivt tvingas ut på arbetsmarknaden. Vinnarna åter är den välutbildade, kosmopolitiska eliten som vill ha ständiga reformer, Cuperus talar t.o.m. om ”förändringspornografi”.

Han hoppas på ett uppror mot marknadsfundamentalismen, men vill också återskapa förtroendet för nationalstaten genom att bromsa upp integrationen och invandringen. Elitens tänkande har avlägsnat sig alltför långt från folkets. Främlingsfientlighet kan inte accepteras, men invandrarna bör också anpassa sig till sitt nya hemlands kultur. Också de ursprungliga invånarna måste kunna känna sig hemma.

text&foto Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.