Ett mångfacetterat USA framträder i föreställningen Angels in America som haft en oväntad succé under vintern.
– Det USA som Kushner skriver om har många röster och är djupt kultiverat, säger regissören Johanna Freundlich.
Välvalda delar av New York har kommit till liv i den gamla banklokalen på Viborgsgatan i Helsingfors, där teatergruppen Angels in America har huserat sedan mars 2010. Pjäsen, med samma namn som teatergruppen, hade premiär i novemeber ifjol och har sedan dess spelats sparsamt för utsålda läktare. Succén är så överväldigande, att arbetsgruppens anhöriga haft det svårt att få biljetter.
Jag träffar regissören Johanna Freundlich en vintermorgon i Berghäll. Johanna berättar, att idén till uppsättningen i flera år spökade i hennes huvud. Hon bollade idén med skådespelarna Jani Toivonen och Oskari Perkki och en dag bestämde hon sig för att göra slag i saken och sätta upp pjäsen.
– Det var en galen idé från första början, men vi har haft mycket tur på vägen. Alla skådespelare har handplockats och alla har naturligtvis varit upptagna med annat så emellanåt har det förstås varit lite jobbigt. Det tog sammanlagt två och ett halvt år att sätta ihop pjäsen. Men vi hade diskuterat att göra den här pjäsen så länge att jag var tvungen att besluta mig. Jag insåg, att jag aldrig skulle bli tillfrågad om att sätta upp den så det var nu eller aldrig, säger Freundlich.
Freundlich utexaminerades från Teaterhögskolan år 2005 och har sedan dess arbetat på flera institutionsteatrar. Jag frågar henne ifall hon upplevde undervisningen vid Teaterhögskolan som föråldrad, vilket antytts om den svenska utbildningen.
– Jag kan inte uttala mig om den svenskspråkiga utbildningen, annat än att man gjorde jättefina klassiker där under min studietid. Du frågar nog fel person, för jag gör egentligen ingen skillnad på gamla eller nya texter. En ny text kan vara dunkel och dammig lika väl som en klassiker kan vara brinnande aktuell och fräsch.
Efter indie-projektet Angels in America kan Freundlichs verk ses på Helsingfors stadsteater och Operan, vilket vittnar om hennes fördomsfrihet.
tät text
Författaren Tony Kushners är känd för sin intelligenta, täta och klara dialog, som fungerar fint också i den finska uppsättningen. De otaliga scenerna avlöser varandra som i ett radband men skådespelarna spelar utan ansträngning. Det finns inte en död stund i den sju timmar långa maratonpjäsen. Det märks att föreställningen har fått mogna och växa till sig i lugn och ro.
Freundlich har ett mycket personligt skäl till att hon sätter upp Angels in America. Hon har finsk-amerikanskt dubbelmedborgarskap och har länge bott i USA. Och även om Angels in America tar tag i teman som politik, makt, kärlek, svek, tro och religion handlar den ändå framför allt om USA. Åtminstone utgör USA och New York den geografiska och mentala ramen för storyn.
Pjäsen, som delvis är verklighetsförankrad, utspelar sig under Reaganeran, samtidigt som AIDS på allvar börjar skörda offer i gaysamhället. Personerna i pjäsen utgörs främst av homosexuella i olika åldrar och positioner. En av huvudpersonerna är en framgångsrik och hänsynslös homosexuell jurist Roy Cohn (1927–1986), som har sett till att kommunisten Ethel Rosenberg avrättades i den elektriska stolen. Cohn dog i AIDS, trots att han försökte förneka sjukdomen in i det sista.
– Det som jag starkt gillar hos Kushner är hans känsla för individer. Han visar alltid olika sidor av alla människor. Han har en djup social moral, men han är aldrig enögd. Inte ens Roy framträder som endast ond, tycker jag. Och om Kushner har ett påstående så har han också alltid ett motargument. Ibland får jag känslan att han till och med kan gå för långt i sitt sökande efter människans olika sidor, funderar Freundlich.
hatkärlek till USA
Jag lär inte vara den enda finländaren med en förkärlek för New York och en hatkärlek till USA. Européerna tycks snarast ha ett tvångsmässigt behov av att förstå USA. ”Endast i Amerika” är en replik, som yttras flera gånger också under föreställningen.
Freundlich håller med om att USA är märkligt. Vi pratar länge om spontaniteten, hjärtligheten och vänligheten som man ofta möter i USA.
– Det finns inte bara ett Amerika. Det USA som Kushner skriver om, och som jag vill stödja, har många röster och är djupt kultiverat. Människor har självrespekt och kan stå på sig. Kushners pjäser är sådana och jag hittar lätt mig själv i dem.
I en intressant scen i pjäsen säger en vänsteraktivist att politiken definierar människor i USA, inte rasen, medan det i Europa är tvärtom.
– Det finns någon slags sanning i det. I USA finns naturligvis massor av rasism men i sina bästa stunder vill jag påstå att USA faktiskt är färgblint. Det kan vi bara drömma om i Europa, för att inte tala om Finland, säger Freundlich.
Kushner kallar sig socialist men det har inte minskat hans popularitet. Hans pjäser, framför allt succén Angels in America, spelas nästan konstant någonstans i USA. Jag frågar Freundlich, som nyligen gått med i Vänsterförbundet, ifall hon upplever att hon förpliktigas till något som en vänsterkonstnär.
– Jo, men det handlar om en inre vilja, inte om något krav som kommer utifrån. Det handlar om den människosyn jag har. Jag tror inte att konsten kan skiljas åt från de värden som konstnären har. Men konsten får inte heller vara en programförklaring. Konst är svårt och undflyende. Om saker är enkla att rätta till så är det bäst att gå ut och dela ut flygblad.
En av vänsters klassiska synder är att man svartmålar USA utan att se nyanserna och individerna. En annan idé som omhuldas av vänstern och som Freundlich vill ta avstånd från är en materiell världssyn som inte rymmer spirituella fenomen.
– Angels in America handlar också om det som finns bortom vår omedelbara förståelse. Jag är inte religiös men jag vill ändå tro att ängeln i pjäsen skulle kunna vara något annat än en hallucination. Men det betyder inte att vi borde falla tillbaka till någon form av fatalism. Vi formar vår värld genom våra handlingar.
text&foto Jan Liesaho
