Skall man alltid tro Peter Esterházy? Eftersom det han skriver är en av fakta tryfferad fiktion blir svaret jakande. Joakim Groth har läst den ungerska författarens senaste roman Ingen konst.

Péter Esterházys stora genombrott kom med den monumentala Harmonia Celestis, konstruerad kring fadersfiguren (åtminstone romanens andra del som på något sätt kom att framstå som huvudsaken, framom den första mera spektakulära delen där de båda föräldrarna galant överskred alla tidens, platsens och omständigheternas begränsningar). Med ”konstruerad kring” vill jag alltså poängtera både det fiktiva och det kringgående i Esterházys familjeberättelser, för liksom Harmonia Celestis inte ”berättade” om fadern (strikt biografiskt) ”berättar” inte heller den senaste romanen, Ingen konst, om modern. Eller kanske de(n) gör det förresten, vad vet jag, uttryckligen ”berättar”, eller kanske berättar – om ”modern” – i vilket fall som helst sprider sig ringarna kring moderns (och sonens) gestalt(er) utöver den kommunistiska erans Ungern ur en esterházysk horisont.

Den aristokratiska släkten Esterházy, med anor bakåt till 1200-talet, genomlever i Harmonia Celestis vågrörelsen från en position bland de främsta i riket till allmänt förtryckt paria i östblocksregimens omvända värld. Det är i den här utsatta positionen, med hotet om repressalier ständigt hängande över sig, som det kommer väl till pass att modern kan be sin vän Ference Puskás att lägga ett gott ord hos ”Chefen” om att de skulle slippa deportering. Och det är givetvis just den Puskás, den legendariska fotbollsspelaren från fyrtio- till sextiotalet, som (om man skall tro på Esterházy) hade lärt känna hans mor redan när han som ung pojke på en obebyggd tomt lirade med en boll gjord av strumpor och den alltid lika eleganta modern, som råkade passera (”och min mor visste med ens att hon såg ett världens under”), skalade av sig silkesstrumporna för att låta dem ge bollen önskad stadga.

sin mors son

Frågan huruvida man alltid skall tro på Esterházy är sedan en annan sak; det enklaste svaret är att man skall det, alltid och obetingat, eftersom det han skriver är en av fakta tryfferad fiktion där det tematiska framträder framom det historiska. Också om Ingen konst på esterházyskt vis berör en hel del under sina kringgående rörelser (den här karaktäriseringen gäller visserligen inte den monomana efterhandsromanen Rättad utgåva, skriven efter att författaren, när han slutfört Harmonia Celestis, fått veta att fadern fungerat som polisangivare) är det modern som (för det mesta) står i centrum och det är ur relationen mor och son som romanen får mycket av sin drivkraft – en son som in i det sista fortsätter att äta middag hos modern ”minst trehundra gånger per år, det är tjugosju gånger trehundra, det vill säga åttatusenetthundra tillfällen, minst två timmar, det blir sextontusentvåhundra timmar, det är väl ändå något.” Och en annan passus i sammanhanget: ”Det tog mig tid att komma underfund med att min mor handskades, hur ska jag säga, tämligen lekfullt med verkligheten. Hon blickade med sina underbara blågrå ögon, eller hade de en gång varit bruna, då säger vi bruna, hon blickade med sina underbara bruna ögon in i mina, tillitens blixtar flätades samman, och i detta bländande ljus ljög min mor som en häst travar. Om jag säger emot, vinkar hon bara, instämmer, visst, visst, det har du rätt i, men i grund och botten är det såsom jag säger, och går bara på och talar vidare; om jag lyssnar på henne utan att invända, slår hon triumfatoriskt ner på mig, du är din mors son, min gosse, och är det inte därför du har blivit författare, för att av verklighetens bistra och obegripliga och oacceptabla fakta fabricera verklighetens hemlighetsfulla och uthärdliga fakta?”

Esterházys ”hemlighetsfulla och uthärdliga fakta” är uttryckligen fabricerade: det som sker i hans böcker sker alltid i ett språkets rum där stilen och den språkliga dynamiken är självgenererande. Ord skapar betydelser, betydelser skapar ord etc. Det har formen av en språklig lekfullhet där det utskrivna ironiseras och relativiseras och där ett uttryck till exempel kan ge upphov till en uppräkning av alla i sammanhanget tänkbara synonymer. Till textens självreflekterande karaktär hör också det ymniga bruket av allusioner och mer eller mindre dolda citat (det var visst i Harmonia Celestis översättaren bifogade en lista på några hundra författare han hittat referenser till i texten). Det är en stil som ständigt balanserar på randen till manér och som räddas dels av Esterházys känsla för jämvikt, dels av att det i denna språkligt självmedvetna organism finns ett så pulserande innamäte.

Joakim Groth

Péter Esterházy: Ingen konst. Weyler 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.