Livsmedelsbutikerna slänger ofattbara mängder mat varje dag. Allt fler ifrågasätter vår konsumtion och syn på mat. Däribland några av Göteborgs så kallade containerdykare. Axel Kronholm har följt med dem ut på jakt.
– Leverpastej, någon? frågar Håkan inifrån containern han just hoppat in i. Anders kommer efter. Han har knutit plastpåsar runt sina skor för att inte få dem förstörda. Det knakar och väsnas lite av plastförpackningarna de trampar på, men annars är det tyst ute. Tyst och mörkt.
Anders och Håkan lyser med sina ficklampor, plockar upp maten, luktar och tittar.
– Den här luktar lite mysko. Den ska vi nog inte gå vidare med, säger Anders för sig själv.
– Ännu mer leverpastej, ropar Håkan och räcker över några paket till Carl som står utanför och tar emot. Varorna lastas i korgarna på Carls cykel och containerdykarna rör sig vidare till nästa affär. Ungefär en gång i veckan är de ute tillsammans och söker igenom containrar efter mat. Fenomenet kallas dumpster diving eller dumpstring och går ut på att ta vara på den mat som affärer slänger.
– När man vet hur mycket ätbar mat som slängs känns det fel att gå och betala för nya produkter, säger Håkan.
Lök, bröd, tomater, lösgodis, mjölk, yoghurt och persimonfrukter. Carl leder cykeln bredvid sig med de överfulla korgarna. Popcorn, After-eight, chilinötter, mandlar, snus, vingummi och en flaska rengöringsmedel.
Att ta mat ur en olåst container är inte olagligt. Om man däremot tar sig in i ett låst utrymme räknas det som vilket intrång som helst.
20 kilo i veckan
Ofta slängs varor innan de nått sitt bäst före-datum. Om en mandarin i en stor påse blir möglig slängs hela påsen. Stötta eller skadade förpackningar åker också i soporna. Håkan och hans kompisar brukar få ihop runt 20 kilo varje vecka. Och det är jämförelsevis lite.
Håkan berättar att en stormarknad kan slänga flera ton i veckan. Han ser det hela som ett samhällsproblem.
– Vi har vant oss vid det här överflödet. Man accepterar inte att en vara inte finns i butiken. Och hyllorna måste alltid vara fulla med färska och perfekta varor. Har äpplet en liten prick på skalet köper vi det inte.
De tre vännerna kommer fram till nästa container. Den råkar stå på ett inhägnat område, men någon har klippt upp ett hål i stängslet.
Anders dyker in i containern och hittar direkt en fin tomat som han håller upp.
– Kolla! Vad är det för fel på den här, säger han och stoppar ner den i korgen.
Någon värre odör är det inte tal om. En svag lukt av kompost kittlar i näsan, men inte mer än så. Ficklampornas ljus sveper över högarna med slängd mat. Carl lyfter undan lite bråte och hittar några askar med hallon och blåbär. Rädisorna ser bra ut. Håkan förklarar att de slängs så fort blasten vissnat. Själv plockar han på sig några paket soppmix.
Håll det snyggt!
Bytet ligger utspritt i korgar på den blöta asfalten. Tortillachips, champinjoner, tomater, roman- och isbergssallad, mera godis, bladpersilja och två höstbuketter. Håkan delar ut tygpåsar till alla.
– Är det någon som gör anspråk på paprikan?
– Jag behöver inget bröd.
– Bra, det gör jag!
– Ska någon ha korven? Annars tar jag den.
– Ta den du.
Det som ingen vill ha slängs tillbaka i containern. Inget lämnas utspritt på marken. Håkan förklarar att de vill hålla det snyggt och inte skräpa ner efter sig.
– Om de butiksanställda måste börja dagen med att städa upp efter oss eller laga något vi förstört så dröjer det inte länge innan de börjar låsa in soporna.
Av samma anledning är han skeptisk till hypen kring dumpstring. När något blir en modefluga finns alltid risken att det drar till sig ”fel sorts folk”.
Butiksägarna själva tycks inte bry sig om containerdykarna.
– Det är upp till dem själva om de vill riskera att bli sjuka av gammal mat, säger Märta Haglund, butikschef på Willys i Mölndal utanför Göteborg.
Konsumismkritik
Håkan och hans vänner menar att dumpstring är deras sätt att göra en insats mot matslöseriet.
– Det bästa vore ju om vi inte behövde dumpstra. Att folk slängde mindre eller att det som slängdes togs tillvara på annat vis.
I grunden ligger en kritik mot samhället och konsumtionen.
– Vi kan inte fungera så här. Vi kan inte slänga ett äpple bara för att det råkar ha en liten fläck. Jag tror att den efterfrågan som finns är konstruerad till stor del. Vi behöver ju inte trettio sorters bröd som alla smakar lika, säger Håkan.
Tygpåsarna och Carls cykelkorgar är fyllda med varor. Vännerna tackar varandra för en bra kväll och beger sig av hemåt. På väg till spårvagnen berättar Håkan att han inte behövt storhandla på två år.
– Det låter ju roligt, men egentligen är det skrämmande att det slängs så mycket bra mat. Det är inte sopor, det är mat.
text&foto Axel Kronholm
Containerdykarna i artikeln har fått fingerade namn. Red.anm.
