Juristen Mohammad Mostafaie kämpade länge för att upphäva den uppmärksammade steningsdomen mot Sakineh Mohammadi Ashtani, som dömts för äktenskapsbrott i Iran. I dag lever Mostafaie själv som politisk flykting i Norge. Lotta Strandberg har träffat honom.
En kall och mörk eftermiddag åker jag till Drammen i Norge för att träffa den iranska juristen Mohammad Mostafaie, Sakineh Mohammadis försvarare. Också hans historia är dramatisk. För att tvinga Mostafaie att ”frivilligt” låta sig fängslas, arresterade regimen hans fru och svåger som utpressning. Mostafaie som ”känner sina pappenheimare” genomskådade regimen och flydde till fots och på hästrygg till Turkiet. Beslutet var svårt, men det enda möjliga. När han väl var ute ur landet skulle det inte längre finnas någon orsak att hålla familjen som gisslan.
Hans bedömning visade sig vara riktig och Mostafaie har nu återförenats med sin fru Feresteh och dottern Pardima. Jag träffar honom i deras nya hem och på frågan hur de klarar sig svarar Feresteh:
– Vi anpassar oss, allt är bättre än att Mohammad sitter tio till femton år i fängelse.
Fallet Sakineh
Sakinehs historia är tragisk snarare än dramatisk. Hon är en 43-årig tvåbarnsmor utan någon formell utbildning och kan varken läsa eller skriva. Sakineh har suttit i fängelse över fem år och fått 99 piskslag för att ha varit medskyldig till mordet på sin man.
Mördaren själv har dömts, sonat sitt brott och frisläppts. Men Sakineh har också dömts för äktenskapsbrott och straffet för det är stening. För att hindra steningen kontaktade Mostafaie internationella medier. Protesterna haglade över Iran men regimen reagerade som den brukar; genom att förneka allt. På en presskonferens i New York ljög president Ahmadinejad om steningsdomen mot Sakineh. För tillfället verkar det som om domen upphävts, men ännu är ingenting säkert. Den internationella fokusen har i stället hamnat på de två tyska journalister som fängslats i samband med sin rapportering om fallet.
Fallet Sakineh påminner om en liknande händelse år 2007 då inhemska krafter i Iran (huvudsakligen Stop Stoning Forever-kampanjen) satte igång en aktion för att rädda Moharremeh Ebrahimi och Jafar Kiani från att stenas. Den kraftiga mobiliseringen fick myndigheterna att officiellt stoppa steningen. Trots det blev Jafar stenad i smyg. Han grävdes ner i jorden och stenades i öknen utanför den lilla byn Aghche Kand av den lokala polisen. Kampanjen visade ändå klart att stening inte hade något stöd bland befolkningen.
I Iran är sexualitet inte en privatsak. Äktenskapsbrott är statens åliggande och straffas med just stening. Men såväl brottet som straffet är könat. Eftersom män kan ingå upptill fyra permanenta eller temporära äktenskap samtidigt, medan kvinnors rätt till skilsmässa är mycket begränsad, har män lättare att kringgå äktenskapsbrott och utomäktenskapliga relationer.
Bland de kvinnor som stenats i Iran har flera tvingats till äktenskap eller prostitution av sina män vilket inte utgjort några förmildrande omständigheter.
Rättegångar i Iran
Regimen är inte döv för protester och parlamentet har utan större diskussioner fattat beslut om att avskaffa stening, men fortfarande krävs den andliga ledaren Khameneis godkännande. Jag vill veta vad Mohammad Mostafaie ser som ett plausibelt framtidscenario.
Tror du att stening kommer att avskaffas i Iran och vilka konsekvenser skulle det få?
– Det är rätt osannolikt att regimen kan hålla fast vid stening när de pressas både nationellt och internationellt. Men det är inte endast stening som måste avskaffas utan också hängning. För när stening avskaffas kommer andra dödstraff att utmätas för äktenskapsbrott och det är mycket farligt. Hängning är ett vanligt dödsstraff i Iran. Ett innehav på 30 gram heroin eller homosexualitet straffas med hängning. När det gäller hängning är trycket på regimen inte lika stort och om stening ersätts med hängning kommer många flera människor att dö.
Kan stening ersättas med fängelsestraff eller piskning eller någon annan straffutmätning?
– Parlamentet tror på dödsstraff så det mest sannolika är att stening ersätts av hängning. Man måste förstå att i den islamska republiken har en människas liv inget värde.
Sakineh Mohammadis fall visar att en försvarsadvokat kan påverka och att nationell och internationell press inte är förgäves. Men vilken roll har försvarsadvokaten vid själva rättegången? Finns det opartiska rättegångar i Iran?
– Egentligen har vi inga rättvisa rättegångar i Iran. Allt beror på domaren. En del domare är förnuftiga och tillåter försvarsadvokaten att delta i rättegången och göra sitt jobb. Men de flesta domare är präster som endast studerat religiösa texter. Rättvisa är inte deras uppgift vilket gör det svårt, speciellt i situationer där man är övertygad om att den åtalade är oskyldig.
Är rätten till försvarsadvokat endast en formalitet i Iran?
– Ja, på sätt och vis. Om saken berör landrättigheter eller ekonomiska tvister har advokaten möjlighet att representera sin klient, men i rättegångar som berör säkerhetsbrott eller något liknande är försvarsadvokaten helt åsidosatt. Vid dessa rättegångar skulle klienterna verkligen behöva advokater, men vi kan inte ens komma in i rättegångssalen och domarna agerar helt enligt eget tycke.
Arresteringarna efter presidentvalet i juni 2009 resulterade i massrättegångar och åtal som ”kränkning av statens säkerhet” eller ” krig mot gud”. Vilken rättvisa tillfaller dessa fångar och vad kan en advokat göra för sin klient i dessa fall?
– Rättsväsendet i Iran styrs inte av rättvisa utan av islam och allt görs i islams namn. Förtolkningen av islam kan inte diskuteras eller ifrågasättas och de som gör det elimineras. Dessutom sitter prästerna inne med definitionsmakten över vad islam är och den som motsätter sig regimen motsätter sig islam.
Detta gäller främst rättegångar i revolutionsdomstolar och i Evinfängelset, antar jag?
– Ja, advokaterna har ingen plats i dessa rättegångar. De får inte träffa klienterna eller ta del av handlingarna, vilket gör ett försvar omöjligt. Allt från förundersökning till slutligt domslut görs utan att försvarsadvokaterna har någon insyn. Man kan egentligen inte tala om ett juridiskt försvar i dessa fall.
Vad är försvarets största problem i iranska domstolar?
– Det största problemet är bristen på yttrandefrihet. Advokaterna tillåts inte försvara sina klienter. Om vi hade yttrandefrihet i Iran skulle vi aldrig ha sådana rättegångar. Då en person ses som ett säkerhetsproblem eller som ett politiskt problem gör regimen allt för att tysta ner honom eller henne. Ett effektivt sätt är att neka rätten till ett juridiskt försvar. Det är den åtalades grundläggande rättigheter och yttrandefrihet som berövas, snarare än advokatens. Advokaten förhindras endast att tala å sin klients vägnar.
Det låter som om Iran skulle vara ett helt laglöst samhälle, men det finns lagar i Iran, varför följs de inte?
– Vi har två slags brott mot mänskliga rättigheter i Iran. Vi har en massa lagar om står i klar motsättning till mänskliga rättigheter som till exempel stening och dödsstraff för homosexualitet och drogsmuggling, eller lemlästning för stöld. Dessutom har vi lagar som är förenliga med mänskliga rättigheter. Grundlagen garanterar rätten till en försvarsadvokat. Dessa lagar bryter man medvetet mot hela tiden. Ekvationen är rätt enkel; om man skulle respektera mänskliga rättigheter skulle regimen förlora sin auktoritet och inte längre kunna styra landet.
Inget unikt
Bland de iranska juristerna är det inte bara Mostafaie som fått lida och tvingats fly. Shadi Sadr lever och verkar i exil, Shirin Ebadi kan inte återvända till Iran. Mohammad Saifzadeh har dömts till nio års fängelse och Nasrin Sotoudeh har just dömts till elva års fängelse och ett tjugo år långt förbud att arbeta juridiskt.
Hur har det iranska advokatsamfundet reagerat? Har det internationella advokatsamfundet påtalat arresteringar av kolleger i Iran?
– Advokatsamfundet gör inget för arresterade och dömda jurister. Samfundet är inte kopplat till regimen men lever under konstant hot. Om det skulle agera till fördel för fängslade jurister skulle regimen inte tillåta dess verksamhet överhuvudtaget. Det internationella advokatsamfundet finns i London, men vi har ingen kontakt med dem och jag känner inte till att de skulle ha fördömt arresteringarna i Iran.
Feresteh tillägger:
– Efter Sakineh-fallet och kampanjen mot hennes steningsdom har myndigheterna insett att juristerna inte är helt maktlösa vilket har resulterat i flera arresteringar.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter sänder rapportörer till Teheran för att träffa jurister och åklagare och diskutera rättegångar, opartisk prövning och behandling av fångar. Vad tror du det resulterar i?
– Högkommissarien skall inte tro på regimen utan på offren för brotten mot mänskliga rättigheter. Och de är inte få. De flesta av dem är fängslade. Offren är naturligtvis under mycket press och rädda för att avrättas. Även om rapportörerna skulle ha tillgång till offren så är det inte sagt att offren kan tala fritt. Dessutom är det klart att de domare och åklagare som möter rapportörerna är handplockade av regimen.
Mohammad Mostafaie, som berättat att han kommer från fattiga förhållanden och varit barnarbetare, har inte bara avlagt universitetsexamen i juridik, utan också valt att försvara de allra mest utsatta i samhället. Han har en imponerande CV med över femtio klienter som räddats från dödsstraff. Jag undrar varför han valt ett arbete som tvingat honom och hans familj i landsflykt?
– När jag ser dessa människor som ingen hjälper och som i värsta fall inte ens vet vad de åtalats för kan jag inte låta bli att engagera mig. Deras situation är ofta mycket kritisk och de är helt utelämnade. Jag försöker föreställa mig hur det är att vara i deras situation och gör vad jag kan för att hjälpa dem. Att lyckas är mycket tillfredställande och jag älskar mitt arbete.
Vad har du för planer framöver?
– Jag kommer att fortsätta mitt arbete men det blir på ett annat sätt. Jag kommer att skriva och studera och förhoppningsvis kunna återvända till Iran.
Innanför-utanför-
perspektiv
Jag lämnar den iranska familjens nya hem där livet handlar om klienter i Iran, ”norsk oppläring” och outhärdlig vinterkyla. Deras liv har förändrats totalt och medan de försöker skapa en ny tillvaro i Norge, reflekterar jag över vad jag hört.
Det mod och de personliga uppoffringar för integritet och rättvisa som Mostafaie visar prov på är imponerande. Jag kan inte låta bli att tänka på vad Mostafaie sade i Stephen Sackurs intervju i Hardtalk BBC i augusti. Sackurs fokus låg på Mostafaies beslut att lämna Iran och hans förhållande till den gröna rörelsen efter presidentvalet i juni 2009.
I Hardtalk framhåller Mostafaie att mänskliga rättigheter är oavhängiga av politik och inte har med oppositionen att göra, utan är en etiskt och juridiskt angelägenhet. Genom att skilja mellan politik och juridik kan Mostafaie undvika att ta ställning till regimen. Vikten av denna skiljelinje skall inte undervärderas nu när jurister fängslas i Iran. Jurister och aktivister som arbetar med mänskliga rättigheter beskylls ofta för att vara manipulerade av väst eller västliga agenter. Avpolitiseringen av frågan om mänskliga rättigheter frilägger en arena från vilken universalitet kan anföras. Denna kamp har pågått långt före den gröna rörelsen och det senaste presidentvalet.
Medan Sakinehs öde visar hur utsatta kvinnor är, är Mostafaies positionering ett tecken på de mycket svåra förhållanden som jurister arbetar under i Iran. De balanserar på en knivsegg: Samtidigt som de fokuserar på mänskliga rättigheter måste de hålla en politisk diskurs på en armlängds avstånd. För att överhuvudtaget kunna arbeta med mänskliga rättigheter eller sociala reformer i Iran måste man ta hänsyn till dessa yttre ramar.
När han talar med mig hittar Mostafaie däremot orsaken till de juridiska tillkortakommandena och domarnas självsvåldiga implementering av lagen i politiseringen av religionen. Jag tycker mig känna igen det innanför-utanför-perspektiv som betecknar arbetet för mänskliga rättigheter i Iran. Under intervjun i Hardtalk i augusti satt Mostafaies fru fortfarande i Evinfängelset och han talade lika mycket till regimen som till Sackur. Nu är situationen en annan.
Naturligtvis är politik och mänskliga rättigheter kopplade till varandra och som Mostafaie konstaterar: regimen styr med våld. Endast genom att hela tiden visa sin makt att förgöra liv kan prästerskapet i Iran hålla fast vid den politiska makten. Att straffa Sakineh och fängsla personer som Mostafaie är mullornas sätt att överleva.
Lotta Strandberg
