Kan diplomati fungera med transparens? Kan stater samarbeta när de är fullt medvetna om andra staters dolda agendor? Är det faktiskt hemligheterna staterna emellan som skapar en stabilare värld? Dessa är frågorna som Cablegate väcker, skriver Jockum Hildén.
För ungefär ett år sedan, den 21 januari 2010, höll USA:s utrikesminister Hillary Clinton ett passionerat tal i vilket hon hävdade att fri information är livsviktig för att bekämpa totalitära regimer. Hon kritiserade länder som Kina, Tunisien och Uzbekistan för att censurera nätkommunikation, hon utryckte sitt stöd för dem som på nätet visade vad som egentligen hände i Iran under presidentvalet 2009 och hon poängterade att inte ens olagliga aktiviteter på nätet får fungera som ett svepskäl för att censurera information.
Vackra ord, men idag känns de väldigt tomma. Så fort Wikileaks kommer upp på tapeten förvandlas den amerikanska regeringen från att vara en förkämpe för det fria ordet till en censurapparat. I ett tal som Clinton höll i slutet av november, strax efter Wikileaks senaste informationsläcka, underströk hon att USA starkt fördömer det olagliga avslöjandet av hemligstämplad information och att ”det inte finns någonting berömvärt i att försätta oskyldiga människor i fara, och inget modigt i att sabotera vänskapliga relationer mellan nationer som vår gemensamma säkerhet är beroende av”.
Men faktum är att Pentagon inte har lyckats hitta några bevis för att oskyldiga människor skulle ha skadats av den tidigare Irakläckan, till exempel. Det är givetvis inte helt osannolikt att någon i framtiden kommer att lida av Wikileaks läckor i och med att det är praktiskt omöjligt ha full koll på 250 000 dokument. Men med tanke på vad läckorna innehållit för information är det svårt att hävda att allting borde censureras på grund av potentiella negativa effekter. Däremot kan omtanken om oskyldiga människor som eventuellt lider av informationen motivera Wikileaks att fungera mer noggrant i framtiden, även om organisationen också nu hävdar att den följer en process som förminskar den risken.
Cablegate
Det är sant att den senaste ”Cablegate”-läckan har orsakat något av en diplomatisk kris. Men samtidigt har läckan fått världen att fundera på frågor som få annars skulle ha reflekterat över. Kan diplomati fungera med transparens? Kan stater samarbeta när de är fullt medvetna om andra staters dolda agendor? Är det faktiskt staternas hemligheter som skapar en stabilare värld? I och med staternas starka reaktioner mot Wikileaks verkar transparens inte vara något eftersträvansvärt i diplomatiska kretsar. Det är klart att fungerande diplomatiska relationer kräver att diplomaterna har ett visst förtroende för varandra. Men Cablegate har visat att sekretess inte innebär förtroende, vilket exemplifieras av att utrikesminister Clinton beordrade amerikanska diplomater att spionera på andra politiker. Transparens är inte samma sak som fullständig öppenhet, men samtidigt är inte konfidentialitet fullständig sekretess. Den diplomatiska krisen verkar inte bestå i att vår gemensamma säkerhet är äventyrad, utan snarare i att USA:s diplomati har förlorat sin legitimitet. Wikileaks har med andra ord blivit ett av de största hoten mot Pentagon, inte genom att äventyra den nationella säkerheten, utan genom att urholka USA:s internationella legitimitet. Som Jan Nederveen Pieterse skriver i sin bok Globalization or Empire? har ”Pentagon inte längre råd att föra krig som är oförklarade, saknar legitimitet och inte åtnjuter något offentligt stöd”. Ta Irakkriget till exempel. Att upprätthålla ett offentligt stöd för ett krig som har förklarats olagligt av mängder av jurister är svårt nog, att hemligstämplade dokument som läckt ut bekräftar att över 66 000 civila har dött i konflikten gör uppgiften närapå omöjlig. Plötsligt har flera länder visat sig vara mer än villiga att sitta i samma sällskap som Kina när det talas om yttrandefrihet.
Wikileaks agenda
Wikileaks i sig är trots allt inte helt oproblematisk. I samband med läckan om Irakkriget (The Iraq War Logs) förändrade organisationen också sina arbetsmetoder. Istället för att ha ett register över länder och ämnen så var det bara materialet om Irakkriget som var åtkomligt på webbsidan. Att bara fokusera på ett ämne i taget bygger upp en sorts hype före läckorna och när dokumenten väl publiceras är uppmärksamheten i media över hela världen garanterad.
Problemet är bara att organisationens perspektiv blir väldigt snävt. Den här arbetsmetoden skapar en situation där mindre mediesexiga ämnen förringas. Visserligen är det här kanske ett sätt att kringgå problemet med knappa resurser, men med tanke på att organisationen grundades som en kritik mot stora nyhetsbyråer och för att öka demokratiseringen av media blir resultatet kontraproduktivt. Beslutet att endast publicera vissa dokument tyder helt klart på en underliggande ideologisk agenda som inte är informationsfrihet, utan snarare syftar till att ändra på vissa maktstrukturer genom informationsläckor. Även om de flesta maktstrukturer säkert mår bra av att omstruktureras är problemet att vissa ämnen då prioriteras framom andra, och inte på grund av att de skulle vara viktigare för allmänheten utan för att de har en större inverkan på den maktstruktur som Wikileaks har i siktet.
Ta Cablegate-läckorna som exempel. Många har poängterat att en stor del av de släppta dokumenten inte innehåller mycket mer än tyckanden och lösa rykten. Att någon diplomat tycker att Ahmadinejad är Hitler och en annan att Sarkozy är kejsaren utan kläder speglar knappast USA:s utrikespolitiska agenda. Däremot underminerar dylika läckor USA:s diplomatiska relationer och det förtroendet diplomaterna åtminstone tidigare haft. Cablegate publicerade nog mycket viktig information, det går inte att förneka. Men den ideologiska agendan bakom att publicera dokumenten kan inte heller ignoreras.
Inom Wikileaks har de här problemen också diskuterats, vilket till slut har lett till att några av Wikileaks medarbetare tagit avstånd och grundat en egen organisation, Openleaks. Openleaks har inte ännu lanserats, men Daniel Domscheit-Berg, en av grundarna, säger i en intervju på techpresident.com att idén bakom organisationen är att källan som läcker materialet i högre grad själv ska få bestämma hur det lanseras, medan OpenLeaks förblir en neutral tjänst.
Nyttiga motpoler
Oavsett var Wikileaks lyfts fram ligger ideologiska förutfattade meningar bakom hur organisationen presenteras. Är du för USA och deras krigsföring? Du är emot Wikileaks. Är du emot västerländsk neoimperialism? Du är för Wikileaks. Tycker du att yttrandefrihet kan begränsas för att säkra nationell säkerhet? Du är emot Wikileaks. Men för de som inte vill placera sig i så absoluta motpoler är det svårt att ta ställning. Faktum är att sättet att förhålla sig till Wikileaks inte baserar sig inte på fakta, utan på mycket vidare samhällspolitiska värderingar. På så sätt fungerar Wikileaks som en metafor för yttrandefrihet i allmänhet: de flesta understöder principen oavsett politisk bakgrund men åsikterna om hur principen ska begränsas varierar. Det ser ut som om Wikileaks skulle ha skapat ett ideologiskt problem för USA:s regering: som känt är liberalismen USA:s grundideologi, och inom liberalismen är yttrandefriheten en högt värderad princip. Men i sitt tal om Cablegate uttryckte Clinton att nationell säkerhet är viktigare.
Problemet är att yttrandefrihet och nationell säkerhet i stort sett är varandras motpoler, vilket också framgår i alla statsfördrag med löften om yttrandefrihet: yttrandefriheten kan alltid begränsas genom att referera till nationens säkerhet. Den här tvetydigheten ser kanske ut som ett logiskt problem, men egentligen är den det inte; snarare fungerar dessa två motpoler som verktyg för att föra fram en ideologi som bygger en världsordning där USA är hegemon. Detta framgår också i Clintons tal i november då hon utryckte att ”den här administrationen främjar en robust utrikespolitik som fokuserar på att framhäva Amerikas nationella intressen och på att leda världen till att lösa de mest invecklade utmaningarna i vår tid”. Det här citatet indikerar att det inte var frågan om nationell säkerhet eller uthängandet av oskyldiga människor som var problemet, utan snarare att läckorna hotade en världsordning där USA har en ledande position. Clintonts användning av ömsesidigt uteslutande retorik i de två talen visar hur principiellt ideologiskt motsatta synsätt används för att förstärka legitimiteten för en viss världsordning, vilket i sig självt fungerar som en sorts supraideologi.
Jockum Hildén
