Den islamiska republiken Iran är ett land med dåligt rykte. I väst figurerar det i medierna främst i samband med kärnvapenhot och kvinnoförtryck. Efter presidentvalet och de efterföljande protesterna år 2009 har bilden av en brutal och diktatorisk regim bara förstärkts. Om man tycker att den bilden känns lite ensidig är Hooman Majds bok Irans dubbla ansikte uppiggande läsning.
Majid, som är dotterson till en ayatolla och son till en iransk diplomat, har skrivit en bok där han utgår från sina egna resor i landet åren 2005–2007 och från sin tid som rådgivare och tolk åt två iranska presidenter, Mohammad Khatami och Mahmoud Ahmadinejad. Numera bor han i USA där han arbetar som journalist.
På grund av sina dubbla rötter smälter han ledigt in i olika skikt i det iranska samhället, från landsbygdens moskéer till överklassens lyxlägenheter i norra Teheran. Han träffar politiker, religiösa ledare och representanter för olika samhällsklasser och slutsatserna han drar utgående från sina erfarenheter är lika förvånande som intressanta.
Nöjda iranier
Även om Majds utgår från ett västerländskt perspektiv och västerländska ideal och tidigt uttrycker sitt stöd för den liberala expresidenten Khatami, är han full av förståelse och respekt också för dem som inte delar hans åsikter. Genom en skarpsinnig analys av det invecklade politiska systemet i den islamiska republiken, blandat med illustrativa exempel från sina egna erfarenheter av landet, tecknar han en mycket mer nyanserad bild än den vi så ofta serveras av västerländsk mainstream-media.
Bland annat ifrågasätter han att Ahmadinejad skulle vara en impopulär despot som håller sig kvar vid makten med våld (vilket efter oroligheterna år 2009 varit en allmän uppfattning i väst) och att det iranska folket är missnöjt med sitt system och längtar efter revolution.
Enligt Majd är den genomsnittlige iraniern tvärtom tämligen nöjd med landet och hur det fungerar. Iran, som har en historia av förnedring, stormaktspolitik och destruktiva krig, har inte sedan antikens persiska rike varit så stabilt, rikt och oberoende som i dag.
Den stränga religiösa lagstiftningen som omtalats så mycket i väst är egentligen bara ett problem för den procentuellt ganska obetydliga och sekulariserade storstadseliten som flyr undan slöjtvång och alkoholförbud in bakom murarna på sina lyxvillor. Samtidigt har en stor del av befolkningen ännu shahens terrorregim och våld i färskt minne – ett våld som vida överskred det som den nuvarande regeringen gör sig skyldig till.
Jordnära ärlighet
Majd har inte bara intressanta kunskaper om Irans politik utan är också väl insatt i den persiska kulturen och shiaislam. Hans insiktsfulla behandling av dessa ämnen ger boken krydda, och religion och politik tangerar ofta varandra, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att Iran är en religiöst styrd stat. Majds infallsvinkel då han beskriver kulturella och religiösa särdrag känns varken konstlat positiv eller arrogant överkritisk; han beskriver dem med den jordnära ärlighet som kommer av att man känner sitt ämne väl ända sen uppväxten.
Dessutom ger Majds humoristiska beskrivningar av bland annat den iranska machokulturen och dess gangsteridol laat samt den överdrivna ceremoniella artighetsseden ta’arouf sköna andrum mellan de ibland lite sega och svårfattliga segment som ingående beskriver den persiska parlamentarismens bysantinska maktspel.
Då man läst Irans dubbla ansikte känns västerlandets skräck för den islamiska republiken väldigt avlägsen och löjlig. Trots en någorlunda råddig helhet med vissa segare partier har Majd lyckats skriva en intressant och faktaspäckad bok som dessutom tecknar en mänsklig och faktiskt rätt så sympatisk bild av ett intressant, mångfacetterat och kulturellt avancerat land och folk.
Det är nästan så man börjar spana efter flygbiljetter.
Otto Ekman
Hooman Majds: Irans dubbla ansikte. Ordfront 2010.
