De italienska studenterna är trötta på att uppleva hur en redan dålig utbildning bara blir sämre. Alessandra Guadagnini och Pascal Scorscelo hoppas att 2011 blir förändringens år.
Alessandra Guadagnini och Pascal Scorscelo är båda 21 år gamla och deltog i en av de studentdemonstrationer som ägde rum före jul i Rom. Alessandra studerar industriell design, Pascal arbetar som assistent för en fotograf och är under intervjun mest intresserad av min kamera som vilar på kafébordet. Han har sökt in till en fotoutbildning i London, sista chansen innan terminsavgifterna i England tredubblas.
– Vi är lyckligt lottade, säger Alessandra och vänder sig till pojkvännen: Tänk på de som bor i korrupta Kalabrien!
– Grundskolan saknar resurser. Vi flyttade från statlig till privat skola. Jag lärde mig engelska genom att se på Simpsons – inte i skolan där det bara handlade om grammatik.
– Jag skulle rekommendera unga att flytta utomlands för att studera och också försöka komma in i arbetslivet där. Jag vill studera fotografi i London, eftersom studierna där är mer praktiskt inriktade och man får tillgång till egen studio och kamera, säger Pascal.
Alessandra är missnöjd över att konststuderande nekas gratis inträde på konstmuséerna.
– Som studerande måste man vara väldigt desperat för att få ekonomiskt stöd och kunna visa att föräldrarna inte har hjälpt en de senaste två åren. Det är irriterande att man utomlands gör sig löjlig över att vi italienare bor hemma länge. Vi har inget val! Enda sättet att komma in på arbetsmarknaden i Italien är att först studera utomlands och göra sig ett namn där. Det är knäppt att vi kallar oss själva för konstens nation, säger hon.
”Gelmini-reformen”
Den 23 december trädde en ny lag i kraft vilket bland annat innebär att vissa mindre universitet kommer att slås ihop och att färre studenter tas in. Veckan innan skadades tvåhundra personer, hälften poliser, i Rom under studentdemonstrationer mot lagen och regeringens nedskärningar. Demonstrationerna var kulmen av en lång rad protester mot den nya lagen som initierats av ministern Maria Stella Gelmini.
Den 22 december var den stora gatan Lungotevere som löper längs med Tibern avstängd och helikoptersmatter fyllde luftrummet.
– Det var intressant att vara med och ta bilder, säger Pascal.
– För dig kanske! säger Alexandra och syftar på Pascals bakgrund. Pascal har nämligen finlandssvensk mamma och amerikansk pappa och flyttade först som tonåring till Italien från Nederländerna.
– Berlusconi har färgat en så stor del av mitt liv, fortsätter hon. För sexton-, sjuttonåringar är Berlusconi den enda politiker de känner till och jag hade inte förväntat mig att se så unga människor där. Jag gick i demonstrationen tillsammans med en grupp professorer och studerande från mitt universitet. Vi bar på plakat med silhuetter som kunde klippas ut, för att visa att de som har makten skär ner på utbildningen. Det var rätt tidpunkt att säga ifrån. Där deltog också många visstidsanställda.
– Alessandra var nära att bli slagen. Då insåg jag hur farligt det kan vara att demonstrera. Det är viktigt att dokumentera demonstrationer i bild. Polisen försökte arrestera min kompis som fotograferade under demonstrationen den 14 december som spårade ur. Polisen slog honom på händerna.
– Trafikstockningar gör folk galna i Rom, men inte den här gången! Bilisterna steg ut ur bilarna och visade oss sitt stöd. Det kändes mycket bra. Efter den förra, våldsamma demonstrationen valde vi att demonstrera helt tysta, berättar Alessandra.
maffian styr
Men om kritiken är så utbredd, varför omväljer en italiensk majoritet Berlusconi? Alessandra menar att maffian har sin hand med i spelet.
– En kompis från Kalabrien berättade att maffian betalar folk att rösta som de vill, de kan till och med komma med in i valbåset och se till att personen skriver rätt nummer på valsedeln. När jag röstade första gången för två år sen trodde jag att min röst kan påverka valresultatet, men förra gången röstade jag inte för systemet saknar trovärdighet.
– Berlusconis retorik övertygar många. Han talar som Mussolini, han kritiserar självklarheter när han kommer med uttalanden som ”Ni vill inte att folk ska stjäla av er”, säger Pascal.
Alessandra tror att Berlusconis regering kommer att falla sönder. Då uppstår frågan om vem som tar hans plats.
– Till och med Nichi Vendola (borgmästare i Florens som har kallats ”Italiens Obama” red. anm.) kunde gå an. Han gick ut i offentligheten med att han är homosexuell. Italienska politiker sysslar dock inte med en politik som folket skulle behöva, till exempel att tillgodose våra behov. Undervisningen i skolorna borde fokusera mer på att lära ut vad riktig politik handlar om.
– Alla tycker inte om att diskutera politik. Oftast är det bara de riktigt de rika som gör det. Innan demonstrationen var jag rädd för att tala politik. Den nya lagen vill reformera systemet. Men hur ska reformen fungera i praktiken om den inte får finansiering ? Jag tror att det här leder till att universiteten privatiseras och då vet man inte ur vems ficka pengarna kommer, säger Alessandra.
text&foto Lorna Bartram
