Mai Palmbergs och Carita Backströms läsvärda bok KulTur i Afrika tar upp många av världsdelens intressantaste kulturfenomen. Men majoriteten av texterna är skrivna av europeiska forskare, vilket klingar illa med det postkoloniala perspektivet, tycker Heidi Johansson.
Många upplevde att Göteborgs bokmässa hade ett absurt vittfamnande tema år 2010, nämligen afrikansk litteratur. Men strax innan mässan utkom en bok som till synes ville ännu mer; att samla kontinentens litteratur plus bildkonst, film, teater, musik och dans mellan två pärmar. Absurt och omöjligt – det tillstår också bokens redaktörer Mai Palmberg och Carita Backström.
Men visst är det ändå en kul tur man tas med på! Boken skvallrar om ett gediget arbete och genuin passion för temat; redaktörerna själva har under ett drygt decennium rest land och rike runt medan de omsorgsfullt samlat in material inom ramen för Nordiska Afrikainstitutets projekt ”Cultural images in and of Africa” (Kulturella bilder i och av Afrika).
Boken är rikligt illustrerad med färgfotografier på både konstnärer och verk. Kapitlen eller avsnitten är sex till antalet, ett var för konstarterna bildkonst, film, teater, musik, litteratur och dans – även om det samtidigt påpekas att man i många delar av Afrika inte åtskiljer till exempel dans och musik. I slutet av boken finns tips på vidare läsning som uppmuntrar läsaren att fortsätta turen på egen hand.
Det är kanske oundvikligt att en del länder får mer uppmärksamhet än andra – det finns länder som aldrig ens omnämns. Det här har redaktörerna dock själv märka, vilket de beklagar i förordet.
Bokens struktur känns naturlig, ofta förnimmer man att en text övergår i nästa utan vare sig sömmar eller påtvingade åsnebryggor. Ändå går det bra att läsa de korta artiklarna och texterna skilt för sig också. Varje avsnitt inleds med en längre essä, och konstnärer som omnämns och väcker läsarens nyfikenhet, dyker sedan upp i intervjuform.
Förordet leder en pedagogiskt in på några frågeställningar, till exempel får man sig en kort introduktion i postkolonial teori. Läsaren förväntas inte besitta några förkunskaper om temat och oinitierade leds varsamt in i frågeställningarna.
osponsrad kultur
En del spår återkommer i flera texter, inte minst ett antal dikotomier som författarna försöker problematisera genom att påvisa deras komplexitet. Det handlar till exempel om tradition kontra modernitet, stad kontra landsbygd, autentisk kontra ”västinfluerad”. Några texter beskriver hur de olika kulturella yttringarna först lånat ut sig till nationalistiska rörelser under de decennier då land efter land lösgjorde sig från kolonialmakterna, hur kulturen användes för att skapa framtidstro i de nya nationerna men sedan glömdes bort av makthavarna, vilket resulterade i brist på pengar och ett ödesdigert beroende av penningstinna utlänningar jämte deras förväntningar och förhoppningar gällande ”afrikansk kultur”.
Ett tema som huruvida teatern i Nigeria under de senaste decennierna övergått i film, eller om filmen tog livet av teatern, råder det delade meningar om. Gymnasieläraren Sven Engelbrecht verkar i sin inledande teateressä tycka att den nigerianska teatern bara tagit ett steg in i film och DVD: ”Men det har skett något nytt i Nigeria: konsumtionen av video/DVD tar över. Man kan säga att teatern inte är död i Nigeria, den har bara fått ett nytt utseende. Publiken betalar inte biljett, men den köper film.”
Taiwo Oloruntoba-Oju, poet, lärare vid universitetet i Ilorin och före detta skådespelare, kallar samma utveckling för ”en ytterst påtaglig kris”: ”Om man besöker de mest kända teatrarna i Nigeria, från Nationalteatern i Lagos till olika universitetsbaserade teatrar, stadshus, stationsbyggnader, hotell och andra ställen där man brukade spela teater – så möts man nu av videovisningar. /…/ I staden Ilorin, till exempel, där jag bor, kan jag inte minnas en enda reguljär teaterföreställning från de senaste tio åren. Man brukade spela i ett stadion eller i Niger Hotel, men där har det under dessa år bara visats snabbt producerade videofilmer.”
kolonial approach
Med risk för att vara ”en petnoga och trist figur” – så beskrivs den pensionerade korrekturläsaren i Ivan Vladislavic´s bok som omnämns i texten om sydafrikanska författare – måste jag konstatera att manuskriptet skulle ha vunnit på att bli (ytterligare) korrekturläst. Som det är nu finns det flera mindre tryckfel per sida, och om man läser från pärm till pärm blir det i längden ansträngande att försöka förbise dem.
Personligen är min största invändning mot boken dock att den nästan är helt igenom förmedlad. I och för sig slås det här faktumet fast redan i författarnas tack på den allra första sidan, men jag förundras över att det blivit så. Jag inser att utomafrikanska forskare kan komma med intressanta och kanske alternativa tolkningar av händelser och fenomen, men här är en överväldigande majoritet av texterna skrivna av nordiska och europeiska forskare (inklusive redaktörerna själva) som i sin tur förmedlar de i reklamtexten nämnda ”afrikanska rösterna”. Det hela klingar inte helt klockrent med det postkoloniala temat man anlägger i förordet. Konstnärer förekommer nästan enbart i intervjuad form, överförda.
I brist på förklaringar i förordet försöker jag föreställa mig vad som kan ha hänt. De afrikanska konstnärerna och forskarna som redaktörerna kontaktade hade inte tid att skriva själva? Budgeten räckte inte till? Nordiska Afrikainstitutets uppdrag är att specifikt lyfta fram nordiska forskare som specialiserat sig på Afrika? Man var rädd att boken skulle bli alltför spretig? Eller är boken helt enkelt tänkt att vara mer ”images of” än ”in Africa”?
Nåväl. Jag vill gärna återkomma till att det här är en alltigenom läsvärd bok, även om turen är guidad. En text där den intervjuades röst tränger igenom lite mer, där det tidvis gnistrar till, är den om poeten Lesego Rampolokeng:
”Jag hade en del valmöjligheter i livet. Det hade ingenting att göra med privilegier. Jag kunde välja mellan att dö, hamna i fängelse eller skriva. Alla mina vänner dog eller hamnade i fängelse. /…/ Men eftersom jag valde skrivandet måste jag ta reda på vilka andra som hade gått den vägen, och varför. Så jag började söka dem, och söka kartor, för att se hur många som hade färdats på den vägen så att jag inte skulle lämna samma fotspår.”
Men nej, jag kan inte rå för att jag mest av allt har lust att bryta lös Rampolokengs citat ur texten och försöka tänka mig hur det låtit om han själv skulle ha skrivit hela texten, lagt upp strukturen, valt teman och helt enkelt hållit i pennan.
Heidi Johansson
Mai Palmberg och Carita Backström (red.): KulTur i Afrika: Bildkonst, film, teater, musik, litteratur, dans. Bokförlaget Tranan i samarbete med Nordiska Afrikainstitutet 2010.
