Varför väljer människan att blint lyda auktoriteten? Jeana Jarlsbo tar avstamp i Norman Maneas och Eugène Ionescos författarskap och undersöker kommunistregimens maktfullkomlighet i efterkrigstidens Rumänien.
En händelse som inträffade den 9 oktober år 1941 på tågstationen i Burdujeni, ett litet samhälle i den alltjämt rumänska delen av Bukovina, har tack vare en författare bevarats för eftervärlden. Den dagen skulle beväpnade soldater se till att den judiska befolkningen i trakten lastades på godståg mot okänd destinationsort. En ung kvinna vid namn Maria stod på perrongen och höll en liten ljushårig pojke i famnen, samtidigt som hon bönföll soldaterna att låta henne följa med honom och hans familj. När soldaterna ryckte ifrån henne barnet trotsade hon dem och steg på det smutsiga godståget. Till sist tvingades den kristna barnflickan Maria att skiljas från den femårige judiske pojken.
För honom var det början på en golgatavandring, något som han många år senare skulle kalla ”initieringens långa natt” – deporteringen tillsammans med familjen till koncentrationslägret i Transnistrien. Maria skulle dock inte överge honom: några månader senare dök hon upp vid ingången till lägret där vakterna var nära att skjuta henne, sedan ville de arrestera henne. Hon stretade emot, gav sig inte förrän hon fick träffa pojken och hans familj. Maria kom verkligen som den goda fen, med ett par resväskor fulla av mat och kläder, men vakterna beslagtog allt som ”bevismaterial” mot henne. Därefter ställdes Maria inför krigsrätt för att ”ha hjälpt judarna”.
Det var kanske hon som sådde ett frö till motstånd mot auktoriteten hos den lille pojken med namnet Norman Manea, som vid krigsslutet återvände från dödens väntrum. Så småningom blev han en av Rumäniens främsta nu levande författare och förevigade genom skrivandet Marias djärva agerande. Fröet till motstånd grodde dock tämligen långsamt inom honom. I trettonårsåldern omfamnade han kommunismen, vars till synes humanistiska ideologi lockade många unga rumäner efter de mörka fascistiska åren. Efter något år tog Manea avstånd från tonårstidens ”kommunistiska yra”, som han uttrycker det i sin omskakande memoarbok Întoarcerea huliganului (Huliganens återkomst, 2006).
Med tiden blev Manea en av de få dissidentförfattarna i det kommuniststyrda Rumänien. När hans roman Plicul negru (Det svarta kuvertet) skulle ges ut i början av år 1986 stoppades den först av censuren. Då författaren äntligen fick läsa korrekturet hade ungefär åttio procent av texten strukits bort eller ändrats, ”från ord som köer, våldtäkt, angivare, kött, kyla, tyranni, kaffe, självmord, bröst, Gud, antisemitism, prostituerad, mörker, homosexuell, och så vidare, till meningar och hela kapitel”, berättade han senare. Efter en halvårig påfrestande kamp mot censurens maktutövare fick han sin roman utgiven, dock i en hårt censurerad form. För honom var denna slitsamma kamp droppen som fick bägaren att rinna över – samma år lämnade Manea sitt hemland för gott. Mot slutet av åttiotalet bosatte han sig i New York. Sedan dess har han som exilförfattare och maktkritiker oförtrutet skildrat individens utsatthet i kommunistsamhället, och borrat sig in i det totalitära samhällets mekanismer, i den rumänska kommunistdiktaturen och dess relation till landets fascistiska förflutna, exempelvis i essäboken On Clowns: the Dictator and the Artist (Om clowner. Diktatorn och konstnären, 1992).
När den rumänske diktatorn Nicolae Ceaus¸escu efter en summarisk rättegång avrättades tillsammans med hustrun Elena i slutet av december 1989, var han i mångas ögon en symbol för den ondska som i åratal hållit landet i ett stadigt grepp. Obestridligen var han en diktator som styrde landet med järnhand medan befolkningens levnadsvillkor blev allt omänskligare. Men det är också viktigt att kritiskt granska de vanliga människornas delaktighet i kommunistsystemet. Faktum är att de förtryckta massorna med Maneas ord ”inte var helt oskyldiga”.
För att bättre förstå det rumänska kommunistsystemet får vi ta oss tillbaka till trettio- och fyrtio-
talen, då fasciströrelsen Järngardet var på stark frammarsch i Rumänien. Den rumänskfödde dramatikern Eugène Ionesco bevittnade hur Järngardets ideologi under de åren spred sig som ringar på vattnet bland alla samhällsskikt, inte minst bland intellektuella, något som han vid upprepade tillfällen antecknade i sina memoar- och dagböcker. Fler och fler smittades av den fascistiska ideologin och förvandlades i Ionescos ögon till noshörningar: ”Poliserna är noshörningar. Ämbetsmännen är noshörningar. Du är den enda människan bland noshörningar.” Dramatikerns betraktelse över människans förvandling till noshörning för osökt tankarna till Anna Achmatovas dikt, skriven under trettiotalets Stalinterror:
Allt är ett virrvarr
och jag kan inte reda ut
vem som är vilddjur och vem människa
Hur många av Achmatovas samtida hade hennes förmåga ”att i en förvriden värld kunna bevara ögat oförvillat”?
Den ideologiska smittspridningen i ett totalitärt samhälle kan beskrivas med en betydelsemättad metafor – ”noshörningeri” – härstammande från Ionescos pjäs Noshörningen (1959). För Ionesco gällde noshörningeriet i lika hög utsträckning kommunistsamhället. Det var inte för inte som man från sovjetiskt håll krävde att Ionesco skulle göra ändringar i Noshörningen när pjäsen skulle sättas upp i Sovjetunionen. Målet med de tilltänkta ändringarna var att noshörningeriet i pjäsen enbart skulle förknippas med den nazistiska totalitarismen. Då dramatikern vägrade göra det bestämde de sovjetiska beslutsfattarna att uppsättningen av hans pjäs skulle stoppas.
Som Manea med rätta påpekar hade det rumänska kommunistpartiet endast tusen medlemmar år 1945, men fyra miljoner drygt fyrtio år senare. Visserligen var många partimedlemmar opportunister som sökte uppnå eller i vissa fall behålla en del privilegier, personer som vi i dag förmodligen skulle kunna kalla den politiska korrekthetens högljudda fanbärare. Men faktum kvarstår att ungefär en femtedel av befolkningen gick med i det rumänska kommunistpartiet.
Man kan undra varför den ideologiska smittspridningen blev så omfattande i det kommunistiska Rumänien. Frågan bör dock omformuleras: hur ska man förklara att motståndet mot auktoriteten var så svagt i Ionescos hemland? När Manea diskuterar den ”rumänska passiviteten” under kommunisttiden hänvisar han i viss mån till avsaknaden av en genuin revolutionstradition i landet. Han påpekar också att ingenstans i de forna östländerna var övervakningen av medborgarna så sträng och repressalieåtgärderna så effektiva som i Rumänien. Det går dock inte att bortse från att en stor del av befolkningen aktivt eller passivt deltog i det politiska systemet – åtskilliga medborgare drog flitigt sina strån till den kommunistiska stacken.
Vem förvandlades till noshörning och vem förblev människa under dessa år då kommunismens skräckvälde grumlade människans moral och fördunklade hennes själ? Genom århundradena genljuder den franske sextonhundratalsfilosofen Blaise Pascals reflektion över människans tankeförmåga och hennes moral:
Människan liknar ett tunt grässtrå, det svagast tänkbara i hela naturen, men hon är ett tänkande grässtrå. Det behövs ingen världsarmé för att krossa henne, ett dimstråk eller en vattendroppe är nog för att bryta ner henne. /…/
Det är således vår tanke vi ska vara stolta över. /…/ Låt oss därför anstränga oss att tänka rätt. Det är nämligen grunden för all moral.
Förmågan att tänka rätt – grunden för all moral – utsattes för stora påfrestningar i en tid då lydnaden mot makten var rättesnöre i kommunistsamhället. Under min uppväxttid i det kommunistiska Rumänien fick jag med jämna mellanrum höra ett ordspråk som var på mångas läppar: ”Capul plecat sabia nu-l taie”, det vill säga ”Svärdet hugger inte av ett böjt huvud”. Med andra ord: böj huvudet och lyd makten!
Relationen mellan lydnad och auktoritet har studerats av bland andra den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram genom det så kallade Milgramexperimentet, som beskrevs för första gången år 1963 då Milgram var verksam vid Yale University. Det rör sig om en serie kontroversiella socialpsykologiska experiment, vars syfte var att belysa försökspersoners benägenhet att lyda när en auktoritet ger personen i fråga instruktioner om att utföra handlingar som denne i normala fall inte skulle vilja utföra av samvetsskäl. Milgram skrev sedermera boken Obedience to Authority (1974, i svensk översättning Lydnad och auktoritet, 1975) där han redogjorde för sina experiment.
Den amerikanske socialpsykologen har förklarat att han ville studera hur människor beter sig i en viss konkret situation. Enligt honom var tanken med experimentet att testa hur mycket smärta en människa är villig att åsamka en medmänniska, genom elektriska stötar av allt högre styrka, om en vetenskapsman ger ordern. Experimentet visade att cirka trettio procent av försökspersonerna gav sitt ”offer” elektriska stötar av maximal styrka, det vill säga 400 volt. Försökspersonens moraliska skrupler ställdes emot ren auktoritet, och för det mesta var det auktoriteten som vann.
I en insiktsfull essä om kommunisttiden i Rumänien med titeln ”Psihologia Ra˘ului, comunismul s¸i visul lui Stanley Milgram” (Ondskans psykologi, kommunismen och Stanley Milgrams dröm) tar den rumänskfödde Peter Dan, universitetslärare i psykologi vid Long Island University i New York, avstamp i Milgramexperimentet (Observator cultural nr 511/februari 2010). Dan menar att nittonhundratalets stora historiska trauman uppstod därför att vanliga människor frivilligt medverkade i dem. Syftet med essän är att föreslå en modell för ondskans psykologi som kan tydliggöra vanliga människors delaktighet i ondskan samt att analysera det totalitära kommunistsamhället som en särskild yttring av ondskan.
Varför väljer människan alltför ofta att blint lyda auktoriteten, utan att spjärna emot den eller se valmöjligheterna? Peter Dan hade Stanley Milgram som mentor, och berättar i sin essä att han med denne diskuterat frågan om varför så få människor, kosta vad det kosta vill, lyckas välja en moraliskt godtagbar lösning. Enligt Dan svarade Milgram bland annat att ”ett betydande antal människor kognitivt sett omstrukturerar sin relation till auktoriteten på ett sådant sätt att de varken uppfattar eller ens föreställer sig möjligheten att motsätta sig auktoriteten, trots att denna möjlighet finns där.”
Dan framlägger tesen att ett samhälle grundat på en extrem form av kollektivism oundvikligen leder till ett system som förutsätter att en mindre grupp aktivt medverkar till ondskan och som underlättar befolkningens passiva medverkan. Försökspersonen i Milgrams lydnadsexperiment, menar Dan, finner sig i att situationen definieras av någon i en maktställning, och anser sig vara fri från det moraliska ansvaret för sina handlingar, eftersom han uppfattar sig själv som ett instrument som utför någon annans order. Dan tar också stöd av den amerikanske socialpsykologen Philip Zimbardos omdiskuterade fängelseexperiment, utfört vid Stanford University, och kommer fram till att människans tendens att böja sig för auktoritetens krav medför en kortslutning av de moraliska normerna.
För ett land med tjugo miljoner invånare innebär det att det finns cirka sex miljoner personer, det vill säga trettio procent av landets befolkning, som är i stånd att tortera sin nästa för en vagt definierad princips skull, vilket är mer än tillräckligt för att underkuva folket i en totalitär stat, noterar Dan. Totalitära regimer använder dessutom inte några vaga stimuli, utan kopplar ihop ideologin med symbolvärlden genom känslomässigt laddade föreställningar.
Hur lyckas en förtryckare hantera det stresstillstånd och de skuld- och skamkänslor som ofrånkomligen vållas av hans handlingar, undrar Dan. Det skulle kunna förklaras med hjälp av två mekanismer som den amerikanske forskaren Robert Jay Lifton beskriver som ”psykisk förstelning” respektive ”psykisk klyvning”. Den psykiska förstelningen syftar på dämpningen av känslolivet efter traumatiska upplevelser. Enligt Dan skyddar denna inre mekanism även förtryckarna. Genom att acceptera det totalitära samhällets försanthållanden, exempelvis att kapitalismens ”orättvisa och grymma samhällsordning” måste elimineras, oskadliggör en förtryckare sina skuld- och skamkänslor. Den psykiska klyvningen medför en skicklighet i att skapa och hantera två skilda grupper av moraliska värderingar och följaktligen två olika beteenden, det ena hemma och det andra på arbetet. Tack vare denna mekanism kunde till exempel en förhörsledare från Securitate leva ett halvnormalt liv vid sidan om sitt arbete.
Dan anser att självbedrägeri möjliggör övergången från den ena gruppen av moraliska värderingar till den andra: om man övertalar sig själv att man inte har något val försvinner det moraliska dilemmat. De skilda skikten av sanningar, halvsanningar och lögner omvandlas till sammanhängande berättelser, det vill säga alternativa versioner av det faktiska händelseförloppet. På det viset kan en tidigare angivare ha en version av sitt liv där han var en hängiven kommunist, och en annan version i vilken han samarbetade under tvång för att rädda sitt eget skinn. Man väljer alltid den version som bäst passar för stunden och upplever den då som sann, medan de andra versionerna förträngs genom självcensur men vid behov kan ersätta den aktuella versionen. Det rör sig om ett omfattande mentalt självbedrägeri som blomstrade i totalitära samhällen. En av Dans slutsatser är att ”i det totalitära kommunistsamhället var självbedrägeriet på samma gång en överlevnadsstrategi och en möjlighet till moralisk underminering.”
Det intressanta är att under Milgramexperimentet valde somliga försökspersoner att avbryta experimentet. De följde sitt samvete genom att vägra åsamka andra människor smärta, detta trots att auktoriteten uppmanade dem att fortsätta. Även under kommunisttiden fanns det valmöjligheter, menar Dan. Man får inte glömma att det under den rumänska kommunistdiktaturen fanns de som föredrog sin mänskliga värdighet framför privilegier och underkastelse för makten. Man bör tillägga att det ofta skedde i det tysta, det var beslut som många människor fattade i samråd med sitt samvete. Visserligen var dissidenterna relativt få och antalet partimedlemmar ofattbart stort i dåtidens Rumänien, men det fanns trots allt rakryggade människor som tyst gjorde motstånd mot makten, som spjärnade emot noshörningeriet.
Det som stort sker, sker i det tysta, ibland genom att man utsätter sig för stora risker. Så är fallet i den tankeväckande tyska filmen De andras liv (2006, i regi av Florian Henckel von Donnersmarck), vars handling utspelas i Östberlin år 1984. Stasimannen Gerd Wiesler har fått i uppdrag att övervaka författaren Georg Dreyman och hans flickvän, skådespelerskan Christa-Maria Sieland. Sakta men säkert ökar Gerd Wieslers förståelse och empati för de övervakade, och utan deras vetskap börjar han skydda dem. I filmen ställs frågorna om människans moral och lydnaden mot auktoriteten i en totalitär stat sannerligen på sin spets.
Tjugo år har förflutit sedan Berlinmuren föll, ett jubileum som i december 2009 firades med pompa och ståt. I tidens backspegel kan vi undra om vi verkligen lärt oss Historiens uppskakande läxa. ”Ända in till slutet kommer vi inte att ha lärt oss någonting. Hos oss alla finns det innerst inne något granithårt och oläraktigt.” J. M. Coetzees ord ger oss en allvarlig tankeställare.
Redan år 1947 höjde Camus i romanen Pesten ett varningens finger för totalitarismen. I slutet av romanen påminner sig huvudpersonen Rieux att glädjen som stiger från den tidigare pestsmittade staden alltid är hotad därför att:
/…/ pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.
Att det turbulenta nittonhundratalets seglivade totalitära ideologier under en viss tid kan slumra för att sedan återigen vakna till liv, bekräftas av bland annat det faktum att sociologer och filosofer i Frankrike på senare tid har visat förnyat intresse för kommunismen och marxismen, utan att nödvändigtvis ha en kritisk syn på förra århundradets totalitarism (Le Monde den 5 februari 2010). Enligt den franska tidningen intresserar sig alltfler fransmän för Marx verk. Exempelvis såldes år 2009 i Frankrike 8 700 exemplar av Det kommunistiska partiets manifest (försäljningssiffrorna kan mycket väl vara betydligt högre).
När Berlinmuren föll i december 1989 var det många som trodde att ideologierna skulle gå i graven. Men det krävs ”mycket fantasi och ett enormt förråd av optimism, för att inte säga okunnighet” för att tro att människan någonsin kan frigöra sig från sitt behov av ideologier, framhöll Manea i oktober 2009 på en konferens i Barcelona. Som han med fog anmärker lever vi i en värld som är långt ifrån ”ett rofyllt paradis på jorden”. I våra dagar frodas gamla och nya ideologier runt om i världen. Därför är det angeläget att det tänkande grässtrået aldrig upphör att göra motstånd mot auktoriteten.
Jeana Jarlsbo
