Boken Selvästi juovuksissa (klart berusad eller nyktert berusad) kom ut 2006 och behandlade ett för finländare närt och kärt ämne, alkohol och fylla. Den är skriven av Juhani Seppänen, en läkare som enligt egen utsago var en storkonsument av alkohol. Boken beskriver hans experiment som gick ut på att under ett år inte dricka en droppe alkohol. Det litterära alstret blev en bästsäljare och sätts nu upp som pjäs på Lilla Teatern. Historien är dramatiserad av Henri Kapulainen och översatt av Mårten Westö.

Av den oheliga treenigheten sprit, droger och sex är det, kanske lite överraskande, sex som brukar ge sig bäst på scenen. Så fort man kommer in på de två andra ämnena tenderar det att antingen bli moraliserande eller väldigt melodramatiskt. Därför är det skönt att Spikfull inte är en överlevnadshistoria i den traditionella meningen. Det är i stället ett dagboksurklipp ur en uppfriskande vanlig mans liv.

Joachim Wigelius axlar ett stort ansvar som huvudrollsinnehavare och är på scenen hela pjäsen igenom. Egentligen är det fråga om en monolog där den andra skådespelaren Nina Hukkinen agerar flankstöd med instickare, mest som huvudrollsinnehavarens fru, men ibland i små symboliska roller. Till en början irriterar Wigelius med sin deklamerande stil på scenen, han spelar hela tiden över en liten smula. Men efter en tid blir stilen ledig och ju längre pjäsen lider, desto bättre passar den icke-naturalistiska stilen ihop med innehållet. Det ska sägas från början att det inte är fråga om någon ”seriös” pjäs. Ämnet är visserligen tungt, men det framställs på ett ironiskt och humoristiskt sätt.

Vi har alltså inte att göra med någon suput som druckit bort fru, jobb och hem eller lever i ett misslyckat förhållande där spriten blivit hans sista utväg. Nej, det här handlar om en framgångsrik man med ett bra jobb, ett lyckat äktenskap och friska barn. En dag får han helt enkelt för sig att bevisa för sig själv att han kan leva ett år utan sprit. Naturligtvis går det ju inte utan problem. Den som brukar dricka några burkar öl om dagen kan känna igen känslan som infinner sig då kylskåpet är tomt och man plötsligt inte har den där varma trevliga känslan av att vara lite smådurrig om eftermiddagen. Ännu värre blir det naturligtvis då man får en oemotståndlig lust att gå ut och dra huvet fullt. Men i huvudpersonens fall verkar det allra största problemet vara socialt. Han kan helt enkelt inte medge för sina vänner att han är nykter. En stor del av pjäsen kretsar också runt alla de pinsamma tillfällen som uppstår då man låtsas att man dricker sprit. Detta gör sig naturligtvis utmärkt som slapstick och situationskomik.

Dramat flyter väl och texten innehåller några riktigt träffsäkra formuleringar som framkallar gapskratt hos publiken. Framför allt får man skratta åt finländarnas inställning till alkohol och drickande, och på samma gång åt sig själv. Men visst finns det också mer allvarliga partier, bland annat om den tomhet som det ständiga drickandet lämnar efter sig, hur man handskas med de fysiska och psykiska avvänjningssymptomen och hur de påverkar dem som står en närmast. Riktigt gripande blir det ändå aldrig, dels på grund av Wigelius ovan nämnda spelstil, och dels för att Hukkinens fru aldrig blir mer än en roll. Varken hon eller Wigelius tar någonsin steget från att vara figurer till att bli riktiga människor och det blixtrar heller aldrig riktigt till mellan de två skådespelarna.

Pjäsen moraliserar inte, det är enligt författaren lika jobbigt att ständigt dricka som att tvinga sig vara spiknykter. I det verkliga livet fortsatte Seppänen dricka, men med måtta, efter sitt experiment och man får anta att det är något sådant slutet på pjäsen antyder. Upplyst känner man sig knappast då man lämnar salongen, men man kan åtminstone vara säker på att ha ett samtalsämne om man går på ett glas vin efteråt. Det är underhållande, ställvis väldigt roligt och ganska harmlöst. En viss erfarenhet av alkoholintag rekommenderas ändå för att man ska få ut det mesta av pjäsen.

Janne Wass

Lilla Teatern: Spikfull. Text: Juhani Seppänen, Henri Kapulainen. Översättning: Mårten Westö. Regi: Henrika Andersson. På scenen: Joachim Wigelius och Nina Hukkinen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.