”Dokumentärfilmare” är ett nästan omöjligt begrepp, när man talar om Stefan Jarl. Det brukar heta att dokumentärer alltid är ”verkligheten tolkad genom ett temperament” och i Jarls fall är det fråga om ett närmast oregerligt temperament. Jarl har under sin över fyrtio år långa dokumentärfilmskarriär inte gjort någon hemlighet av att han både manipulerat bilder och sammanhang. Både i stort och smått; ytterligheten torde vara den fejkade blodiga brottsplatsen i Ett anständigt liv. Hans motto kunde lyda: dokumentären får och ska vara starkt subjektiv och socialt engagerande, och filmskaparens enda mål är att nå fram med budskapet – ändamålet helgar medlen.
Det här tänkesättet syns också i Jarl nyaste dokumentär Underkastelsen (2010), där vår kemikaliserade värld är utgångspunkten. Filmen är enligt Jarls egna ord ett slags uppföljare till Naturens hämnd från år 1983, men där Naturens hämnd handlade om hur människans manipulation av naturen påverkar vår omgivning, handlar Underkastelsen om hur manipulationen i form av kemikalier påverkar våra kroppar.
Jarl utgår i filmen från sig själv och sin gravida väninna Eva Röse och låter testa deras blod för kemikalier. Utfallet visar flera hundra kemikalier och Jarl försöker kartlägga dessa och deras påverkan på kroppen och fostret under filmens gång. Detta sker främst genom ingående intervjuer med de främsta forskarna inom området, vilket i sig är ett lyckat och informativt tillvägagångssätt .
Via dessa intervjuer får man bland annat veta att: en enorm kemikalieindustri har vuxit fram sedan andra världskriget. Då användes cirka en miljon ton kemikalier per år, idag är motsvarande siffra 500 miljoner ton. I västvärlden kommer människorna dagligen i kontakt med närmare 100 000 kemikalier. Då handlar det inte bara om kemikalier i mat, utan om kemikalier som vi alla är utsatta för i vår dagliga miljö: mjukgörare (ftalater), flamskyddsmedel (PBDE), ytaktiva ämnen (PFOS, PFOA) o.s.v. Dessa finns i inredning, tyger, plaster, kontorsmiljöer, leksaker. Många av ämnena är både bioackumulerande (de ansamlas i levande organismer)och persistenta (inte biologiskt nedbrytbara). Det här leder dels till att de lagras i våra kroppar, dels till att de förs vidare från mor till barn under graviditeten. Följden av den ”kemikaliecocktail” vi har i våra kroppar är bland annat nedsatt fertilitet, cancer och beteendestörningar hos barn.
Allt detta är i sig faktamässigt korrekt, men det starkt subjektiva ”jarlska tänkesättet” ger det hela en tämligen ensidig prägel. Kemikaliernas hälsoförödande verkan är som sagt obestridlig och absolut, men dokumentären berör inte med ett enda ord det arbete som under de senaste decennierna försökt decimera farliga kemikalier ur vår omgivning. Främst tänker jag på IPCS-programmet, ett samarbete mellan UNEP, ILO och WHO, som sedan 1980-talet arbetat för bättre kemikaliesäkerhet. På senare år har vi EU:s REACH-program, som var en av 2000-talets största lobbningskamper mellan storindustrin och myndigheterna, innan lagen om hur kemikalier bör testas och övervakas ratificerades år 2007.
Visserligen urvattnades delar av EU:s kemikalielag på grund av intensiv industrilobbning på slutrakan och IPCS har också utsatts för omfattande kritik under åren. Det är alltså ingen fråga om att myndigheterna och det internationella samfundet kunde och borde göra betydligt mera för kemikaliesäkerheten. Men när Jarl helt exkluderar myndigheter, lagstiftning och redan befintlig kemikaliebekämpning ur Underkastelsen, känns slutresultatet närmast enkelspårigt.
Jarl har själv i intervjuer, bland annat i Svenska Dagbladet i våras, sagt att han hoppas att filmen ses som en varningssignal och det är den säkert för många tittare, som inte tidigare vetat att alla plastleksaker de köper åt sina barn förvandlar barnkammaren till ett litet Bhopal. I samma intervju konstaterar Jarl också att: ”Man [inte kan] lägga ansvaret för vad som finns i vår mat, våra kläder, våra möbler och vårt byggmaterial på den enskilda konsumenten. Det ansvaret måste tas av våra politiker”. Det här omdömet är också lätt att omfatta och hålla med om, men att skälla på myndigheter och samtidigt förbigå årtionden av myndighetsarbete är inte bara tendentiöst, det är direkt otrovärdigt. Som åskådare frågar man sig flera gånger ifall Jarl är helt obevandrad i kemikalielagstiftningen eller om han medvetet inte vill ta med den, för att göra storyn starkare – ändamålet helgar medlen?
Anton Schüller
Underkastelsen och tidigare filmer av Stefan Jarl visas under dokumentärfilmsfestivalen Docpoint som pågår i Helsingfors till 30.1. Stefan Jarl besöker också festivalen och intervjas i nästa nummer av Ny Tid.
