USA:s ständiga veton till Israels ”förmån” kan mycket väl vara till Israels nackdel. Landets högerregering tänker alltför kortsiktigt, menar flera bedömare.
I fredags lade USA in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd. Resolutionen krävde ett stopp för byggandet av nya judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem och den väckte mycket varierande reaktioner i Israel. Biträdande utrikesminister Daniel Ayalon ansåg att omröstningen visade att FN bara är en gummistämpel för arabiska nationer och att USA visat sig vara det enda land som befrämjar fred i Främre orienten. Resolutionen lades fram av Libanon och stöddes av 14 stater i säkerhetsrådet, bara USA röstade emot. Den hade dessutom stöd av ett hundratal medlemsländer. Den palestinska myndigheten kommer att begära att FN:s generalförsamling fördömer Israel för bosättningarna.
Konservativa Jerusalem Post klagade dock i en ledare över att det amerikanska stödet inte var tillräckligt helhjärtat. För att undvika ett veto hade USA:s FN-ambassadör nämligen erbjudit vissa eftergifter. Hon hade bland annat varit redo att acceptera att rådets ordförande skulle kritisera Israel för det fortsatta byggandet av bosättningar.
USA borde enligt JP erkänna, och få andra att erkänna, att det judiska folket har religiösa, historiska och säkerhetsmässiga krav i det bibliska Judéen och Samarien. Ändå har Israel varit redo att överväga långtgående territoriella kompromisser med sina fiender i en genuin försoningsprocess. ”Vid en tid när det blivit klarare än någonsin att förtryckande och krigiska autokratiska regimer är den främsta källan till instabilitet i regionen – inte en israelisk-palestinsk konflikt som inte kunnat lösas till följd av arabisk oeftergivlighet – borde USA reservationslöst placera sig på Israels sida. USA borde inte överväga kompromissförslag som innebär ytterligare delegitimering av Israels historiska och säkerhetsmässiga imperativ,” skriver JP.
USA hade dock försökt få palestinierna att verka för att resolutionen skulle dras tillbaka – genom att hota med att minska USA:s stöd till den palestinska myndigheten.
Obamas allians med Likud
upprör däremot veteranjournalisten Gideon Levy i liberala Haaretz. Han ser USA:s röst som ”ett veto mot chansen för och löftet om förändring, ett veto mot hoppet”. Vetot uttryckte inte ett stöd för Israel, utan enbart för bosättarna och den israeliska högern. Det var ett ja till bosättningarna: ”Detta var det amerikanska beslutets enda innebörd och därmed stödde det den aktion som är farligast för Israel.”
Vetot innebär i Levys ögon att Obama anslutit sig till Israels ledande regeringsparti Likud, och till dess mest krigiska fraktion. Det uppmuntrar dem som anser att USA:s stöd är tillräckligt och att man inte behöver bry sig om resten av världen. Israel förlorar alltmer sin kontakt med verkligheten. ”Det är därför som beslutet går emot Israels intressen: Landet förblindas och luras att tro att det kan fortsätta på denna väg i all evighet.” Om USA verkligen hade velat Israels bästa hade man accepterat resolutionen.
Samtidigt diskuterar den israeliska regeringen ett lagförslag som skulle utvidga israelisk lag till bosättningarna på Västbanken, som nu är under militärt styre. Detta skulle göra det nästan omöjligt att sätta stop för judiskt byggande i området.
Det var kongressen
som tvingade fram vetot, rapporterar israeliska Yediot Achronots militärpolitiska kommentator Alex Fishman i Y-net. Då det kom rapporter om resolutionsförslaget samlades, inom tio timmar, underskrifter av hundra republikanska och demokratiska kongressledamöter som i ett brev till presidenten krävde USA:s veto. Efter demokraternas förlust i mellanårsvalet till har Obama övergått till att enbart ta valtaktiska hänsyn – ”för mig är inrikespolitik viktigare än Mubaraks framtid”.
Men Israels politiker uppfattar inte budskapet. Vetot innehöll enligt Fishman inget positivt budskap till regionen. Det är bara status quo-anhängare i Israel som kan vara glada (fast de är ju många). Någon amerikansk aktion kan inte väntas innan nästa amerikanska presidentval eller innan nästa våg av blodsutgjutelse i regionen, beroende på vilkendera som kommer först.
När försvarsminister Ehud Barak nyligen träffade USA:s utrikes- och försvarsministrar samt den nationella säkerhetsrådgivaren var de mycket frustrerade, men kunde inte själva göra något. De kunde dock inte förstå den israeliska passiviteten vid en tidpunkt då hela regionen är i omdaning. ”Ni och vi har ett gemensamt intresse: föreslå en trovärdig diplomatisk plan för fred i regionen. Det räddar Abbas, det räddar kung Abdullah av Jordanien och det undanröjer det radikala islamistiska hotet i Egypten inför valet i september. När världen kring er skälver, låt inte tomrummet ta över, då kommer fientliga element in”, sade amerikanerna till Barak.
”Barak förde med sig detta budskap tillbaka till Israel, och tjänstemännen i Jerusalem göt ett nytt lager av cement kring sina hjärnor,” skriver Fishman.
Obama har kritiserats
av den israeliska högern för att ha förrått sin, vid sidan om Israel, starkaste bundsförvant i regionen, Egyptens president Mubarak. Nu vet andra bundsförvanter inte om de kan lita på USA:s stöd, säger man. Resonemanget är luddigt – är USA alltså allierat med den högsta makthavaren personligen och inte med landet? Borde USA ha skickat in marinkåren för att rensa upp Tahrir-platsen? Den allmänna åsikten i styrande kretsar i Israel är att det var illa att det gick som det gick i Egypten. ”I arabvärlden finns inte plats för demokrati. Det är sanningen, vi föredrar stabilitet”, sade generalmajor Amos Gilead vid en säkerhetspolitisk konferens nyligen och publiken nickade.
I Haaretz har författaren och journalisten Sefi Rachlevsky en intressant sociopolitisk kommentar till hur Obama utmålas som förrädare. Han promenerar omkring på gatorna i Amman och förvånar sig över hur stark den palestinska medelklassen blivit där, jämfört till exempel med den marginaliserade medelklassen i Egypten:
”Inte sällan blir konvertiter och mänskor som genomgått en religiös väckelse extrema i sina nya identiteter. Även om det finns undantag vinner den jordanska patriotismen nu många anhängare bland jordanier av palestinskt ursprung. I likhet med de judiska författare som glorifierat det franska, amerikanska eller tyska, identifierar sig många immigranter från Palestina med den nya jordanska nationella medelklassen. Den generation av palestinier som vuxit upp sedan Jordanien lämnade Västbanken är mycket medveten om de klyftor som öppnat sig mellan dem och deras förtryckta bröder på fel sida om Jordanfloden.”
För Rachlevsky öppnar detta ett nytt perspektiv också på hemlandet: Den arabiska medelklassen med en nationell identitet har i Israel förintats på ett ödesdigert sätt. När Netanyahuregimen anklagar Obama för att ha förrått sina allierade i regionen borde anklagelserna riktas mot landets egna makthavare.
”Moshe Dayan avgick som utrikesminister i Menachem Begins regering 1979 när han förstod att det strategiska rörelseutrymme som freden med Egypten ger Israel höll på att utnyttjas, inte för försoning med palestinierna, utan för att skapa ett giftigt och äventyrligt livsrum för judiska bosättningar i öster. Dayan förstod mycket väl att ett sådant perspektiv skulle föra med sig en destruktiv återgång till styrkepolitikens era …”, skriver Rachlevsky och tillägger att Israels politik från Ariel Sharon till Benjamin Netanyahu varit inriktad på att förstöra den arabiska medelklassen med en nationell identitet.
”Många i Amman lyckönskar sig själva för kung Abdullahs klokhet att undvika Netanyahus omfamning, vilket lett till att han inte uppfattas som en kollaboratör som Mubarak.” Sett från Ammans horisont framstår nu Turkiet som den mest sannolika modellen för det framtida Främre orienten. Till den modellen hör enligt Rachlevsky islam i radikal tappning (fast han överdriver nog radikalismen i Turkiet), en stor, pragmatisk och korrumperad militär elit samt en aktiv sekulär klass. Det viktiga med en sådan blandning är att inget av de tre elementen dominerar (och detta är väl Rachlevskys främsta poäng). Han föreställer sig en liknande situation i Israel, men ser dock en stor risk i att det saknas en medelklass med en israelisk identitet som avvisar territoriets och rasens messianism. Följden kan bli en apokalyptisk konfrontation i regionen.
Benjamin Netanyahu
börjar påminna om sin vän Hosni Mubarak, anser Haaretz diplomatiska kommentator Aluf Benn. Maktens yttre symboler finns kvar, men hans inflytande försvinner i rask takt. Han leder inte längre, han tillåter att beslut påtvingas honom. Utrikesminister Avigdor Lieberman, som en gång hjälpte honom till makten, använder honom nu som dörrmatta. Allmänheten får en känsla av att livet nog går vidare, men att det inte är Netanyahus förtjänst. I stora världen ses Netanyahu som ett fossil från en era som försvinner framför våra ögon.
Haaretz kommenterade i en ledare på måndagen att Netanyahu borde se omröstningen i säkerhetsrådet som en varning. Världens tålamod med byggandet av bosättningarna håller på att ta slut. Allt färre tror att det är palestiniernas fel att fredsförhandlingarna ligger nere.
Nu talar Netanyahu om att rusta upp efter händelserna i Egypten. Men i stället för att ge efter för högerministrars krav på nya stora byggprojekt på Västbanken borde han erkänna den diplomatiska skada som bosättningarna för med sig för Israel och frysa byggandet. Då kunde han förhindra att Israels och USA:s internationella anseende ytterligare försämras.
I ledaren nämns inte de planer tidningen nyligen avslöjade om att bygga en ny armébas i utkanten av östra Jerusalem, men om den planen förverkligas blir det en provokation som ytterligare ökar regimens isolering.
Peter Lodenius
