1,3K

Regissören Thommy Berggren återvänder till Tartuffes manande moralitet i sin uppsättning på Stockholms Stadsteater. Recensenten imponeras av de fullödiga insatserna.

Tanken var väl ursprungligen att gracerna skulle fördelas mellan Dramaten och Stockholms Stadsteater så att Dramaten tog hand om klassikerna medan Stadsteatern tog upp ny och experimentell teater.

Denna fördelning var aldrig skarp och det senaste decenniet har Stadsteatern satt upp den ena klassikern efter den andra, som till exempel Falstaff med en helt lysande Peter Harryson i huvudrollen. På Dramaten har klassikerna i många perioder lyst med sin frånvaro medan nyskrivna pjäser under vissa perioder dominerat helt.

En Dramatenklassiker som man minns är Tartuffe från1991 med Lars Amble som regissör, Jarl Kulle som Tartuffe och Ingvar Kjellson som Orgon. Lovorden ville inte känna några gränser och publiken var bedårad.

Det finns hur många Tartuffe som helst, inte lika många som Hamlet, men ändå. År 1991 var det de stora elefanternas dans; medspelarna försvann och pjäsen nästan likaså när de två storheterna spelade ut för fullt. Det är bra att ha denna Dramaten-uppsättning i bakhuvudet när man närmar sig Thommy Berggrens Tartuffe.

Berggren har snarare arbetat som en Mikko Franck – det är en orkester som arbetar som en helhet. Fullödiga insatser men det blir ingen enmans- eller tvåmansshow. I Kulles Tartuffe framträder det sliskiga och inställsamt hycklande med en förödande charm så att publiken är beredd att förföras och bedras lika mycket som Orgon. Men i backspegeln ser man nu att orkestreringen haltade. Berggren har gått direkt till Molière och uppsättningen har vuxit fram i en dialog med honom.

Den Tartuffe som träder in i Johan Rabeaus gestalt är en nattsvart skurk. Åtminstone till en början. Publiken blir inte förförd utan lika förfärad som Valère, Cléante och Elmire över att Orgon och hans mor låter sig föras bakom ljuset av denne bedragare. Han är klädd i svart prästdräkt som ser billig och loppbiten ut jämfört med de andras klädsel i det palatsliknande huset.

Berggren låter så småningom en mer nyanserad bild sippra fram. Det växer aldrig fram ens en gnutta sympati men kanske en viss förståelse för honom. Han drivs av revanschlusta, en känsla att vilja ge tillbaka.

Molière var en uttalat idealistisk person. Han använde komedin för att föra fram ett budskap. När Tartuffe uppfördes för första gången förbjöds den. Kretsar inom kyrkan ansåg att den angrep den katolska kyrkan, vilket den inte gör. I den tolkningen blir Tartuffe ett lustspel om mossiga tiders mossiga ideal.

Pjäsen handlar inte heller om bedragare. Nej, Tartuffe handlar om hyckleriet som synd och om hycklaren som dyker upp i alla sammanhang och tider. I salongen sitter gamla revolutionärer som nu är ”ekonomiskt oberoende”, som det numera heter om en stenrik person. Det är just dem som Tartuffe handlar om. Publiken som retar sig på Tartuffes hyckleri ser inte alltid att samtliga i den fina salongen är hycklare och att många i publiken känner sig – borde känna sig – träffade. Detta skyms ofta, men Berggren väljer det didaktiska knepet att flytta fram pjäsen till år 1871. Utanför har de fattiga massorna rest sig, men Orgons familj väljer att stänga fönstren när larmet från det upproriska folket blir för högt.

Så blir Tartuffe en skrattspegel av deras eget hyckleri, obarmhärtigt utmejslad i all djävulskhet. Och därmed har den gängse bilden av den bedragne Orgon även vridits en aning. Här framträder, lysande gestaltad av en mästerlig Dan Ekborg, någon annan än den Orgon som blivit utskrattad i århundraden. I Ekborgs mera tillbakahållna tolkning ser vi en olycklig sökare som ser tomheten och ytligheten i sitt eget liv och därmed framträder hans tragiska dimension med större tydlighet.

Berggren som envist hållit fast vid de ideal som var så populära på sjuttiotalet är den rätte att föra dialog med Molière – en dialog där pjäsens moralitet inte fuskas bort i buskisartat spex.

Pjäsen har vuxit fram i dialog, och vi ledsagas av en lysande Gunilla Nyroos, en av dessa begåvade österbottningar (hon är född i Vasa). Kommentarerna är ibland beledsagade av en brechtiansk blinkning till publiken.

Dialogen med scenografen Anna Asp, som fick en Oscar för scenografin till Fanny och Alexander (1982), har också fungerat. Det palatsliknande stora rummet med sina väldiga franska fönster fungerar intill fulländning. I mjuka pastellfärger och med eleganta empiremöbler har hon tecknat överklassens diskreta charm.

Berggren har gått tillbaka till pjäsen och dess manande moralitet. Idealisten Molière använde teatern som ett vapen för att föra fram budskap. När detta görs på rätt sätt är det inte övertydligt utan genialt – och detta är genialt.

Tage Tallqvist

Stockholms Stadsteater: Tartuffe. Text: Molière. Översättning: Hans Alfredson och Allan Bergstrand. Bearbetning och regi: Thommy Berggren. Scenografi: Anna Asp. Kostym: Maria Geber. Ljus: Alarik Lilliestierna. Ljud: Tomas Florhed. Mask: Ulrika Ritter. På scenen: Johan Rabaeus, Dan Ekborg, Gunvor Pontén, Henrik Johansson, Marie Robertson, Mirja Turestedt, Richard Forsgren, Niklas Falk, Gunilla Nyroos, Åke Lundqvist, Jakob Eklund, Sara Zommorodi, Karin Malm.