Bästa vänner,
hälsningar från Köpenhamn! Jag befinner mig i den bästa hälsa här i den danska vintern. Efter en fysiskt destruktiv höst som präglats av kopiöst, måttlöst pluggande och frenetiskt uppsatsskrivande (som lämnade min korsrygg i ett bedrövligt skick) har jag hittat tillbaks till en välgörande rutin med dagliga besök på gym.
Jag har inlett mitt arbete på Finlands kulturinstitut i Danmark med titeln Informatör, och redan efter tre veckor har jag fått bekanta mig med de svårnavigerade ideologiska realiteterna bakom begreppet ”kulturexport”. Det här arbetet, som på många sätt är ett drömjobb, tvingar mig konstant att revidera mina tidigare åsikter om kultur, samhälle, marknad och politik.
Det förhåller sig så här: under 2000-talet har den finländska regeringen odlat ett nytt förhållningssätt till konsten. Konsten är ett sätt att tjäna pengar.
* * *
Man frestas att dra karikerade slutsatser om att de samlingspartistiska regeringarna inte förstår sig på andra värden än de ekonomiska. Men då skulle man missa den grundläggande insikten att samlingspartisterna i så fall har förstått sig på kulturens värde – till skillnad från Centern och Socialdemokraterna som hyser en grundläggande misstro mot kulturen som någon slags improduktiv galenskap som samhället understöder av nationella prestigeskäl.
Man kan också läsa detta brev som ett desperat försvarstal av en människa som har sålt sina ideal. Jag är omgiven av marknadsivrare och borgare, och till min bestörtning märker jag att de är de enda som presenterar en vision om en framtid där kulturen intar en väsentlig roll – inte bara som ett principiellt hyllningsobjekt, utan också som en bransch med en framtid och en central samhällelig funktion.
Medan de gamla tillverkningsindustrierna kämpar för att hålla näsan över vattnet, visar det sig att kulturbranschen har upplevt en lång period av gynnsam ekonomisk utveckling. Och detta, menar regeringen, är något som är värt att satsa på i framtiden. Problemet är bara att finländarna redan hör till de aktivaste kulturkonsumenterna i Europa, alltså kan man inte vänta sig att den inhemska marknaden fortsätter växa i samma takt. Lösningen är att expandera utanför landets gränser. Alltså kulturexport.
* * *
Pengar, pengar. Det är i detta skede som den kulturintresserade humanisten i mig börjar tvivla. Då man på allvar börjar slå mynt av kulturen skiftas fokus från innehåll till avkastning – eller, som Pierre Bourdieu formulerar saken, till storskalig kulturell produktion syftar till att tillfredsställa ett redan existerande behov hos en bred publik, enligt redan etablerade former. För att använda en riktigt motbjudande fras, ”man ger folk vad de vill ha”. Och vem vill egentligen ha sådant?
Å andra sidan är det mycket lätt att ta en principiell position mot ”kapitalet”, speciellt i fråga om konstens roll i dagens samhälle. Man säger så här: jag motsätter mig ett ansiktslöst system som skapar fattigdom och förtryck, jag tar ställning för individen, för hållbar utveckling, jag försvarar människans behov av verklig mening mot den ytliga materialismens barbariska överfall. Jag påstår inte heller att det är fel att göra så, bara ganska enkelt.
I det här skedet kan jag bara konstatera att här föreligger en konflikt, men att den inte är så enkelt formulerad som jag tidigare har tänkt. Jag får återkomma senare, med fräscha reflektioner.
Bästa hälsningar,
Lasse Garoff
arbetar som informatör vid Finlands kulturinstitut i Danmark
I en serie brev kommer skribenten att behandla relationen mellan kultur och pengar
