Hur sonar man små och stora brott? Hur går man vidare efter insikten att man gjort fel? Hanna Klingenberg skriver om vikten av att inte blunda för brottslingen.
I skolan fanns det två kompisar som skröt om att de tänt eld på en levande anka. ”Den sprang och brann på samma gång!” sa de. ”En eldboll med djurfötter! HAHA!” Jag blev arg och försökte jaga dem ett varv runt baracken, men sen glömde jag snabbt bort det och fortsatte att vara deras kompis. För att de egentligen var snälla och för att det alltid är tungt att hålla fast vid en förebråelse. Det är mycket lättare och skönare att glömma och gå vidare.
I långfilmen Malena av Giuseppe Tornatore tänder ett annat gäng pojkar eld på djur och där gäller det små myror. Tortyren framskrider långsamt och plågsamt med hjälp av solens strålar och ett förstoringsglas. Som ett tidsfördriv.
Och i en annan film, Livets hjul av Kim Ki Duk, plågas en fisk, en orm och en groda. Där är det en ensam, gullig pojke som plågar djuren och alltid med samma metod: Han tar ett snöre och lindar in det lilla offret i snörets ena ända och binder fast en (förhållandevis) tung sten i den andra. Sen får djuret släpa på stenen medan pojken står och skrattar och ser på. Pojken är en lärling till en buddhistisk munk och när han ertappas mitt i tortyren får han själv lov att smaka på sin egen behandling: När han somnat lindar munken in honom i ett rep och knyter fast en stenbumling i repets andra ända. När han vaknar förstår han genast poängen. Han fattar att hans lilla djurplågeri kanske inte var så litet. Att det var rätt tungt och svårt att bli utsatt för det själv och att det inte alls bara var ett litet skämt. Men att bara fatta räcker inte, för munken säger att pojken måste fortsätta släpa på sin sten ända tills han hittat alla sina offer och befriat dem från bördan. ”Men om något av djuren har dött, så kommer du att få bära stenen i ditt hjärta resten av livet”, tillägger han.
Det verkar hårt och ganska överdrivet. Pojken är gullig och snäll, han är oskyldigare än de flesta av oss, han mediterar, han samlar örter hela dagarna. Ska han nu vara tvungen att ha dåligt samvete för resten av livet – för nåt smått som han gjort mot en fisk? För det visar sig att både fisken och ormen har dött och när pojken får veta det faller han i gråt och hulkar precis som om han sörjde ett älskat syskon. Men för åskådaren – eller åtminstone för mig – känns gråten inte så värst plågsam och onödig, utan snarare förlösande. Pojken sonar sitt brott och kommer lite närmare det som är rätt här i livet. Och det gör väl alltid ont att sona ett brott på riktigt, hur litet brottet än tycks vara när det barkar av.
***
Till exempel kan jag bara tänka mig hur obehagligt, overkligt och bisarrt det skulle vara att vara tvungen att gottgöra alla små kommentarer som jag fällt om folk bakom ryggen på dem genom åren. För det är väl också ett slags litet brott – att prata skit om folk. Sverker är en usel lärare. Greger är tjock. Sanna är konstig. Tänk om den buddhistiske munken skulle tvinga mig att gå fram till alla dessa mänskor och säga samma saker rakt upp i ansiktet på dem? Kort och koncist, utan förklaringar, precis så klart och tydligt som jag sa det till andra, bakom deras rygg.
Det skulle påverka mig för resten av livet. Jag skulle aldrig glömma Gregers reaktion, hans ansiktsuttryck, hur rutten jag själv kände mig just där och då. Men nu, när ingen ertappat mig, minns jag knappt vem jag fällt de små kommentarerna om eller till vem jag fällt dem. Jag går obestraffad och fri – på ett sätt. Men på ett annat sätt är det inte så enkelt alls, för jag går inte på en enkel linje, utan jag går på flera parallella linjer i mitt liv. På en linje går jag fri och oberörd av mina småbrott. Och på en annan linje har jag kastat allt som jag inte står för, som jag inte låtsas om att jag har sagt och gjort. Den linjen är alltså full av skitprat, vita lögner och sånt som jag inte vill sona. Den är ett underskikt. Samma slags underskikt som den otrogne använder sig av medan den äkta hälften ännu inte känner till affären.
Man kunde förstås hävda att den här ”andra linjen”, underskiktet fullt av lögner och annat ologiskt material, inte har nånting med mig att göra eftersom jag inte räknar med den i mitt liv. Men det är klart att den har med mig att göra eftersom det skulle smärta mig att sona varenda litet brott på den linjen. Precis som det smärtar den lilla pojken i Livets hjul när han inser hur han plågat fisken. Det gör överraskande ont, men han försonas i alla fall med sig själv och förstår att det hade en betydelse. Han skapar en hel och ren linje att promenera vidare på i sitt liv, han smälter ihop den fria linjen med den linje dit han kastat allt smått som han förr inte ville ta ansvar för. Han blir ”ett med sig själv” som det visst också brukar heta.
Tomas Tranströmer beskriver just det lilla brottets betydelse och livets parallella skikt i en dikt. Dikten heter till och med Stenarna:
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.
Det är en tydlig bild av hur ögonblickets förvirrade handlingar alltid angår oss, fast vi kanske inte vill låtsas om dem och fast vi kastar dem långt bort ifrån oss. Handligarna flyger längs en annan linje men när de bottnar – om de bottnar – så bottnar de i oss och ingen annanstans.
Och alla har väl varit med om att en sådan här sten har landat i samvetet nån gång, oväntat, med en duns. En gång skrev jag till exempel själv ett sms med en kommentar om en bekant som jag kände mig smått irriterad på, men som jag ändå ville vara till lags och inte klaga på direkt och skickade iväg meddelandet till just henne istället för min man som det var tänkt.
Jag blev förstås desperat när jag märkte vad jag hade gjort och skickade direkt iväg en förklaring. Det var på väg att bli en riktig utredning på tre sms med 918 tecken var, för det kändes lockande att börja förfölja henne med alla mina ursäkter, men jag insåg ju ändå ganska snabbt att det var mig själv jag skulle ta itu med istället. Jag skulle ta reda på var jag stod och sluta svamla med flera röster inom mig. Smälta ihop min irriterade linje med min inställsamma linje.
Och ja, det här var en struntsak egentligen, men tänk. Om det kan göra så här ont att sona och låta en sten falla på plats inom oss för så här pass små brott – hur ont gör det inte när det gäller riktiga, fruktansvärda brott?
Den lilla pojken i filmen Livets hjul gråter hjärtskärande när han inser hur elakt han behandlat en liten fisk och själv får jag panik när jag skickar ett sms till fel, eller kanske precis rätt, person. Hur känns det då att försöka sona ett brott som en våldtäkt, ett mord, ett dödsfall efter en rattfylla … Går det överhuvudtaget att försonas med sig själv, kan man bli ett med sig själv efter en sån händelse, kan man förena de båda linjerna inom sig själv, finns det en chans? Eller är man dömd till evig rastlöshet och ångest? Eller kanske ännu mera sannolikt: en evig förträngning av det hemska man har gjort.
Det verkar vara som att vi inte orkar leva oss in i de här vidriga känslorna på ett medmänskligt sätt. Vi fördjupar oss inte i dem. Inte på samma sätt som vi orkar leva oss in i andra, lite lättare psykologiska problem. För där är diskursen öppen och vid. Bara på basis av pärmbilder och reklam kommer jag genast på flera populära teman för självhjälpslitteratur: Curlingförälderskap, energitjuvar, självkänsla nu … Det verkar tillåtande. Det verkar viktigt och naturligt att prata om det svåra. Det verkar inte alls vara något tabu att gå till en psykolog och inleda en lång terapi. Snarare verkar det vara något tilltalande, något lockande, något som alla gör, eller borde göra, i något skede av sina spännande, invecklade liv.
Men där, mitt i myllret av öppenhet och bekännelser, kommer ändå väggen ganska snart emot: Vi är alla människor, men alla brott är inte mänskliga. Vi kan inte börja identifiera oss med vilka svårigheter som helst. Vi kan inte börja undersöka det mänskliga i en våldtäkt, ett pedofilibrott, eller ett mord. Inte på samma sätt som vi försöker förstå en curlingförälder, i alla fall.
Nu minns jag en dag för många år sen då en gammal vän från Tjeckien plötsligt dök upp i vår lägenhet, på ett flyktigt besök. Jag hade inte träffat honom på flera år och då var det hemma hos honom och hans familj i Tjeckien, där han arbetade som konstnär. Där hade han målat tavlor dagarna i ända och levt tätt ihop med sin tvillingbror och sin flickvän som han också haft i många år. Nu visade det sig att han inte haft kontakt med någon av dem på länge – förhållandet hade tagit slut och tvillingbrodern hade tagit avstånd från honom efter the accident. ”Vilken olycka?” frågade jag. Och då berättade han, kort och koncist, att han kört över en man för några år sedan. En klumpig bilolycka som bara var hans eget fel, eftersom han dessutom körde i fyllan. ”Vad hände med mannen då?” hann jag knappt fråga innan han avbröt mig med sitt abrupta slut på historien: ”Han dog.” Då hade jag plötsligt ingen aning om vad jag skulle säga. Jag försökte anpassa mig till honom och visa samma lugn som han hade. Men inne snurrade tankarna. Jag försökte foga ihop pusslet. Flickvännen och till och med tvillingbrodern hade tagit avstånd från honom. De hade stått varandra väldigt nära. Han hade dödat en annan mänska. Av misstag, men i alla fall. Hur skulle han kunna gå vidare?
Jag märkte att jag satt och tänkte att det inte fanns något hopp för honom, att han inte kan gå vidare efter en sådan sak. Men samtidigt tyckte jag att jag var hemsk som ens kunde nudda vid en sådan tanke. För det är klart att det måste finnas hopp för honom! Klart! Men hur? Hur ska han kunna få frid och ro i sig själv efter en sån olycka? Hos oss fick han i alla fall inte frid och ro, han reste iväg redan samma dag. Som han hade rest vidare i flera år.
De här brotten och svåra olyckorna är så tunga att leva sig in i att man gärna skjuter dem ifrån sig. Man nuddar bara lätt vid det kaos som det måste innebära att försöka kämpa sig igenom både sorg och skuld eller en enorm förträngning och suckar och skuffar undan brottet, till den andra sidan. Till det undre skiktet. Vissa brott vill man inte ens nudda vid – som pedofili till exempel. Och det leder snabbt till att vi inte ens orkar se och förstå offren.
***
Pål Hollender, en svensk konstnär, har beskrivit hur det är att vara offer för ett brott som ingen vill se. Hans dokumentärfilm Pelle Polis handlar om just det. I filmen söker han upp en pedofil och förför honom framför en dold kamera samtidigt som han intervjuar honom om varför han ständigt utsatt pojkar för övergrepp.
Det är kontroversiellt och filmen var tänkt att visas i SVT, men lyftes ur tablån i sista stund. Men filmen har ändå en behållning och den ligger bland annat i små rörande klipp där Hollender själv talar rakt in i kameran och berättar hur det var att falla offer för pedofili i de tidiga tonåren. Han talar fritt:
”Om man är en sån som begått såna fel som allmänheten inte vill veta av så gör allmänheten så att dessa mänskor hamnar utanför. Utanför blickfånget, dom hamnar utanför det som man klarar av att se. Där får dom väldigt stor frihet. När dom tar tag i dom som ska bli deras offer så sliter dom upp en i deras jävla sfär dit ingen annan kan se. Där står man sen … Och är nån som folk inte känner igen. Så när jag står där sen och känner mig som att jag varit med om något jävligt otäckt så är det ingen som kan se det därför att nån har slitit upp mig dit ingen vill titta.”
Det är en stark bild – att föreställa sig hur stor frihet vi bereder vissa brottslingar genom att inte alls titta ditåt. Och det är som sagt något som mest går ut över offren. Så bara därför borde vi lära oss att se. Men hur?
Vi fick pröva på det våren 2010, då det började skrivas om pedofilskandalen i Jakobstad i medierna. Det gällde en morfar som förgripit sig sexuellt på sina barnbarn inom en församling där en del av medlemmarna känt till övergreppen men valt att bara tysta ner dem. Skandalen skildrades på olika sätt, ibland på sakliga sätt. Någon skrev en artikel om Lars Levi Laestadius, någon intervjuade offren, psykologiska proffs intervjuades för att behandla temat överlag. Men nyhetsflödet sköljer över oss i snabba vågor och det ledde bland annat till att mänskor i jakobstadstrakten tog sina bilar för att vallfärda mot den drabbade familjens hem, körde långsamt förbi huset och pekade.
På samma sätt blev det absurt att sitta vid morgonmålet och ta del av detaljer från en babymordsrättegång som pågick i Vasa samma vår. Fallet var uppmärksammat och tidningarna serverade mig rättegången i kronologisk ordning, med ett nytt avsnitt varje morgon under en hel veckas tid. Det var öppet och informativt, precis som det ska vara i ett öppet samhälle där inget avgörande sker bakom lyckta dörrar. Men den stora frågan i artikelserien lurade ändå konstant där i bakgrunden: Vem var mördaren? Precis som i en äkta kriminalroman. Fast här, vid morgonmålet, var det otänkbart att kika upp ur tidningen och ställa frågan högt – det hade varit ovärdigt. För det här gällde riktiga mänskor, i en verklig, pågående process. Och det var inte heller fråga om mördaren var som var det viktiga. Nej, den frågan var trivial. Men vad var den viktiga frågan då? Varför fick jag alla detaljerna, i realtid, innan någon ens visste ifall den anklagade mannen i målet var skyldig eller oskyldig? Jag undrar vad som händer med mig och min mänskosyn, när jag följer med de här möjliga brottslingarna så noga, i realtid, utan att behöva blanda in mig själv ett dugg?
Jag sitter trygg vid morgonmålet, medan han sitter uthängd och har detaljer ur sitt liv tryckta på tidningspapper över hela landet. Jag vet allting om hans otrohetsaffär, han vet inte ens att jag finns. Det blir svårt att se honom som en mänska.
Börjar jag då alltså plötsligt dela upp hela världen i två läger eller två parallella linjer, enligt vi och de? Vi som ännu lever fria och har något slags frid i oss själva. Och de, på den andra linjen, i underskiktet, som inte längre har någon chans att få ro. De som inte längre kan försonas för att deras brott är så grymma. De förtappade. De som vi lika gärna kan hänga ut, intill minsta detalj, eftersom de redan ändå är förlorade. De räknas inte längre. Till och med fast det senare skulle visa sig att de är oskyldiga, räknas de inte längre för att de redan har hängts ut i våra tidningar.
Det är förstås skrämmande, för en svartvit syn på vi och dem har aldrig fört något gott med sig. I själva verket kan väl den synen bara få problemen att eskalera. Jag ryggade tillbaka för en notis som också cirkulerade i medierna under samma vår år 2010. Notisen handlar om Espen Schaanning, en norsk professor i idéhistoria, som föreslår offentlig piskning som en ny straffmetod för brottslingar. Förslaget verkar tas på allvar, eftersom Oslos fängelsedirektör Öjvind Alnäs hoppas att det leder till en seriös debatt. Brottslingarna kunde få välja mellan långa fängelsestraff eller en offentlig piskning som då alltså skulle vara snabbare undanstökad. Enligt Schaanning skulle piskningen vara rätt human speciellt för brottslingar med familj eftersom de kunde komma hem till sina barn mycket tidigare än vid ett vanligt fängelsestraff.
Piskning eller inte. Men här ställer jag mig frågan: Varför skulle piskningen vara offentlig? Vad skulle vi, eller norrmännen i det här fallet, tillföra som publik? Antagligen skulle publiken bidra till förnedringen, men en hurudan människa skulle man bli av att stå där och betrakta? Jag kan inte låta bli att se skocken framför mig. Gloende med blickar bortkopplade från sig själva, uppslukade av straffet. En äcklig syn. Sen inser jag strax att de här blickarna redan finns, i en lite mildare form, men ändå. Blickarna när vi läser vissa nyheter.
Jag har inte tänkt på det som blickar förr. Men det är just det som gjorde att notisen provocerade mig. För att bara följa med och titta på när andra plågas och hängs ut i det offentliga rummet är en väldigt stark form av ondska. Att titta på utan att samtidigt försöka förstå någonting om sig själv.
Tillbaka till filmen Livets hjul. Den lilla pojken, lärlingen, växer upp tillsammans med sin buddhistiske munk. Pojken blir man, förälskar sig i en ung flicka som kommer på besök och kan inte hålla sitt celibat. Han blir besatt av flickan och rymmer från munken för att leva med henne för resten av livet. Men efter en tid kommer han tillbaka, härjad och vild. Rastlös och förvillad. Han har drabbats av svartsjuka och tagit livet av flickan i rena känslostormen. Han har dödat henne. Nu finns det ingen återvändo, polisen är efter honom och han vill gömma sig hos munken. Samtidigt har han en förtvivlad lust att gömma sig för sig själv, rymma ut ur sig själv, där det måste vara fruktansvärt att vara. Han försöker meditera, men det lyckas inte. Han är inte landad i sig själv, stenen kan inte bottna, stenen är ett berg.
Skillnaden mellan munkens lugna tillstånd och pojkens hysteriska uppjagade tillstånd är enorm. Men munken höjer inte på ögonbrynen, för honom är det ingen sensation, han tar händelseförloppet som en del av människans natur. Han säger att det är farligt att förälska sig för det föder lusten att äga och lusten att äga föder i sin tur lusten att döda. Han ser det som en kedja. Men han förringar inte brottets betydelse för det, han utgår från att situationen är allvarlig.
Och än en gång hjälper han pojken att landa i sig själv och försonas med sig själv och trots att det är ett mord har han metoden. Den här gången är det hjärtsutrat som är metoden. Munken ritar upp ett hjärtsutra – en massa tecken – över hela terassen och ger den ungen mannen en kniv. Nu ska han tälja ut hela hjärtsutrat och rista in det i terassen, tecken för tecken. Mannen har inget val, han börjar. Och det har en inverkan, han koncentrerar sig och går in i det för fullt och lugnar så småningom ner sig.
Poliserna kommer för att hämta honom medan han täljer, men munken ber dem vänta tills han blivit färdig och de lyder. De sätter sig bredvid och tittar på. Och när mannen är klar, efter många timmar, säckar han ihop och somnar liggande tvärs över hela hjärtsutrat. Poliserna slänger en jacka över honom som täcke och det ser ut att vara en skön sömn. Han ser ut att ha landat i sig själv. Han verkar acceptera det som hänt, verkar ha smultit ihop med brottet på nåt sätt. Och när han vaknar förstår han också det stora brottets betydelse, att han inte längre kan springa undan det, utan att han måste ta sitt straff.
Det jag lockas av i den här scenen är hjärtsutrat – perspektivet. Uppfattningen om att det finns en mänsklighet också efter ett brott. Att man inte fråntar någon rätten att försonas med sig själv och förstå djupet i sin handling. Att inte frånta någon rätten att låta stenen, stenbumlingen, berget, landa och att man också respekterar att det gör ont då detta sker. Att unna andra att försöka hitta ro i sig själv igen.
Det handlar inte om att strunta i själva brottet eller om att försöka börja älska en brottsling. Utan mera om en helhet. Handling och konsekvens. Då man minns att till och med det pyttelilla brottet gör ont att sona finns det inget brott vars betydelse kan slätas över eller bli till en primitiv sensation.
Hanna Klingenberg
