”Vi lever som vi lever så att framtida generationer kan vara lyckliga och friska.” Det slagordet tror Börje Ölander på. Han vill bygga den självförsörjande, ekologiska byn Tulikivenkylä.

Hörhö. Det ordet beskriver Börje Ölander sig med. Hippie är inget bra ord, tycker han, eftersom det inte finns några ”äkta” 1960-talshippies kvar längre. Men med sitt axellånga, lockiga hår och sina gröna ideal påminner Ölander mycket om de ursprungliga blomsterbarnen.

Jag träffar Ölander på ett café för att tala om hans pågående projekt Tulikivenkylä – en självförsörjande, ekologisk by nära huvudstaden.

Visionen är att bygga ett fridfullt ställe där människor kan njuta av livet och sina medmänniskor och helt enkelt vara lyckliga. Ideologin baserar sig på den ryska författaren Vladimir Megrés bokserie Ringing Cedars.

– Jag vill leva på det bästa sättet jag kan tänka mig, förklarar Ölander. Jag vill bo nära andra människor och vara i kontakt med naturen.

Naturen är viktig för Ölander och de andra som jobbar med projektet. De respekterar och vill bevara den för framtida generationer. Därför kommer Tulikivenkylä att vara en så kallad ekoby med närproducerad, ekologisk mat, miljövänligt byggda hus och liten energiförbrukning. Byn kommer att ha ett eget vatten- och avloppssystem och allt som kan återanvändas kommer att föras till byns återvinningscentral. Självförsörjning är nyckelordet.

– Till en början skulle en stor del av byborna troligtvis vara tvungna att jobba någon annanstans. Men med tiden hoppas jag att alla som vill ska kunna jobba i byn, med jordbruk, djurskötsel eller bärplockning, till exempel.

Ölander hoppas att byborna kan samarbeta med närliggande gårdar så att så många som möjligt kan vistas i byn på heltid. Han målar upp en framtidsbild där sjukhusbesök är de enda orsakerna till att lämna byn.

gemensamt men åtskilt

För Ölander innebär Tulikivenkylä gemenskap, en stor familj, ett skyddsnät. Ett ställe där alla stöder varandra. Han betonar ändå vikten av att ha såväl eget som gemensamt.

– Det kommer att finnas många allmänna utrymmen. Ställen där man kan umgås med andra; en skola, en butik, ett kapell, ett stall, en rökbastu  … Men alla som flyttar till byn kommer att få en egen hektar mark där de får göra precis vad de vill: bygga hus, odla, och så vidare. Det är viktigt att alla är rotade i marken – var för sig.

Drömmen om att bo i ett större kollektiv har funnits hos Ölander redan i flera år, men arbetet har kommit i gång först nu. Som bäst jobbar ett tiotal människor med projektet, som enligt Ölander ännu befinner sig i ”puppstadium”. I praktiken betyder det att planering hela tiden pågår, men att inget ännu byggts. Man vet inte ens var byn kommer att ligga.

Hurudant ska stället då vara?

– Byn ska ligga relativt nära Helsingfors, eftersom det är huvudstadsbor som flyttar dit och till en början kommer en del troligtvis att pendla till stan för att jobba. Det måste vara ett lugnt ställe, inte nära flygtrafik eller någon stor trafikled, så att vi får leva i fred. Och där ska finnas mycket natur, något vattendrag och goda möjligheter till odling.

Det är inte lätt att hitta en sådan plats.

– Vi har kontaktat flera kommuner i närheten av Helsingfors, men ingen har visat intresse. Det verkar inte finnas lämplig mark.

Men Ölander är en optimist. Hinder är till för att överkommas, säger han. Snart kommer han nog att hitta både mark och arbetskraft. Han hoppas på att mellan femtio och tvåhundra människor blir intresserade av Tulikivenkylä och att de inte bara vill bo där utan också hjälpa till med att bygga byn.

– Jag vill att byn ska komma till för att människor känner att det finns ett behov för den. Vanligtvis går ju en byggprocess till så att man tar ett stort lån och betalar arbetskraften med pengarna. Men jag vill undvika ett lån så långt det bara går och i stället försöka bygga byn tillsammans.

– ”Gör det du vill”, det är mottot. Alla ska jobba med något de tycker att är viktigt och roligt att göra. Så är det nu också. Jag och den andra projektledaren Lisa gör det här för att vi vill, för att det gör oss lyckliga.

godis bannlyst

Vi har suttit på cafét i en timme, men cheesecakebiten Ölander beställde ligger ännu kvar på tallriken. Han har talat utan avbrott sedan vi började. Jag uppmanar honom att smaka på kakan, och domen faller snabbt: Helt för sött.

– Jag tycker om att äta simpel mat, det som växer i naturen, säger Ölander. Om du köper mat som någon gjort bara för att tjäna pengar, finns det ingen kärlek i den.

Han tillägger att han egentligen aldrig sätter i sig sötsaker men inte kunde motstå frestelsen den här gången. Annat kommer det att vara i Tulikivenkylä, där godisätande är förbjudet. Och tevetittande också. Och kaffedrickande. Och alkoholkonsumtion.

Är det inte lite extremt?

– Det är så mycket som är fel med vårt samhälle i dag. Barbiedockor som skönhetsideal, bristande kontakt med familj och släkt, för intensiv jobbtakt. Vi äter socker och annat ohälsosamt och påverkas konstant av reklam. I Tulikivenkylä vill jag att man njuter utan att konsumera, svarar Ölander.

Han förklarar att tanken är att varje år ha en bystämma där invånarna slår fast de gemensamma reglerna. Om en majoritet till exempel vill tillåta teveapparater så gör man det.

– Jag vill inte kontrollera vad människor gör i sitt hem, men det kunde uppstå stora schismer om en del människor såg på teve och åt godis medan andra inte gjorde det. Därför känns det naturligt att ha en enhetlig linje för hela byn.

”Vi lever som vi lever så att framtida generationer kan vara lyckliga och friska.” Det är byns slagord som Ölander ofta citerar. Han predikar om ett liv fullt av lycka. Jag frågar honom vad som gör honom lycklig.

– Att ta en paus från världen och vila i Gud.

Ölander är kristen, men säger att man inte behöver vara det för att bo i Tulikivenkylä. Men man bör tro på något.

– Man behöver absolut inte vara kristen. Till exempel är en buddhist och ett par nyandliga med som bäst. Vi kommer inte att aktivt gallra bort någon på grund av tro, men ateister kommer knappast själva vilja vara med. Vi bygger nog en andlig by, en by för troende.

Det finns en del krav för att få flytta till Tulikivenkylä. Just nu är de som planerar byn indelade i olika grupper; en ansvarar för kapellet, en för återvinningscentralen, en för skolan. För att få vara med ska man aktivera sig i en eller flera av dessa grupper.

– På så sätt tvingas vi arbeta tillsammans. Då ser vi om vi ”passar ihop”. Det är viktigt att alla i byn kommer överens med varandra så att det inte bildas några slutna kretsar. Men alla som tycker sig förstå vårt motto och vill leva enligt det kommer nog att trivas.

Mirka Larjomaa

På tulikivenkyla.org finns mer information om projektet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.